En sovbil och ett hjärta i sanden

Vårkänslorna börjar komma i takt med att frosten smälter på yttertrappan. Ett par minusgrader i morse men jag är viss och säker om att solen fått termometern att stiga i grader.

Jag ser våren och sommaren framför mig. Möjligheter som ljusa årstider bär med sig. Hemmastrosande och utflykter, nära och långt bort. Som sommaren 2012 då vi iordningställde vår bil till en sovbil. Fällde ner baksätena och bäddade med madrasser, täcken och kuddar. Åkte till Danmark. Tog dagen som den kom och sov om nätterna i vår bil. Parkerade första natten utanför en camping. Kröp in genom hålet i avspärrningen och smygduschade i campingens hygienavdelning. Åt frukost på morgonöppna caféer. Solen sken varenda dag. Skagen dit inga turister ännu kommit. Den långa stranden nästan helt för oss själva. Vi ritade ett hjärta i sanden. En våg från tre hav kom och spolade bort det. Vi gick vidare med våra skor i händerna. Bakom oss blev det spår av våra nakna fötter.

Igår träffade vi på en bekant. Det blir ofrivillig skilsmässa om kanske ett år. Lite längre tid om de har tur. Inget vet säkert för inget mer finns att göra.
Jag kände tacksamhet över att jag inte behövde vara professionell under samtalet så som jag varit under många år. Där framtoningen i min yrkesroll skulle vara stöttande och vägledande. Gråta fick jag göra utanför besöksrummet. Torka ögonen och snyta näsan så inga spår av min medömkan syntes.
Visa empati mitt i det professionella. Det tar tid att lära sig den konsten.

Nu är jag endast Carina. Gråt som blandades med ord. Våra tårar och våra ord. En väv av sorg där skytteln löpte fram och tillbaka mellan meningar och tystnad. Ibland skrattade vi. Det är tillåtet att skratta i skymningsmörker.
Böner kan vara till tröst och ge kraft. Men varje tanke som släpps fri kan också det vara en bön.
Ja, sa vi och nickade. En tanke kan vara en bön.

Tider som varit och tider som kommer. Tillsammans eller i ensamhet där minnen finns som en sammanflätad osynlig tråd.

God natt, hoppas vi ses i morgon, sa vi till varandra. Maken somnade före mig. Vi höll varandra i handen och jag lirkade ur min hand när jag skulle vända mig om. I sömnen la han sin lediga hand på min nakna axel. Hud mot hud. Närhet. Trygghet. Kärlek.

Låg och tittade ut i mörkret. Hade svårt att komma till ro. Tänkte på vår resa till Danmark. När vår bil var omgjord till en sovbil och vi smygduschade i campingens hygienavdelning. Tänkte att jag aldrig vill åka ensam till Danmark och sova i en sovbil.

Vi vaknade nästan samtidigt i morse. Till en ny gemensam dag.

Märker du att det är dagsmeja? frågade maken för en liten stund sedan och såg glad ut.
Ja det märker jag. Det pirrar av glädje och framtidstro i kroppen.

Han ska ta sig an vår jordkällare nu, se till att den blir brukbar. I vår sår vi gurkfrön och i höst lägger vi in gurka och ställer burkarna i jordkällaren. Till vintern kan vi äta leverpastejmackor med egenodlad saltgurka.
Min enda önskan är att allt ska få vara som vanligt. Alltid. En enda önskan, inget mer. Får i tacksamhet glädjas åt stunden som är.