Har så smått börjat landa efter makens och min minst sagt vådliga utflykt under midsommarhelgen. Nu syftar jag inte på ett kraftigt intag av alkoholhaltiga drycker som bidragande orsak till vådligheterna eller något annat som skulle kunna sättas i samband med midsommarfirande. Men att bo i en koja samt i en trång sovkupé i en nedlagd järnvägsvagn tär en smula på krafterna hos de som tillhör den övre medelåldern.
Nog ordat om detta. Vi suger på minnet av färden så länge vi har förmågan att minnas.
Idag har verkligheten kommit i fatt oss. Jag har kastats mellan en besättning getter och en filminspelning. Båda lika spännande fast på olika sätt.
Det första genererade till en påse getost i olika smaker, det andra genererade i rodnande kinder. Inte på grund av att filmen innehöll osedliga scener med amorösa inslag utan enkom för att jag gick på en känd skådespelerska och undrade om jag fick göra en intervju med henne i tron att hon var statist. Vilken nesa!
Efter en hel del lirkande fick jag ändå göra intervjun om jag först klappade hennes väninnans svarta lilla hund.
Två minnen kom över mig efter dagens uppdrag.
Det ena utspelade sig då jag var barn och träffade på en bunden getabock. Nyfiken av naturen gick jag fram till bocken för att klia den mellan hornen. Till svar fick jag en flygtur samt en rejäl lårkaka som envist höll sig fast under flera veckors tid. Det kunde ha slutat riktigt illa för en magen jänta. Med det minnet höll jag mig på min sida om stängslet då jag träffade getterna och deras bock även om jag idag kan tänkas klara av stöten lättare eftersom jag förärats med ett lager fett under huden.
Det andra minnet härrör från den gången för ett par år sedan då jag skulle åka tåg till Köpenhamn.
I Linköping klev det ombord en kvinnlig bekant med sin väninna. Det är alltid trevligt med kända ansikten så jag hälsade glatt och frågade belevat om livet kändes bra för henne. Hon nickade avmätt och antydde att hon hade det bra men frågade varken om mitt välmående eller hälsotillstånd.
Jag blev ledsen och funderade över om vi möjligtvis hade varit osams och om osämjan fortfarande dröjt sig kvar.
Nej det måste ha berott på något annat. Kanske väninnan var mer intressant än vad jag var eller så skämdes hon över att vara bekant med en sådan grå och betydelselös person.
Jag tjuvlyssnade på deras samtal. De talade om middagar de ätit, fester de deltagit i och viktiga uppdrag som låg framför dem.
Plötsligt spetsade jag öronen, min väninna höll på att läsa in ett filmmanus. Det var svårt och tungt. Krävande och tidsödande.
Nyfikenheten stegrade sig inom mig varpå jag böjde mig fram så pass mycket som det anstår den artiga och belevade person jag är.
Jasså, har du börjat med film?
Kvinnan stirrade på mig med stora ögon och läpparna tätt sammanpressade. Så blinkade hon till och vände sig mot sin väninna och suckade.
I Mjölby klev de av tåget. Jag tittade efter dem genom tågkupéns lortiga fönsterglas. Det dröjde en liten stund innan det gick upp för mig att den jag tilltalat på vänskapsbasis var inte mindre än den kända skådespelerskan Cecilia Frode.
Vad i hela fridens dagar skulle hon till Mjölby att göra? Det är en fråga jag aldrig någonsin kommer att få svar på.
En annan fråga är varför skådespelare inte kan vara precis så som jag är vana att se dem. Det skulle bli mycket lättare att känna igen dem då.
Getter är mycket lättare att känna igen, jag tar det på raggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar