Solskenspromenad med stortvillingarnas lillebror. Mamman körde vagnen, det skumpade och gossebarnet somnade. Varmt omstoppad, liggande på sin fårskinnsfäll.
Trygg och ovetande om alla faror som finns utanför den uppfällda suffletten där små figurer munter dinglade av vagnens rörelser.
Orättvisa, krig, hat och avundsjuka. Det sistnämnda kan ta oanade höjder. Såra, skada, förnedra, där personer kan bli dömda utan föregående rättegång.
Om allt detta vet den lille gossen inte något om. Det kommer en tid då han får lära sig att alla människor är inte alltid goda.
Promenaden ledde fram till vårt hembageri. Vi mötte upp stortvillingarna och deras lillebrors pappa samt deras farfar. De är i full färd med att beskära äppelträd. Far och son hjälps åt när den andra halvan i trädgårdsföretaget är mammaledig.
Idag var det semmelbuffé på hembageriet. "Ät så många semlor du orkar för 39 kronor" löd inbjudan.
Hur många semlor orkar vi äta på en och samma gång? Jag åt två men hade nog orkat en till.
Eller möjligtvis en och en halv. Eller två hela svårt att säga för jag tror att jag lagt av mig i konsten att frossa i semlor. Anar att det beror på åldern, även om jag legat i hårdträning sedan långt före fettisdagen.
För precis 32 år sedan var jag dock en mästare i att klämma ner bullar med mandelmassefyllning och grädde. Kanske berodde det på att jag då var höggravid och mitt sinne för födointag ur balans.
Jag hade kört till den ort där jag brukade handla det som skulle ställas in i kyl och skafferi. Då som nu var det tid för semlor och jag köpte fem stycken på konditoriet. Vi var fyra i familjen, en semla till oss var men den extra semlan ämnade jag äta den dryga milen hem under tiden jag körde den med mat fullastade bilen.
Semlan var försvinnande god och jag beslutade mig för att äta upp min egen då jag ändå höll på. Den var lika försvinnande god som den första varpå jag tog ett nytt beslut. Att äta upp makens och sedan helt fräckt ljuga om att det bara fanns tre semlor i konditoriet.
När den tredje semlan var uppäten talade frestaren till mig. Uppmanade mig att smörja kråset med en fjärde semla. En av de två kvarvarande semlor som var ämnade åt barnen.
Jag funderade inte lång stund utan öppnade kartongen och med små vällustiga smackningar försvann semlan ner i mitt öppna gap.
Sedan blev det problematiskt. Vem skulle få den återstående och sista semlan? För att kringgå problemet åt jag upp den också, knölade ihop kartongen och stack in på golvet under förarstolen.
Måste tillägga att det är en bedrift att äta fem semlor på raken och samtidigt hålla vägens
hastighetsbegränsning och fordonet i rätt körfält.
Semmelhistorien behöll jag för mig själv till den dag det blev ett lämpligt tillfälle att på ett humant sätt lätta på mitt hjärtas börda.
Stortvillingarnas lillebror fick majskrokar medan vi andra åt egna delikatesser på hembageriet. Han följde varje tugga med blicken medan majskroken upplöstes av dregel och kletade sig fast mellan hans knubbiga små fingrar.
Jag lyfte upp pojken, satte honom i mitt knä och lovade att nästa år, ja då ska han och jag promenera till vårt trevliga hembageri och äta semmelbuffé. Han ska få äta precis så mycket han orkar och vill. För det har jag nu lovat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar