Som tillfällig hundägare till ledarhunden som nu är en lånehund är det som för alla andra hundägare, ut och gå i ur och skur. Nu har vi dock än så länge sluppit skur och idkat hundpromenader i ur. Vad nu ur innebär. Regnat, snöat eller blåst har det i alla fall inte gjort.
Jag är inte ägarinna av någon Runkeeper eller andra datoriserade finesser så mina långa hundpromenader kanske inte räknas som rätt motion. Inte heller går jag i rask takt iförd sportoutfit.
Däremot tar jag skogspromenader medan hunden springer och hoppar i den oländiga terrängen.
Vi klättrar uppför, jag hasar mig nedför, går runt isbelagda små bäckar och undviker att kliva på hala stenar. Forcerar ris och snår. Hjärtat pumpar och slår. Jag blir svettig och andfådd.
Känner utan någon Runkeeper att det gör nytta.
Vill jag veta min vikt före och efter mitt pass ställer jag mig på badrumsvågen. Tiden ser jag på mitt armbandsur. Idag till exempel, då gick, klättrade, klängde och hasade jag i exakt sjuttio minuter. Någon röst behövde inte upplysa mig om detta genom en inpluggad öronsnäcka.Inte heller hur många steg jag tagit. Det känns i lårmusklerna att stegen är många.
Gammalmodigt, men det må så vara. Jag är en rätt gammal person med en del gammalmodiga värderingar. Som att inte ladda ner Runkeeper i min mobil.
Jag boostar mig genom skogsluften. Småfåglarnas vårliga kärlekskvitter. Svanarna som flyger där vingarna ger upphov till det karaktäristiska ljudet. Hunden som springer, stannar upp och tittar om jag är med. Ljudet från bilarna på Skärblackavägen, ett svagt brus långt borta. En tupp som gal på gården bortom skogen. Doften av våt mossa och barrträd. Goda endorfiner flödar och ger mig glädjerus. Snart ska hunden lämnas tillbaka. Då faller jag säkert in i bekvämlighetens lunk.
Vi kanske borde köpa oss en hund. Eller hålla lättjan stången och fortsätta med skogspromenaderna.
Isen är svag på Glan. Vi satte oss en stund, hunden och jag, när vi nådde sjön. Tittade ut över det allt mer mörknande istäcket. I går var det några dumdristiga vintermetare som testade fiskelyckan men även isens hållbarhet. Ånyo en brandkårsutryckning. Hjärt- och lungräddning efter att den ena av vintermetarna dragits upp ur vattnet.
På hemvägen hittade hunden några gamla benknotor. En käke där tänderna satt kvar. Han lade de vita benen framför mina fötter. Såg frågande på mig. Skulle han få ta med dem hem? Jag skakade på huvudet och hunden lufsade vidare. Vände sig om och kollade att jag hängde med. Fåglarna fortsatte obekymrade om vår närvaro med sina vårläten.
Skogen äger.
Snart ska vi åka hem till stortvillingarna och deras lillebror. Äta semlor och wienerbröd. Det är också ett sätt att boosta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar