Den danska husfrun och ett drama i två akter

"Storken bor i Köpenhamn." Ett drama i två akter.

AKT 2.

Köpenhamn är en vacker stad. Dock bör den avnjutas i sommarskrud även om den julpyntade varianten ingjuter respekt om än något kylslaget.
Huttrande stod min väninna och jag framför drottningens bostad där det rådde viss aktivitet. Käcka gossar skyldrade gevär medan pälsmössorna värmde deras skallar.
Drottningen kommer, upplyste oss en dam vilket fick mig att stå i beredskap med min kamera.
Pojkarna marscherade taktfast på spikraka led och det enda som störde ordningen var då en gosse som placerats i en röd kur med utstansade hjärtan tog till orda och med skärpa bad mig flytta bort från linjen där marschen gick fram. I sista stund hann jag kasta mig åt sidan och undgick därmed att bli nedtrampad av grova kängor.
Portarna öppnades och ut körde en blå bil som liknade min makes arbetsbil fast i en annan kulör och modell. Trots att jag inte tillhör skaran av anhängare till kungadömen som känner till dem alla med namn och utseende kunde jag med säkerhet påstå att det inte var drottningen som höll i ratten. Bilen hade inga passagerare så jag försökte mig på en gissning att det var slottets husfrun som skulle iväg för att göra inköp av sill och nubbe utefter en inköpsnota nedtecknad av drottningen. Jag kan dock tycka att det gjordes väldigt stora arrangemang innan husfrun kunde åka till affären.

Vi lämnade Köpenhamn och satte oss på tåget som avgick punktligt med destination Norrköping.
Allt gick bra till dess att vi passerat Hässleholm. Där stannade tåget och kvällsmörkret låg kompakt utanför kupéns fönster.
Det knastrade till i högtalarsystemet och lokföraren tog till orda.
Ett godståg hade fått tekniska problem och spärrade rälsen. Godstågets väntan på bogsering av ett diesellok blev oändlig. Mycket beroende på att inget diesellok gick att uppbringa. Varken i Skåne eller angränsande landskap. Vi var instängda med godstrafik framför oss och persontrafik bakom oss. Lokföraren ropade ut att han ämnade byta förarplats fram mot förarplats bak och backa tåget tillbaka mot Hässleholm. Förutsatt att övriga lokförare i de bakomvarande tågen gjorde samma manöver. Förberedelserna med att lägga i backen tog tid eftersom det krävs tillstånd att köra tåg baklänges mot Hässleholm.
Under tiden blev vi utspisade med vatten i tetra och choklad. SJ är generösa det måste medges.
Efter två timmar var ordningen återställd och vi kunde lutade oss tillbaka medan tåget rusade fram genom natten. Vi var ånyo på hemväg.

Krångel under färd med tåg kan bli nervpåfrestande för vissa passagerare. Är denne dessutom rökare kan ett bloss på cigaretten vara enda lösningen för att hålla fladdrande nerver i styr. Varpå en nikotinist i vagn nr 6 tände en cigg och utlöste därmed brandlarmet. Vid fara för brand stannade tåget och blev så stående med låsta hjul allt medan konduktören blir rosenrasande. Jag hör hur han förkunnar till en kollega att rökaren ska kastas av i Alvesta. När röken slutligen skingrades rullade tåget framåt  mot nästa stopp och rökaren fick suga i sig det sista nikotinet från fimpen stående i sin tragiska ensamhet i mörkret på Alvesta perrong.

Vi lämnade Alvesta och lokföraren uppvisade prov på tågets kapacitet gällande farthastighet fram till dess att vi kom i kapp en järnvägslus som endast framförde sitt tåg i 70 kilometers hastighet. Det framförvarande tåget vek så småningom av på ett stickspår och vårt tåg kunde åter igen accelererades upp till en imponerande hastighet.
Vid det laget var jag helt utpumpad och lyckade somna med min jacka som huvudgärd. Sömnen varade i cirka tjugo minuter då tågets nödbrosar slog till. En viss oönskad rörelsekraft uppstod bland passagerare och medhavd bagage.
En person med trasig själ och dystra tankar befann sig på spåret men hade upptäckt av någon som tillkallat förstärkning via 112.
Trafikverket har mandat att i nödsituationer se till att tågen stannar och vår lokförare undslapp därmed att få många nätters sömn förstörd.
Nu blev det ånyo en lång väntan medan utkallad räddningspersonal förhandlade med den olyckliga människan om att livet är viktigare än döden. De lyckades med sitt uppdrag och självmordskandidaten omhändertogs. Vi kunde på nytt fortsätta vår mödosamma resa mot Norrköping medan våra tankar gick till alla som lider av invärtes sår.

I Linköping greppade vår tålmodiga lokförare mikrofonen och den numera välkända stämman lät pålysa att han tänkte gå och lägga sig efter en mycket händelserik färd men att en ny förare stod i beredskap att fatta tag om spakarna. Den uttröttade lokföraren önskade oss alla god natt och passade på att tacka för att vi var beskaffade med milda sinnelag.

Med stor lättnad såg jag till sist perrongen i Kimstad. Mina hemtrakter och cirka en mil kvar till Norrköpings centralstation där min make väntade på oss.
Då meddelades att nattåget från Stockholm hade för avsikt att passera Kimstad om så där ungefär tjugo minuter. Eftersom det är omöjligt att mötas på spåret fanns det ingen annan råd än att släppa fram tåget som skulle till den station vilken vi sju timmar tidigare lämnat som resenärer ombord på snabbtåget.

När vi klev ut på hemmaperrongen hade klockan hunnit bli över 02.00 istället för 22.22 som det utlysts om i tidtabellen. Klockan 03.00 låg jag äntligen under täcket i vår säng. Matt och svag efter att tillbringat tjugosex händelserikt timmar i vaket tillstånd. När klockan ringde 06.00 drabbades jag av en nära-döden-upplevelse. Plikttroget steg jag dock upp och sammanstrålade två timmar senare som uppgjort var med en politiker i grannkommunen.
Dit går inga tåg så det blev till att ta bilen.

Min mamma fick sina farhågor besannade. Vill vi komma fram och åter i tid ska vi inte ta tåget!

Jag vill trots allt ge en stor eloge till den ombordvarande personalen som kladerfritt såg till att ge oss resenärer en fullgod och informativ lägesrapport under den dramatiska resan till Norrköping C.

Den danska storken och ett drama i två akter

"Storken bor i Köpenhamn." Ett drama i två akter.

AKT 1.

I går träffade jag den danska storken. Som enligt trevlig marknadsföring lovar att den levererar de sötaste bebisarna.

Mitt möte med den danska storken har en bakgrundshistoria som sträcker sig åtta år tillbaka i tiden.
Under dramatiska former höll vår dotter, småtvillingarna och deras storasysters mamma, nästan på att mista livet på grund av en allvarlig ridolycka som skedde sommaren 2008.
Många var de som vårdade henne medan han som skulle bli småtvillingarna och deras storasysters pappa dag efter dag satt och höll sin nyfunna kärleks hand medan solkiga bandage byttes ut mot rena.
En av sköterskorna blev snabbt vår dotters favorit. Hon hade mjuka händer och en snäll röst.
Efter en tid läktes såren och utskrivning från sjukhuset skedde. Den gången var livet starkare än döden.

Några år senare gick småtvillingarna och deras storasysters pappa och jag en fotokurs. Bland kameror och fotosessioner fanns sjuksköterskan med de mjuka händerna och den snälla rösten. Också hon ville förkovra sig i fotokonsten och vi närmade oss varandra. Vänskap uppstod och har utvecklats i stadig takt mellan henne och mig.
Det yttersta tecknet på god vänskap är när sjuksköterskan med de mjuka händerna och den snälla rösten ställde frågan till mig om jag ville följa med henne till Köpenhamn för att träffa ovan nämna stork. Och i går var det då dags. En upplevelse för oss båda fast på två helt olika sätt. Jag som åskådare vilken hade till uppgift att i viss mån stötta och fotografera. Hon omgiven av en stab läkare och sköterskor vars uppgift var att vara behjälpliga med att förverkliga en dröm så stark att den är gränslös.
Högst upp av alla befann sig storken och jag ber av hela mitt hjärta att den smalbenta flygaren nästa höst kommer att leverera.

När vi lämnat storkboet bakom oss begav vi oss ut i den julpyntade staden för att söka oss till närmsta krog. Hungern höll på att förtära oss båda. Lotten föll på den gemytliga men trånga krogen Amalie på Amaliegade 11.
Vi stack ut från mängden då vi beställde in rödspätta, danskvand och sodavand medan de inhemska åt sill och drack nubbe.  Mest nubbe som hälldes upp av servitörer som ideligen hämtade  flaskor från det dignande flaskbordet. En helt normal lunch en helt normal måndag  för helt normala och mätta Köpenhamnare att helt normal efter sill och nubbe gå tillbaka till sina arbeten.

Mycket trötta och med ömma fötter och frusna händer då vi efter avslutad måltid flanerat runt bland försäljare, granar och renar så blev det dags att återvända till vårt fädernesland och hemstad. Därmed inte sagt att äventyret slutade där och då. Förmiddagens timmar som var fylld med mäktig dramatik skulle inom några timmar bytas ut mot en annan sorts dramatik. Det är nu AKT TVÅ inleds.

Fortsättning följer...

Lång dags färd mot natt och en dansk ost

Vi, precis som de flesta andra har tänt det första av de fyra ljusen och välkomnar därmed det nya kyrkoåret.
Det är alltid ett pyssel när adventsljusstakar och stjärnor ska plockas fram och sättas upp på dess utvalda platser.
Detta år är inget undantag. Vårt urgamla arvegods från faster Elsa vägrade lysa upp adventsfönstret. Eftersom maken slarvat bort strömmätaren och således inte kunde utforska var felet består av fanns det ingen annan utväg än att bege sig in till staden för att inhandla en ny ljusstake med sju armar.

Att ge sig ut i detta oväder är inget jag eftersträvar. Det blåser näst intill orkanvindar vilket föranleder mig att tänka på nattens kommande resa till fjärran land. Om nu Danmark räknas till ett fjärran land.
Tack och lov ska vi åka tåg och inte båt när vi passerar Öresund via Öresundsförbindelsen som invigdes år 2000 av vår egen konung samt den danska drottningen. Brobygget är ännu inte betald men förväntas vara skuldfri år 2030.
Många turer har det sedan dess varit över bron. Både av trafikanter och från regeringshåll.
En enda gång tidigare har jag tillsammans med maken kört över den långa och mäktiga bron. Nu är det åter dags men före dess ska det ätas frukost i Malmö innan tågbytet.

Jag är utvald som resesällskap och mitt uppdrag består i att fotografera en mäktigt men sällsam händelse. Samt hålla min väninnas hand om så krävs.
Min väninna och jag ska sammanstråla vid Norrköpings centralstation och sätta oss till rätta i tågkupén. Tågavgången ska ske exakt kl. 01.04. Om tåget rullar ut från stationsområdet i rättan tid vill säga.
Min mamma ängslas i vanlig ordning. Hon förutspår dock ingen urspårning, däremot hala löv på rälsen, nedfallande träd och ledningar samt koppartjuvars härjande som sammantaget kommer att förorsaka tågstopp på stambanan.

Jag känner mig mycket hedrad att få följa med men också en pirrig förväntan inför resan. Både att fara iväg mitt i nattmörkret och över det jag ska få bevittna. Kamerans batteri är fulladdat, minneskortet tömt och vid midnatt är jag redo för avfärd in mot Norrköpings tågstation.
I morgon kväll vid 23-tiden är vi förhoppningsvis hemma igen. Maken har lovat att befinna sig vid perrongen för att möta upp. Möjligtvis överlämnar jag då en riktigt präktig och vällagrad dansk ost som kan få även den mest härdade att slå bakåt då kylskåpsdörren öppnas.

Det kommer sannerligen att bli en lång dags färd mot natt innan resan är överstånden.

En upplöst klump och två saffranssemlor

Inget är mer rogivande än att avsluta dagen med en bok. Oftast hinner jag endast ett par sidor innan sömnen slår till. Det har även hänt att tröttheten tagit överhand och jag omedvetet hittar på en egen handling som jag tror är författat av författaren själv. Handlingen blir osammanhängande och mycket märklig tills jag inser att det är mina tankar som likt ett töcken försöker överta författarrollen.
Då återstår bara att slå igen boken, släcka lampan och krama maken godnatt.

Under gårdagskvällen trodde jag dock att den oro jag kände skulle förstöra insomnandet och den efterföljande nattsömnen. En hård klump växte sig stor i magen så jag beslöt mig för att försöka somna omgående för att vilan åtminstone skulle bli några timmar innan det var dags att kliva upp och ta emot stortvillingarnas lillebror.

Oron satt kvar i morse även om det lättade något när det lilla gossebarnet leende sträckte sina armar mot mig då han kom. En halv dags umgänge med gröt, blöjbyte, lek, lunch, blöjbyte igen, mera lek och däremellan en stunds vila i farmor och farfars säng. Då finns inte tid för oro och ängsliga tankar.

Så ringde min telefon. Ett glädjebesked och jag brast i gråt. Glädjetårarna rann efter kinderna och även maken halade upp en näsduk och torkade sig om näsan. Klumpen i magen upplöstes tillsammans med tårarna. Vårt barnbarn såg bestört på oss och stoppade storögt in en bit lussekatt i munnen.

Hela eftermiddagen har jag gått i ett glädjerus. Känner mig som ett barn om julafton. Som när den där julklappen öppnats och där i ligger det som önskats allra mest.
Ett enda telefonsamtal där en skrattande röst ger glädjande besked kan verkligen ge guldskimmer i tillvaron.

Maken och jag har firat händelsen med var sin saffranssemla, bakat av Camilla på vårt hembageri. Annika klickade dit mandelmassan och spritsade grädde innan hon satte fast locket och pudrade florsocker över skapelsen. Jag tror hon såg glädje i mina ögon då hon överlämnade semlorna. Det måste hon ha gjort. En annan dag ska jag berätta för Annika och övriga som undrar vad denna påkomna glädje består av. Ett litet tag till håller vi det för oss själva. Till dess att alla papper är undertecknade.

Innerst inne har jag trott att utgången skulle bli som det blev. Men att känna sig allt för säker kan fälla den rakaste furan med ett enda hugg om det inte blir som det är tänkt. Försiktighet i tanken är en försiktighetsåtgärd värt att följa.

Nu är det dags att pynta i vårt hus. Jag har köpt hyacinter. Blå och vita.  Glad och till freds ser vi fram mot helgen. Tack och lov, det kommer att bli en mycket extraordinär advent!

Bort med det gamla och sockor till Hasse

Det händer stora saker i vårt område. Grannen har låtit riva sitt sommarhus. Bit för bit försvann det som en gång varit familjen fristad, en oas undan all stress, ner i en stor blå container.
Bort med det gamla och fram med det nya. Det hela kommer att mynna ut i ett nybyggt hus ämnat för permanentboende. Ytterligare en postlåda vid korset där brevbäraren dagligen får stoppa ner vita fönsterkuvert. Eller för den delen, annan post som är mer upplyftande.

Spännande men lite vemodigt, skrev vår granne när jag skickade bilder till henne som visade hur deras hus minskade bräda för bräda.

Det är alltid spännande att lämna det gamla bakom sig och starta upp något nytt. Tillsammans eller var och en för sig. För vissa handlar det om överlevnad medan andra ser det som en uppfriskande utmaning.
Att själsligt lämna något bakom sig är däremot en komplicerad process som kan ta år att bearbeta. Det är lätt att fastna i bitterhet vilket är mycket värre än att känna ilska. Ilska går över medan bitterhet naglar sig fast och skymmer glädjen.
Att förlåta och bli förlåten tror jag är en bra början till något nytt. Dock är ordet förlåt bland det allra svåraste att uttala. Dessutom måste det vara uppriktigt menat, inte ett försök till en eventuell försoning.

Nu ser vi med spänning fram mot grannens husbygge. En ny bostad växer upp och när området är som vackrast kommer de med sitt flyttlass för att stanna här. Jag gläds med dem och gläds över att jag kan känna glädje över någons nyskapande i livet.

Läste en artikel hur det gjorts undersökningar gällande avundsjuka. Att det är vi kvinnor som är lagda åt det avundsjuka hållet. Speciellt gällande andras boende. Vilket för mig är helt obegripligt. En person av det kvinnliga könet  sa en gång att hon alltid blev så avundsjuk då hon kom hem till andra som har det finare än hon. När hon kom hem till sitt tyckte hon att hennes hem såg så fult ut. Fula blomkrukor, fula möbler, fula tavlor, ja allt var fult och anskrämligt.
Det skrämde mig och jag undrade i mitt stilla sinne vad hon egentligen bar på för att vara så olycklig och ha ett sådant stort materiellt tänkande. Dålig självkänsla och ett behov av bekräftelse, kom jag senare fram till.

Tankarna for genom mitt huvud då jag betraktade grannes husrivning. Så många minnen av deras liv som finns i de tapetserade väggarna och som i grävskopans gripklo förvandlades till stickor. Snart står det ett nytt hus på tomten som ska fyllas på med gamla minnen uppblandat med nya upplevelser.

Min make rycktes med av rivningsarbetet och gav sig i kast med att riva vår altan som satt på vårt andra hus vilket är beläget bakom knuten till vårt ordinarie boende. Under altanen låg två strumpstickor. Ett minne av Inga som en gång suttit där i solskenet och stickat sockor. Kanske till Hasse, hennes sambo. Eller till sina barnbarn. Det lär vi aldrig få veta för Inga och Hasse är båda döda. Men också döda lämnar minnen efter sig på ett eller annat sätt. Det känns trösterikt kan jag tycka...

Route 66 och Skärblackavägen

Det är nu som många mormödrar och farmödrar sätter en pepparkaksdeg för att sedan starta upp ett mindre pepparkaksbageri hemma i köket. Barnbarnens första förtjusning över att stansa ut grisar, granar och gubbar med fabrikstillverkade metallmått övergår snart i att hängivet ge sig i kast med att inmundiga degen. Kvar står mormödrar och farmödrar vid mjöliga bakbord och försöker  göra slut på en deg som tycks växa i samma takt som plåtarna med kakor blir klara i ugnen.
När dagen är till ända och plåtburkar med juliga motiv är fyllda upp till locket är mormödrarna och farmödrarna lika urlakade som den julsill vilken ska läggas in i ättikspad tillsammans med rödlök och sillkryddor.

Själv har jag kommit på ett eget koncept, fjärran från pepparkaksbak och tänker härmed dela med mig till andra mor-och farmödrar ute i landet om hur det går att roa barnbarnen på bästa tänkbara sätt.

Leta upp en grusbil som rattas av en gladlynt grusbilsförare. När objektet är funnet krävs det en hel del list i form av smicker. Poängtera gärna navkapslarnas läckra utförande, den snygga lacken på förarhytten samt att fordonets storlek imponerar.
När målet är uppnått, be chauffören om hjälp att lyfta in barnen i hytten och se till att de blir inburade bakom ett gallernät för trafiksäkerhetens skull. Klättra därefter själv in i hytten och om det krävs, be chauffören om hjälp även i detta moment. I den händelse att körkort för framförande av grusbil fattas tag då plats på passagerarsätet. Om det mot förmodan finns körkort för tunga fordon i plånboken var ändå beredd på att få sitta bredvid chauffören, men berätta att körkortet finns. Det ger ett visst pluspoäng.

Låt sedan chauffören ta er till en bergtäkt där det tillverkas makadam, grus, stenmjöl och bergkross.
Ge barnbarnen en lektion om grushantering och peka på lastmaskiner och stenkrossar innan det är dags för hemfärd med av grus ett fullastat flak.

Idag har jag i egenskap av farmor erbjudit stortvillingarna just denna makalöst storslagna upplevelse. Om jag kan överträffa mig själv med idéer nästa gång det kommer barnbarn vet jag inte ännu. Kanske sätter jag en pepparkaksdeg som motvikt till att färdas i tunga fordon. Eller så tar jag ett snack med den grävmaskinist som just nu håller på att gräva upp grannens trädgård och till stortvillingflickans förskräckelse även river ner deras hus med skopan.
Jag avvaktar ett tag så får jag se åt vilket håll det lutar. Det beror också lite på barnbarnens önskemål. De kan tycka kakbak verka mer lockande. Barn är så nyckfulla av sig. De kanske inte vill ge sig ut på någon roadtrips på Skärblackavägen igen. Eller gräva grävmaskin...

Äkta diamanter och tidsbrist

Jag vänder upp ansiktet mot solen. Blundar och försöker ta in en känsla av vår. När jag slår upp ögonlocken ser jag maken i full färd med att arrangera ljusslingan i den avlövade magnolian. Han ängslas för snö och vill få ljusarrangemanget på plats utan att behöva trilskas med att sopa snötyngda grenarna rena.
I samma stund som jag tittar på maken och hans arbete med de små lamporna kommer jag ihåg att mjölet är slut i skafferiet. Strösocker likaså. Och att det behövs inhandlas saffran, jäst, mjölk och smör.
Julen står för dörren, visserligen har den stått där allt sedan slutet av oktober. Men ändå. Det närmar sig januari och vändningen mot sommartid. Däremellan kommer julen. Sedan tar vi bort ljusslingan och så småningom slår magnolian ut i full blom.

Under gårdagen förmiddag kom småtvillingarnas storasyster och deras mamma på besök. Sittande på var sin häst. De stannade ute på vägen för att få en pratstund med oss. Lillflickans häst hade diamanter i pannbandet fick vi veta. Äkta till och med även om flickans mamma försökte dementera påståendet.
Hästarna tröttnade, trampade med frambenen och ekipagen skrittade vidare. Raka ryggar och säkra rumpor i sadlarna. Tillsammans. Mamma och barn med ett delat intresse. Jag blev varm i hjärtat när jag såg dem försvinna bort på vägen.

Ta vara på tiden Mikaela, tänkte jag. Snart är din dotter stor och stunderna ni kommer att dela blir färre. Tidsbrist och tidsplanering kommer att stå i era agendor. Var och en med inplanerade dagar och de dagar som är fria blir allt färre allt medan åren går.

Jag har verkligen försökt ta vara på tiden med våra barn. Stundom har jag misslyckats, det måste erkännas. Men jag har gjort så gott jag kunnat utifrån mänskligt perspektiv. Nu i efterhand kan jag känna att jag borde ha gjort mer. Tror dock att det är varje förälders dilemma, att inte hinna med fullt ut och så mycket som önskas från vardera håll. Plötsligt är barnen vuxna och lever sina egna liv. Kvar står föräldraparet och funderar över vad som egentligen hände. Hur allt kunde passera i sådan rasande takt.

I morgon ska jag baka lussekatter, jag tänker inte snåla med saffran. Fylla frysen med påsar med nybakat som plockas fram när kaffet bereds. Nu räcker påsarna med bullar längre än tidigare. När barnen bodde hemma. Trots att maken och jag är storätare av lussekatter. Gärna tillsammans med en kopp varm choklad som omväxling till kaffet.

Mörka tavlor och ett imponerande skägg

Bäst som jag satt och jobbade i min skrivarbod knackade det hårt och bestämt på dörren. Utanför stod stortvillingpojken, i släptåg hade han sin farfar som bar på en vit papperspåse fylld med vaniljbullar. Överraskningarnas tid är ännu inte förbi.
Fika, rast och vila som även innefattande en stunds pärlplatteläggning innan gossen skulle vidare mot nya mål tillsammans med farfar.

Jag har under dagen fördjupat mig i texter och bilder gällande två hantverkare med olika spår. Den ena har uppfyllt sina konstnärsdrömmar och skapat alster som både roar och skrämmer betraktaren. Det fanns ett mörker i hennes bilder som skulle spegla människans inre tankar och känslor.
Jag hoppas att jag inte besitter ett sådant mörker. Men det går inte att veta helt säkert. Petar någon i min själ kanske det går att gräva upp ett och annat som skaver och kan föras över med akryl på en duk och hängas upp hos någon konstförening.
Annars är det populärt att skriva mörka böcker där läsaren kan grotta ner sig mellan bokblad som dryper av ångest och gamla oförätter som ska bearbetas tillsammans med allmänheten och där huvudkaraktären framställs som århundradets skitstövel.
Ska jag börja måla, vilket är mycket långsökt eller det troligaste, skriva en bok, ska resultatet vara ljust, glatt och ha en finurlig twist på slutet.

Den andra hantverkaren var en guldsmed med ett mycket imponerande skägg. Jag dristade mig att fråga om jag fick känna på skägget för att förvissa mig om att det verkligen var äkta.
Förutom att vara beskaffad med en ypperlig ansiktsbehåring var han dessutom en mycket duktig smed. Med teknikens hjälp har han lyckats fånga en uråldrig falkamulett från en lika ålderstigen mumie och skapat en exakt kopia av amuletten som aldrig tidigare skådats av nutidens mänskliga ögon.
Om inte detta varit nog så har kanonerna från skeppet Mars Makalös som sjönk till havsbotten år 1564 varit förlaga till smedens miniatyrsmycken. Bara för att nämna något av allt det vackra som guldsmeden producerat på hantverksmässigt vis och där allt har sin härkomst från den gamla historien.

Jag förundras över hur vissa människor har förmåga att skapa vackra saker. Oavsett om det är konst, smide eller bruksföremål. Själv är jag en fena på att lägga pärlplattor utefter en tydlig beskrivning.
Det anser i alla fall våra barnbarn och med det känner jag mig nöjd. De är när allt kommer omkring de för mig bästa kritikerna.
Att koka rotmos är en annan färdighet jag besitter vilket jag nu när mitt arbete är avlutat ska ägna mig åt till makens stora förtjusning. Han är en annan till mig närstående kritiker som aldrig någonsin kritiserar min matlagningskunskap. Det är sådant som bidrar till att skapa ljus i novembermörkret. Stötta och berömma varandra i det som vi behärskar. Vacklar vi i våra förmodade färdigheter går det bra att vara där med en stödjande hand så blir slutresultatet förhoppningsvis bättre än början.

Förändringar i livet och en vit potatisbakelse

Åter igen har jag tagit en välbehövlig paus från omvärldens påverkan. Är tacksam över min förmåga att kunna sjunka in i en bubbla där endast de som står mig närmast och betyder mest är med och omsluter mig. Jag har inte på något sätt mått dåligt, bara känt att det behövts en vila för att laddas upp med ny frisk energi. Det är nog en god vardagsgrund, att lägga det som inte är så viktigt åt sidan för en stund. En grund bestående av goda relationer, något gott att äta och trevliga saker att göra.

Nu ser jag fram mot en resa jag ska bege mig ut på tillsammans med en väninna. Genom Östergötland, vidare genom Småland och Skåne för att kliva av tåget i Köpenhamn. Förväntningarna är höga. Mest för min väninna men även för mig som är hennes resesällskap. Det kommer ett bli en dagsresa med start då medborgarna ännu inte klivit ur sängvärmen. När vi åter når hemmaplanen har nämnda medborgarna borstat sina tänder och gått till en natts sömn och vila. Kanske ingen större nöjestripp där kontot belastas med diverse inköp utan det handlar mest om att utföra ett viktigt uppdrag. Ett uppdrag som kan komma att förändra ett helt liv.
Jag känner stor tacksamhet över att få vara med på resan. Eventuellt återkommer jag med denna cliffhanger.

På tal om att äta gott. Vårt förnämliga hembageri har äntligen på min begäran tillverkat potatisbakelser. Bara det är värt att orda om. Efter idogt letande bland gömda receptskatter har bagerskan Camilla med sin personal lyckats med bedriften att få fram ingredienserna som krävs för baket. I går kväll provsmakade maken och jag skapelsen under stor andäktighet. Jag med stor iver, maken föreföll mer skeptiskt inställd ty han hyser ingen större hängivenhet åt arrak.
Smaken var utsökt, struktur och stadga perfekt så nu återstår endast för mig att åka till bageriet att ge en bedömning och ett smakutlåtande.
Med beröm godkänt skriver jag i marginalen på receptet och sätter dessutom dit en guldstjärna.

Livet består av små vardagliga guldkorn. Det gäller bara att hitta de rätta. Som en potatisbakelse med vit marsipan pudrad med chokladpulver. Det behövs så lite för att resultatet ska bli stort.

På sannolika skäl och blodbad

Halsont, feber och hosta drar fram likt en farsot. Maken och jag håller oss långt borta från barnbarnen som tar med sig hem förskolans ettriga baciller. Priset vi får betala för att inte frottera oss med snoriga barnnäsor är att då barnens föräldrar tillsammans med sina telningar ligger däckade blir det vi som får rycka in och göra deras jobb.
Med andra ord, vi fungerar som trädgårdsmästarens drängar och ägnade gårdagens förmiddag åt att räfsa löv åt sonens kunder medan egenföretagarna låg hemma och snöt sig i mjuka pappersnäsdukar och knaprade halstabletter.

Efter avslutat värv begav jag mig till Norrköpings polishus dit media bjudits in till den presskonferens som arrangerats i samband med det stora tillslaget av banditer som ägnat sig åt människosmuggling med vidhängande ekonomisk brottslighet. Herr kommissarie samt kammaråklagare tillika förundersökningsledare delgav oss händelseförloppet kring den stora insatsen som lett till häktning på sannolika skäl av både det ena och det andra.
Stort mediepådrag med både pennförare och grabbar med gigantiska tevekameror. De är enligt min mening trevligast. Ju större kameror desto bättre är de. Möjligtvis ett manligt drag, störst utrustad är mest snacksalig. Jag blev innan presskonferensen invigd i TV4:as upplevelser med den enorma fiskdöden som drabbat Norrköping och Motala ström. Det är både lärorikt och spännande att vara en frilansande reporter.

Denna dag har vi ägnat oss åt egenarbete i vårt egna hem. Satt nytt tak, målat och tapetserat i vårt vardagsrum. En smått rörig tillställning som inte blev bättre av att jag lyckades mäta fel och skar helt galet ut två våder ur sista tapetrullen. Det enda raka var att stuva ner våderna i en svart sopsäck och skicka iväg maken till staden för att inhandla en ny tapetrulle. Men innan dess fick han plåstra om min vänstra stortå vilken jag skurit upp på den vassa tapetkniven. Det kan tyckas märkligt att klara av något sådant men jag kan försäkra var och en att det är fullt möjligt. Ingen jag rekommenderar ty följderna blir förutom smärta en kraftig blödning. Möjligtvis behövdes tån sys ihop med några stygn vilken maken ansåg vara onödigt och jag litar på hans läkarkunskap. I annat fall får jag söka upp min väninna Ditte som enligt egen utsago är mycket händig då det gäller smärre operationen vilket hon då och då praktiserar på sig själv när det behövs.

Nu återstår att innan kvällen lider mot sitt slut hänga tillbaka tavlor och annat som behövs för hemtrevnadens skull. I morgon ska jag iväg på en hundförarutbildning dock utan hund eftersom vi inte är några hundägare. Däremot utrustad med kamera och nödvändig inspelningsapparatur samt en mycket ömmande stortå. Min förhoppning är att inte vakna upp med en infektion eller blodförgiftning.

Det var allt för idag, over and out.

Mirakelkräm och klimatavtal

De flesta av oss är bestörta över nattens valresultat. Alla utom de som röstat fram Trump. För det är så här som majoriteten av amerikanarna vill ha det. Alla har rätt att uttrycka sina åsikter, så även att lägga sin valsedel på det och den som vi tror på. Vill amerikanarna ha en pajas med förnedrande kvinnosyn, ett bagage fyllt med sexistiska skandaler och i stånd till att håna funktionshindrande plus allt annat skit han kastat ur sig så har de fått det de vill ha. Världens mäktigaste man som på sin tron kan koras som skandalernas världsmästare.
Världen är skakad. Jimmie Åkesson känner sig däremot nöjd med förhoppningar om att valet av Trump ska ge Sverige en positiv effekt.

Det känns kallt och taggigt utanför mitt fönster. Åtta år är en lång tid. Vid nästa presidentval har jag hunnit bli 69 år. Om jag då blivit  klokare och fått mer erfarenhet vet jag inte, däremot vet jag att jag blivit mer gråhårig och de rynkor jag skaffat mig djupnat.
Korsord lär hålla hjärnan i trim, litteratur, ett aktivt leverne och att hänga med i tidens utveckling motverkar åldrandets framfart. Det är i alla fall vad jag hört. Rynkor är det värre med, De kommer sakta men säkert smygande. Det gäller att lära sig älska sina rynkor. Se dem som bevis på mognad och visdom. Dock vill jag inte känna mig övermogen. Min väldoftande nattkräm som med sina unika egenskaper håller rynkor och linjer på behörigt avstånd är till sista klicken slut. Av den anledningen besökte jag på förmiddagen en liten butik som saluför dessa krämer.

Kvinnan i butiken var hudterapeut och såg genast vad min hy krävde. Hon plockade fram burkar och tuber fyllda med mirakelkrämer. Smorde in ovansidan på mina händer och uppmanade mig att känna ljuvligheten i smörjet. Vi kletade och kladdade, jag satte nästippen mot händernas ovanläder och drog in dofterna genom näsborrarna. Egentligen ville jag bara gå därifrån. Erkänna mitt misstag över att ha stigit in i den väldoftande butiken. Åka hem för att sätta mig vid datorn, koppla upp mig mot internet köpa den kräm jag alltid nyttjar. Jag var dock fast. Kunde inte ta mig ur hennes välmanikyrerade nypor som ivrigt spruttade ut nya klickar på mina händer. Hon såg glatt, ivrigt och uppfordrande på mig.
Jag valde en tub ansiktskräm som noggrant skall smörjas in vid sänggående. Havtorn, rosor och något annat som jag nu inte minns vad det var. Ekologiskt och naturligt utan tillsatser av syntetiskt material i smeten.

I kväll ska jag testa min nyinköpta underkräm. Bara för att vakna upp till en ny morgondag där tron på allt det goda överskuggar det som är mindre bra. Jag önskar att det vore så enkelt. Men vi står framför något nytt som vi ännu inte vet åt vilket håll det ska ta vägen. Börsen rasar och Trump ska skaka hand med sin vän Putin innan han river klimatavtalet i Paris och kastar Clinton i fängelse utan föregående rättegång. Möjligtvis drogtester han henne först eftersom han ansett att hon varit drogad under debatterna. Krigen rasar ute i världen och människor har ingen stans att ta vägen.

Bra jobbat medborgarna i USA! Livet går vidare, möjligtvis i en annan tappning än tidigare. Men jag tvivlar starkt på att det kommer att bli bättre.

Söndagsmiddag och ett drastiskt förslag

Våra höstastrar har förärats med ett vitt lite fluffigt täcke som ter sig snyggt i kontrast mot det blå. Jag håller mig inomhus och beskådar naturupplevelsen genom fönstren. Dock var jag tvungen att bege mig iväg till vår lokala matvaruhandlare eftersom vårt knäckebröd tagit slut. Utan knäckebröd stannar livet.

Jag skulle ha övervägt att åka till butiken i eftermiddag ty tisdagar är pensionärernas egen dag då det görs avdrag på kvittots slutsumma. Pensionärer tillhör det morgonpigga folket och beger sig åstad för att tisdagshandla under morgontimmarna och en bit in på förmiddagen. Med den påföljd att mellan varornas hyllor samsas rollatorer och shoppingväskor på hjul tillsammans med dess ägare.

Men, tänker jag, lyckliga är dessa pensionärer som uppnått aktningsvärda åldrar och ändå klarar av att göra sina egna inköp för att sedan i det egna köket tillreda råvarorna på det smakliga sätt som önskas.
För några dagar sedan fick vi oss berättade av en man vars mamma bor på ett äldreboende att där serveras gröt till söndagsmiddag. Gröt! Äldre på äldreboende har med största sannolikhet då det begav sig ätit söndagsstek med gräddig sås och svartvinbärsgelé samt eventuellt ett glas svagdricka för att fira söndagen. Lägg där till fruktkompott med gräddmjölk som avslutning på en utsökt middag.

Ska jag behöva avsluta mina sista år sittande med en pappershaklapp över bröstet och med darriga händer föra skeden fylld med gröt till mina bleka och blodfattiga läppar?! Söndag efter söndag medan jag längtar efter att få dansa på de saligas ängder.

Jag berättade för min mamma om grötmiddagen och hon uppmanade mig att bli en föräldramörderska så hon skulle då det är dags slippa undan gröten. Förfärad lovade jag henne att jag ska leverera matlådor till henne om söndagarna istället för att bli inburad på grund av några tallrikar gröt. Mamma besinnade sig och höll med om att det var ett mycket drastiskt förslag som jag genast kunde glömma bort.

Det jag nu hoppas på är att de som matar de boende på äldreboenden där det serveras gröt till söndagsmiddag inte spetsar gröten med krossade linfrön även om dessa frön är behjälpliga med att hålla avloppet i gång. Själv har jag tagit fasta på Livsmedelsverkets varning och kastat alla krossade linfrön som jag brukar blanda i min hemmagjorda granola. Det går inte att vara nog försiktig med vad som äts om vi i god vigör ska uppnå en skapligt hög ålder.

Spanska flugan och vinterbad

Boeuf bourgogne, rött vin och päronpaj med lättvispad grädde. Sill på mörkt bröd, öl och kokt fläsk med senapssås. Där till, som grand final, Spanska flugan.
När vi kommer hem till våra barns storasyster och hennes sambo finns det inga gränser på hur omhuldade vi blir.

Vid vår ankomst stod storasystern och hennes sambo i dörren och tog emot. Samt två hundar som ivrigt snodde runt våra ben.
Storasysterns sambos dotter med fästman dök upp efter att ha ägnat sig åt en tretimmars löptur. Dessutom hade de med sig ytterligare två hundar. Min rädsla för främmande hundar kom av sig ty att vara rädd åt fyra håll samtidigt kräver en viss koncentration. Därmed var isen bruten och jag kom överens med samtliga jyckar.
Maten kom på bordet och vi var inte sena med att smörja kråset. Det blev mycket snack om träning, kost och kroppsligt välbefinnande. Maken och jag, som inte är speciellt vältränade, lyssnade och tog del av stundom den vetenskapliga informationen.  Att träna bygger på en hel del vetenskap och jag kände mig matt och urlakad som efter ett helt träningspass när storasysterns sambos dotter plötsligt fick för sig att hon skulle bada i den närbelägna sjön.
En våtdräkt plockade snabbt fram och krängdes på. Samt simglasögon, rejäla strumpor, handskar, springskor och toppluva som sedermera byttes ut mot någon sorts simmössa. Vi andra, som skulle bevittna skådespelet klädde oss i rejäla jackor, halsdukar och helt ordinära vintermössor.

Baderskan småsprang mot vattnet som på sina ställen hade en tunn hinna av isbeläggning. Hon viftade frenetisk med armarna och sprätte med benen i något som verkade vara ett uppvärmingsmoment.
Jag kände en stor tveksamhet till hela företaget. Skulle verkligen flickan hitta på att vräka sig ner i isvattnet?

Inget kunde hindra henne, rakt ut rusade hon och en av hundarna blev så exalterad över tilltaget att även den hoppade i men insåg snabbt att sjön inte höll någon högre temperatur varpå hunden kom upp på torra land lika kvickt som den hoppat i och stod sedan på stranden och såg smått förvirrad ut.

Snålblåsten var isande kall  och jag körde huttrande ner händerna i fickorna. Baderskan frustade högljutt och tog några imponerande crawlsimtag innan hon återvände till sina frysande åskådare som enhälligt enades om att vattnet var högst +6 grader.
Med raska ben sprang den tappra simmerskan till den uppvärmda bastun medan vi andra slog oss ner runt köksbordet och läppjade på varmt kaffe medan vinden brölande letade sig ner genom skorstenen och  rökgången till den öppna spisen.

Nu är vi åter hemmavid efter en fantastisk helg. Någon snö har ännu inte letat sig fram till denna del av Östergötland. Men det är antagligen en tidsfråga Snart är nog hela landskapet är inbäddat i ett vitt snötäcke.
Innan det mörknade tittade jag ut över Glan. Rös till en smula och lovade mig själv att aldrig någonsin ägna mig åt vinterbad. Även om någon till äventyrs skulle låna mig sin våtdräkt.

Virtuell ljuständning och konserverade röster

Så länge vi minns finns de kvar. De som lämnat jordelivet och oss som på olika sätt stått nära.
Denna helg är minnenas helg. Tända ljus som sprider sitt fladdrande sken över gravar och minneslundar.
Men vi har inte tid att minnas, sa en präst på radion idag. Därför har Svenska kyrkan skapat en virtuell kyrkogård där stressade anhöriga och vänner till avlidna under kafferasten kan tända ett ljus och för ett kort ögonblick avsätta dyrbar tid med att minnas.

Själv har jag under dagen varit fysiskt närvarande på två kyrkogårdar med oljeljus och tändare. Jag och stortvillingpojken. Han höll i ljusen och placerade dem på rätt plats efter det att jag ombesörjt själva tändandet.

Ett ljus för Josef vars grav jag sett till att vara upplyst från Allhelgonahelgen fram till påsk allt sedan år 1999.
Det andra ljuset tillägnades min pappa som vilar i minneslunden på Skogskyrkogården här i Skärblacka.
Tankarna var lika många som frågorna hos stortvillingpojken. Jag svarade på pojkens existentiella frågor efter bästa förmåga sedan avslutade vi det hela med gofika hos Camilla på hembageriet.

Jag minns min pappa klart och tydligt. Gester, uttryck och hans speciella personlighet. Däremot minns jag inte längre hans röst. Hans röst försvann för mig efter ganska kort tid då han dött. Kan tyckas märkligt men jag tror att våra röster är en form av färskvara. Röster behöver underhållas för att kvarstå. Röster går inte att konservera om de inte är inspelade vill säga.
Däremot går minnet av en persons utseende att friskas upp med hjälp av fotografier, brev och andra texter.

Ska du och farfar begravas här på kyrkogården? frågade pojken när vi gick hand i hand från minneslunden till bilen.
Det ska vi, svarade jag.
Okej, då ska jag berätta det för pappa så vi kan gå hit och tända ljus, resonerade pojken och föste upp sin blå mössa som kanat ner en bit över pannan.
Känns betryggande, sa jag och höll den lilla handen en aning hårdare.

Vi for till vår lokala matvaruaffär för att köpa en kruka basilika. På det svarta varubandet lade pojken upp en honungsmelon och två paket kakor som på led bakom basilikan vandrade framåt mot kassörskan. Impulsköp på inrådan av gossebarnet. Hemkommen gav han det ena kakpaketet till sin syster och melonen till deras pappa.
Efter maten, då får vi äta kakor och melon, instruerade han sin syster.
Sedan kramades vi alla tre vid dörren innan jag skyndade hem med min basilika så den inte skulle förfrysa sig i den bistra kylan.

Ett väntande besök och tankar vid ett frukostbord

Nu har frosten tagit det sista av trädgårdens växtlighet. Den som härdat ut längst är en gul ensam ringblomma. Idag är den tragiskt slokande och jag överväger starkt att dra upp den med rötterna för att på så sätt befria den från ytterligare lidande i det kylslagna klimatet.
På vissa håll i vår direkta närhet har det fallit snö under natten. Jag kurar ihop mig och drar upp värmeelementet ett snäpp.

Det är trevligt med hösten och mörkret, sa maken i morse när vi tuggade i oss rostat bröd och drack ur våra muggar med varma drycker.
Jag nickade i medhåll medan mina tankar vandrade sina egna vägar.

Under gårdagen fick jag en förfrågan om jag skulle vilja ha besök.
Besök är alltid trevligt varpå jag uppmanade den eventuella besökaren att se ut ett passande datum för sin ankomst. Problemet är bara att den som ska göra visit i vårt hem måste göra det under ett visst hemlighetsmakeri. Besökaren är nämligen belagd med ett slags besöksförbud, ja till och med kontaktförbud då det gäller mig som person. Ingen vet egentligen hur detta vanvett uppstått, bara att förbudet skapats av någon som finner det olämpliga i att den som vill komma som vår gäst ska ha någon som helst kontakt med mig och vise versa.

Den som stiftat denna oskrivna lag har inte några personkopplingar med vår väntade gäst utan anser endast att jag ska vara fiende med någon annans fiende. Vilket i mina öron låter helt befängt.
Till och med en omöjlighet. Det finns uppkomna situationer där det krävs ett val om vilken sida vi förväntas stå på. Något av de svåraste och näst intill omöjligaste valen att göra. Speciellt om jag själv inte på något sätt är inblandad i meningsskiljaktigheterna. Om jag väljer att inte stå på någons sida finns risken att jag ganska så snart blir utraderad av någon från de stridande parterna. Eller kanske rent utav mister dem alla.

Jag dryftade mina tankar om fiendeskap med maken under vår frukost. Han hade ingen lösning på problematiken utan ansåg det hela som ett helt förkastligt och galet påfund.
Andras fiender kommer aldrig att bli mina fiender ty jag är av den åsikten att vi människor enkom är till för varandras skull.

"Ingen är så rik att den har råd att förlora en vän."

Kaninjägare och två bitar smörgåstårta

Så var det då åter dags att efter sommaruppehållet öppna upp bokskåpet och i höstmörkret grotta ner mig mellan böckernas hårda pärmar. Bokcirkeln med start ikväll kommer att bjuda oss damer på skön läsning, det gäller bara att komma på vad som passar oss bäst bland det digra utbudet.

Tre böcker finns på förslag och som jag tänker ta med mig för en ingående presentation.
Första boken är belagd med humorvarning. Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett IKEA-skåp har paralleller med Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann.
Fakirens dråpliga äventyr lockar till skratt men mellan skratten finns ett allvar vilket är högaktuellt i dessa dagar då människor är på flykt, utanförskap och oliktänkande.
Den andra, Total och oåterkallelig förlängning av vitala funktioner. Boken är skriven av en bloggkollega till mig och jag har följt hennes mödosamma vandring från skrift till inlämnande av granskning och slutligen det helt färdiga och tryckta resultatet. En hoppfull berättelse fylld av frågeställningar om livet och hur det bör levas.
Och så till sist en nagelbitare. Kaninjägaren av Lars Kepler. Som har utsetts till årets spänningscocktail.
Nu spörs det vad de övriga damerna anser om mina förslag. Kanske tar vi en i högen, eller kanske alla tre eller så blir det nya bud att fundera över. När valet väl är gjort blir det var och ens uppgift att ge sig i kast med litteraturen.

Herrarna tillhörande de bokläsande damerna ska träffas hemma hos oss. Smörgåstårta står på menyn, egenhändigt hopmonterad av mig själv. Maken har fått stränga förhållningsorder. Spara två bitar så vi har till frukost i morgon. Smörgåstårta smakar alltid bäst till frukost. Dock höll det på att sluta i katastrof. När tårtan var klar och skulle bäras ut till en svalare plats än köket höll jag på att snubbla med hela härligheten. Men min reaktionssnabbhet räddade både skapelsen och mig själv.

En stilla undran från min sida; vad ska herrarna dryfta denna kväll då grävandet av vårt avlopp är ett minne blott. Det har varit deras givna samtalsämnen under förra terminens bokcirkel med kvällsfrånvarande fruar. Nu kan det hända att de spörjer varandra om spolfunktioner, vattenåtgång och pumparnas beskaffenhet gällande att ta hand om skiten.

Jag har sett fram mot den här kvällen. Samvaron med grannarna. Under sommarhalvåret har vi endast hälsat på varandra i förbifarten. Alla har vi varit upptagna med vårt. Sommarresor, grillkvällar och altanhäng med de allra närmaste. Det är nu när mörkret faller på som vi verkligen behöver varandra för att lätta upp mitt i det grå och kalla.

Det är med grannar som med små sår. De ska vi vara rädda om och vårda efter bästa förmåga.