De första jordgubbarna i vårt land har mognat och är skördade. En till mig och en till maken. De smakade himmelskt.
Det har kraxats om snö och att jag skulle bli tvungen att skörda snögubbar. Men tji fick pessimisten. Ingen nederbörd, varken i fling- eller droppform har himlen erbjudit oss även om väta i rejäla doser verkligen tarvas.
Skator och kråkor och till och med ett rådjur suktar efter bären men vi har säkrat våra gubbar mot objudna gäster. Mördarsniglarna verkar ha dött ut i torkan och det lär inte vara någon som känner sig svårmodig på grund av det. Det är ett svårbemästrat otyg där inga preparat hjälper i kampen mot en snigelfri trädgård.
Preparat kan dock vara av nöden tvunget i vissa fall, beroende vad det rör sig om. Dagens händelse apropå preparat utspelade sig i grannkommunens motsvarighet till Ica, vilket jag i detta fall då syftar på Coop.
Ett nytt strykbräda skulle inhandlas men även fyra stycken Värmländsk hackkorv som just denna butik tillhandahåller.
I kön före mig stod två män som föreföll sig vara närmare 40 år. De tillhörde den kategori som klassas ha ett farligt utseende. Muskler som pumpats upp av idogt hissande med tunga hantlar och skivstänger. Överarmarna såg trånga ut i t-shirtens korta ärmar. Hade jag haft en sax i väskan skulle jag ha klippt upp en skåra för att ge musklerna syre. Den hud jag såg var kroppsmålade i beständig färg och håret på deras hjässor så kort att jag såg att skalparna fått lite för mycket sol. Hård blick och kaxig utstrålning. Skrammel runt halsar grova som på en oxe, tajta jeans och breda bälten med nitar.
Det enda som störde det grymma utseendet var att den ena mannen ideligen torkade sig om näsan med en pappersnäsduk. Han snörvlade och mellan snytningarna såg han en smula jämmerlig ut. På rullbandet åkte deras ölburkar, frysta pizzor och plastförpackade falukorvar sakta fram mot kassören.
I medicinhyllan plockade den snorade mannen till sig två askar med preparat som ska lindra hösnuva. Med myndig stämma frågade han kassören om det som står att läsa i bipacksedeln.
Tyvärr, tyvärr, sa en unge kassören lamt, jag får inte ge medicinska råd.
Den grymme snorade mannen började fingra på askarna med preparat för att lirka ur den beskrivning som talar om varans för- och nackdelar.
Kassören slickade sig nervöst om läpparna och påtalade lågmält att det inte är tillåtet att öppna några förpackningar innan varan är betald.
Hårda blickar hårdnade ännu mer och kassören vitnade.
Jag stod med mitt strykbräda och Värmlandskôrvarna och följde intresserat händelseutvecklingen. Det jag inte hade med i beräkningen var att männen med farliga anleten plötsligt vände sig till mig.
De undrade vad jag egentligen ansåg vara det bästa köpet mot hösnuva.
Ta båda, prova dig fram, blev mitt råd.
Båda stirrade på mig och verkade inte helt tillfreds med svaret. Det började suckas i den bakomvarande kön. En kvinnlig kassörska som varit med ett tag i köpbranschen räddade situationen genom att öppna en ny kassa. Kön försvann och kvar var de grymma männen, den sittande blekfisen till kassör och jag.
Utan någon som helst förvarning plockade den snorige hårdingen upp sin telefon. Deklamerade att han minsann tänkte ringa till sin mamma för att fråga eftersom ingen hjälp på plats och ställe fanns att tillgå. Efter en kort ordväxling tryckte han bort samtalet, lade prydligt tillbaka den ena asken med preparat och betalade sina varor samt den ask med preparat som hans mamma sagt att han skulle köpa.
Hur skulle världen se ut om det inte fanns mammor att fråga om råd då det uppstår kniviga situationer?! Även den mest hårdhudade behöver stundom sin mamma. Det tål minsann att tänka på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar