Festen är över och våren är äntligen här. Kungen och drottningen dansade till fram på morgonen då det var dags för oss som inte var med att kliva upp till en ny dag utan den sprängande huvudvärk ett vilt kalasande ofta medför.
Fönstren immade igen, trots det lyckades paparazzin fånga några siluetter bakom fönsterglaset samt Chris som askade av cigaretten genom ett fönster till synes tillhörande en skrubb av något slag.
Enligt tillförlitliga källor lär kungen ha spelat elgitarr på partyt, förvånar mig föga ty vår konung är lagt åt det mer coola hållet än hans kungliga föregångare. Eller vad vet jag om det, de partade nog vilt och ohämmat de också på skattebetalarnas pengar.
Vi som inte var där fick roa oss efter bästa förmåga. Det gick alldeles utmärkt det också. Brasa vid Tallen och Blackas kock som vårtalare. Han lovprisade ortsbefolkningens samhörighet och vänliga sinne. Jag är benägen att hålla med, även om jag en aningen längtade hem efter att ha sett brasan i vår forna hemby på bilder som under morgonen lagts ut på Facebook.
Helst av allt skulle jag ha velat vara där under den tid då det begav sig. När barnen var små och vi fick hålla ett extra öga på dem så de inte druttade in i elden.
Då var då och nu är nu och varmkorven var god även om den var aningen smaklös efter att ha legat i spadet lite för länge.
Folk vill inte ha kokt utan tjocka grillade, sa korvförsäljaren lite skamset.
Med det nöjde vi oss och sköljde ner tuggorna med Festis päronsmak allt medan elden sprakade och kastade gnistor upp mot den svarta vårhimlen.
Tatuerar-Roger fanns på plats bland folksamlingen och han såg sorgsen ut då han berättade att han ämnar lägga ner sin verksamhet. Ingen vill längre gadda sina skinn med ormar, döskallar och rosor. De köper hellre dyra smarta telefoner än besöker hans studio.
Lika bra att lägga ner skiten och ägna sig åt annat, resonerade tatuerar-Roger som smärtsamt smyckat mig två gånger med sin vassa nål.
Första gången var Roy från krematoriet med och höll min hand, andra gången vår son ty jag fruktar smärta och behöver ett visst stöd. Maken följer endast med mig då det är fara å färde men hittar jag på att utsätta mig för onödig och frivillig smärta får jag leta reda på andra stöttepelare.
Mina två kroppssmyckningar är mycket små och döljs om jag inte bär ett linne utan ärmar och maken gillar dem lika mycket som jag även om han inte själv frestas att besöka tatuerar-Roger innan han slår igen butiken.
I kväll ska vi till sonen och smida planer inför kommande begivenheter. Stortvillingarna och deras lillebror är involverade i det spännande förehavandet och det ska åter igen stekas pannkaka till färdkost.
Livet leker och det är bästa att leka så länge det finns kraft och ork. Eljest får vi ångra oss i framtiden då vi sitter i den tysta gruppen med inåtvänd blick och grunnar över vad det egentligen blev av livet.
Ett fyrfaldigt leve för livet som är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar