Bettskena och ett tandläkarcafé

I morse trodde jag nästan att det var eldsvåda borta i skogen. Solen var på uppgång och mellan tallarna visade sig ett eldrött sken som spred sig vidare mot himlen som färgades rosa. Magnifikt.
Solen orkar sig ännu inte upp så högt på himlavalvet vilket är besvärande vid bilkörning. Det är nätt och jämt att de nedfällbara solskydden räcker ner så pass långt att solen kommer i skymundan.

Nu har dock molnen dragit in och det förväntas snöfall. Personligen tror jag mer på regn.

Känslan när jag öppnar dörren till tandläkarmottagningen och går ut därifrån är oslagbar. Bedövad och med krökt överläpp men med en hel tand. Nu visste jag inte att den var trasig eftersom jag inte haft några problem men vi förra tandläkarbesöket då jag bitit sönder en tand visade det sig att även denna var i farozonen. För att stämma i bäcken togs beslutet att göra en åtgärd. Vilket nu är gjort.

Känslan när min tandläkare säger att nu ska hon gå i pension, tack för den här tiden men vi ses aldrig mer i detta sammanhang är även det oslagbart. Efter att valsat runt och till sist hittat rätt så är tiden i min trygga tandläkarstol nu förbi. Medför för mig ett mindre trauma.
Munnen är så oerhört personlig och jag måste känna förtroende för den som ska rota runt bland mitt garnityr. Lätt på handen och med ett tålmodigt sinne för tandvårdsrädsla är ett krav som jag inte tullar på. Känner jag mig det minsta obekväm blir det inget återbesök.

Den tandläkare jag hade letat upp i en annan stad för några år sedan var en erkänt duktig tandläkare. Han månade om rädda patienter så jag utgick ifrån att han var de rätte för mig.
Efter den första undersökningen konstaterades det att jag var i ett stort behov av en bettskena. Jag for fram och tillbaka mellan hemmet och den andra staden. Satte mig darrande tillrätta och gapade. Att få en bettskena är ingen enkel manöver samtidigt som det tär hårt på den ekonomiska besparingen.
När allt var överståndet skulle jag försöka få goda nätters sömn med bettskenan på plats mellan mina tänder. Obekvämt, äckligt och mycket besvärande. Efter någon månad åkte den svindyra bettskenan av hård plast i soppåsen.

Då gjorde tandläkaren i den andra staden ett nytt revolutionerande drag. Han ville förutom att peta med kroken mellan mitt tandkött och mina tänder förära mig psykologiska behandlingar. Han hade den rätta utbildningen garanterade han. Jag blev förvirrad. Var han tandläkare eller psykolog? Och varför ville han hjärnskrynkla mig? För att bota min tandvårdsrädsla eller tyckte han att det låg något annat under ytan som borde lyftas upp?
Han skickade mig små kort med uppsatta tider där han hälsade mig välkommen. Jag rev korten och kastade dem där bettskenan hamnat. Åkte aldrig mer till psykologtandläkaren i den andra staden.

Nu ska min trygga, snälla, sjungande tandläkare bli pensionär. Tandsköterskan tänker slå in på samma bana. Men de funderar på att öppna ett café tillsammans. Naturligtvis ska de göra det. Jag kommer att varva mellan tandläkarcafét och vårt hembageri. Om det nu blir något av deras caféplaner. Kreativiteten brukar flöda när pensionsåldern närmar sig. Om det blir något är en helt annan sak.

Själv ska jag stifta bekantskap med någon ny tandläkare om ett år. Det känns skrämmande och brutalt.