Gårdagen. Klockan 07.00. Min mobil på ljudlöst, nerpackad i min ryggsäck. Inga telefonsamtal, sms, eller mejl. Inget twitter, facebook eller instagram.
Utanför tåget rusade landskapet fram. Hästar med hästtäcken, bondgårdar där ordningen var exemplarisk, bondgårdar där ordningen var mindre exemplarisk, lastbilar och personbilar på motorvägen, skogslandskap och öppna åkrar. Slingrande grusvägar och svartfläckiga isbelagda sjöar.
Stortvillingpojken i fönstret. Pekade, kommenterade och höll stundom min hand. Farmor och barnbarn på resa.
Mitt emot oss. Två män med varsin laptop på bordet. De talade jobb, lösningar på problem och copyright på egna texter. Datorerna slogs ihop, packades ner i svarta portföljer.
Den ena berättade för den andre om Toscana. En miljöbeskrivning så väl utförd att det kändes som om jag varit där. Ljud, dofter och byggnader.
Den andre mannen hade varit i Milano. På begravning. Han hade även hunnit med att bekanta sig lite med staden. Han skulle resa dit igen, men även försöka ta sig till Toscana.
De tittade på stortvillingpojkens ryggsäck. Sa att de också ville ha en sådan fin ryggsäck. En svart med gröna grodor. Önskade oss en trevlig och händelserik dag.
Framme i huvudstaden. Snabbfika med Kerstin. Vi talade om våra avslutande jobb. Som vi sysslat med i många år. Vi talade om människor vi på olika sätt mött under åren som gått. Visade bilder på våra barnbarn. Kramades och skildes åt. Sa att vi måste ses igen.
Vi gav oss ner i underjorden, stortvillingpojken och jag. Åkte snabbt genom svarta tunnlar och trapprullade sedan oss upp i dagsljuset. Naturhistoriska Museet, skelett, gamla ben, uppstoppade djur och platsmänniskor med öppna kroppar. Vi tittade på hjärnan, hjärtat och blindtarmen som stortvillingpojkens pappa opererat bort. Köttbullar med potatismos och lingonsylt. Tunnelbana, lång promenad och spårvagn. Vasamuseet. Imponerande och lite läskigt.
Fika i restaurangen och Stockholmstaxi till Centralstationen. Chauffören och jag talade om eberspächer under hela taxiresan.
Tågresa tillbaka mot Norrköping efter en lång dag. Trötta ben och ömma tår.
Bredvid oss på andra sidan av mittgången. Två kvinnor och en man. De var arbetskamrater på resa. Kvinnorna dissekerade en icke medresande arbetskamrat av samma kön. Plockade fram det mest personliga. Hon har till råga på allt psykiska problem. Går hos en psykolog, minsann, så är det. Stötte och blötte i minsta detalj. Suckade i djupt samförstånd och enades om att de inte visste hur och vad de skulle ta sig till med henne. Mannen tittade tyst ut genom tågfönstret. Reste sig och gick på toaletten. Tystnad några minuter. Så tändes den röda lampan. Toaletten blev upptagen. Koll på den röda lampan. Mannens liv delades med oss övriga resenärer. Lampan slocknade och kvinnorna enades om att fortsätta samtalet nästkommande dag. De log mot den nykissade mannen. Han log tillbaka. Samtalet om den inte närvarande arbetskamraten fortsatte. Mannen såg ut genom tågfönstret. Landskapet susade förbi.
Det var Internationella Kvinnodagen igår. Tillsammans gör vi skillnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar