Klikoppor och ett ärofyllt uppdrag

Nu är jag innerligt trött på detta aprilväder som aldrig kan bestämma sig huruvida det ska snöa, regna, hagla eller bjuda på solsken.
Jag känner mig svårmodig och misströstar över att fortfarande behöva gå omkring i raggsockor och stickad tjocktröja.

Sädesärlan har dock hittat hit från sydligare breddgrader och hoppar runt med vippande stjärt bland gula påskliljor på jakt efter något ätbart. Så det är väl vår i alla fall trots allt.

En småtvilling har fått vattkoppor. Hennes systrar står i den kliande kön, det dröjer nog inte innan deras kroppar är täckta med vattenfyllda blåsor.
Vattkoppor hade jag som vuxen. Ingen angenäm upplevelse, det enda positiva med hela sjukdomsbilden var att jag undslapp medverka i ett nyårsfirande som jag inte ville deltaga i.
Det var för övrigt den sista nyårsafton i mitt gamla liv. Medan jag väntade på att få kliva ut genom dörren och stänga den bakom mig med en hård smäll, omsorgsfullt låsa dörren och kasta bort nyckeln, låg jag under täcket och pillade på hoptorkade vattenblåsor. De gjorde ont och värkte men inte lika kraftfullt som min trasiga själ. Än idag finns några bleka ärr i pannan efter sönderrivna vattenkoppor och ibland kan jag känna av de inre ärren trots att de läkt sedan många år tillbaka. Men själsliga sår går nog aldrig att bli helt friade från även om läkningsprocessen gjort sitt.

Istället för att tänka på flydda tider kantade med orosmoln vill jag mycket hellre tänka på det trevliga och spännande mejl som damp ner i min inbox idag. Det gällde ett uppdrag utav den mer sällsynta arten. Jag ser med stor iver fram emot att ge mig i kast med mitt uppdrag som går ut på att få fram ett präktigt och rejält utedass. Helst med två fjölar.
Nu är dasset med de båda fjölarna inte ämnat åt vara rumpor. Minnesgoda läsare vet att vi förärats med vattenklosett så något utedass är inte aktuellt att ställa upp bakom vårt hus.
Det är en hembygdsförening som vill ha ett dass utrustat med två fjölar och eftersom hela dassprojektet så att säga skitit sig för gubbarna i föreningen kände deras överhuvud sig nödd och tvungen att kontakta mig för att få hjälp.
Jag känner mig smickrad och mycket hedrad över det ärofyllda uppdraget som ålagts mig.
Nu återstår bara att gå på dassjakt vilket kan bli en stor utmaning.

Om någon möjligtvis har ett utedass som inte längre är i bruk och väntar på att bli bortforslat vänligen skicka mig ett pm.

Så kan jag inte undgå att undra, varför kontaktades just jag i denna fråga? Förhoppningsvis kommer det inte an på att någon anser mig vara en riktig skitkärring utan istället en tillgång i bygden som kan klara av att lösa de mest knepiga uppdragen som tydligen inkluderar införskaffande av ett utedass.

Fortsättning följer...