Efter fyra dygn på plågornas bädd kom han då äntligen. Stortvillingarnas lillebror. Dagen innan deras fyraårsdag. Hade gossebarnet väntat några timmar till i moderlivet hade alla tre fått fira sina bemärkelsedagar på en och samma dag. Nu ville han dock ha en egen dag, den lille.
Vi har fått ytterligare ett barnbarn, farfar och jag.
Jag har fått bevittna födelsen. Från början till slut. Dygn där jag stått och betraktat två som skulle bli tre. Ett maratonlopp gånger fyra där sista kilometern verkade evighetslång och omänskligt jobbig att ta sig igenom.
Lustgasen blev den födande kvinnans bästa vän. Vi provade på, pappan och jag. Av ren nyfikenhets skull. Han för att se hur det fungerade, jag för att uppleva minnen. I smyg när ingen barnmorska var inne i rummet gasade vi var sin gång. Såg på varandra och skrattade medan kvinnan stönade i födslovåndor. Vi fann det lämpligast att återlämna lustgasmasken till hon som behövde den bättre än vi.
I bakgrunden har jag befunnit mig. Hållit i handen när jag blivit ombedd, sett till att det funnits våta och kalla tvättlappar till den svettiga pannan. Spypåsar och isvatten.
Hanterat saxen när mor och barn separerades från den sammanhållande navelsträngen. Pappan överlämnade den ärofyllda uppgiften till mig och jag sa inte nej. Kanske kommer aldrig den möjligheten åter.
Jag förundras över människans kraft att bemästra långvarig smärta. Inget är omöjligt när belöningen är så förunderligt stor.
Är ännu uppfylld av händelserika dagar där kulmen blev pojkens ankomst. Skrikande, skrynklig och skälvande lades han upp på mammans bröst. Hud mot hud och föräldrarnas otvivelaktiga kärlek till varandra och den nya människan de ännu inte lärt känna.
Välkommen till oss du lille parvel!
Tack Nilz-Peter och Johanna för ännu ett barnbarn. Och TACK för att jag blev tillfrågad om att vara med och ta mot ert barn.
Ett stort tack riktas även till den som upptäckte lustgasens unika egenskaper.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar