Söndagen den 29 april 1984 och vårbruket var i full gång. Jag satt i traktorn och harvade. Körde tvärs över plogtiltorna och studsade upp och ner i förarsäte.
Såg makens traktor på de gärden jag nyss harvat klart och hur den drog såmaskinen
Minns att det var kylslaget, då som nu. Blåste dessutom friska vindar och valborgsmässobrasan var i farozonen. Brandmyndigheterna varnade, fortsatte blåsten att hålla i sig skulle det inte bli någon brasa av nästkommande dag. Kyrkokören och vårtalaren skulle få stå framför rishögen och göra det de var ämnade till att göra utan några eldstungor mot den mörka vårhimlen.
Inget ovanligt med det. En valborgsmässoafton före anno 1984 var det full snöstorm. Vi som samlats stod inne i Persbols missionshus och tittade ut på elden genom fönstret medan en stackars trumpetare befann sig i sin tragiska ensamhet bredvid den sprakande brasan som inte förmådde sprida någon värme, tutade i luren allt medan tunga snöflingor landade på hans huvud, fingrarna frös till is och läpparna fastnade på trumpetens kalla munstycke.
Valborgsmässoafton kan vara en mycket nyckfull afton.
För att återgå till den kyliga och blåsiga söndagen den 29 april 1984. På den tiden fanns det gott om tofsvipor. Tillsammans med skränande måsar flockades de bakom harven för att plocka mask. Nu får vi vara glada om vi lyckas skåda en och annan tofsvipa eftersom den fågelarten verkar vara en utdöende art. Enligt Jordbruksverket beroende på bland annat våtmarksdikning, ökad vallodling och höstsådda grödor.
Om blåsipporna blommade just denna söndag har jag dock inget minne av men det är högst troligt. Blåsippor blommar i april tillsammans med vitsippor och gullvivor. Dessa blommor har för maken och mig fått en framträdande roll varje år allt sedan den 29 april 1984.
Dagen led mot eftermiddag och vår förhoppning var att bli klara med vårbruket denna söndag. Men vekligheten blev något annat. Klockan 23.28 var min arbetsoverall sedan ett antal timmar tillbaka utbytt mot en uppknäppt sjukhussärk som blottade min barm och sladdriga mage. Mitt emellan behagen låg ett nyfött och välskapt gossebarn, 3.900 g tung, 53 cm lång och med ett huvudomfång på 35,5 cm.
Någon valborgsmässoeld blev det aldrig tal om. Det fortsatte att blåsa även den 30 april och brandmyndigheterna utfärdade eldningsförbud, men värmen kom lagom den dagen och utanför BB avdelningens fönster sprängde gröna löv fram i prydnadsbuskarnas grenverk.
Jag vilade upp mig efter det gemensamma arbete maken och jag gjort med att föda fram ett gossebarn medan maken fortsatte med vårbruket hemma på gården. Tittade ut på de grönskande prydnadsbuskarna, drog in doften av bebis i mina näsborrar och kände hur kärleken till det lilla barnet växte sig allt starkare för var stund som passerade.
Det är idag 32 år sedan vårt söndagsbarn gjorde sin entré ut i livet. Nu är han trebarnsfar med allt vad det innebär av ansvar och kärlek. Strävan efter att ge barnen trygghet, demokratiska värderingar, ett utvecklat sinne för öppenhet, respekt och förmåga att sätta sig in i andras situationer, mänskliga rättigheter och att alla är lika mycket värda oavsett social bakgrund, kön, etisk tillhörighet, sexuell läggning, få en vilja att hjälpa andra samt kunna ge och ta emot kärlek.
Jag tvekar aldrig på vår sons förmåga att ge sina barn en stadig grund att stå på. Han kommer alltid att finnas där för dem, oavsett vad som händer. Det har han med stor tydlighet visat.
Grattis till maken och mig att ha fått förmånen att bli den pojkens mamma och pappa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar