Bort med det gamla och sockor till Hasse

Det händer stora saker i vårt område. Grannen har låtit riva sitt sommarhus. Bit för bit försvann det som en gång varit familjen fristad, en oas undan all stress, ner i en stor blå container.
Bort med det gamla och fram med det nya. Det hela kommer att mynna ut i ett nybyggt hus ämnat för permanentboende. Ytterligare en postlåda vid korset där brevbäraren dagligen får stoppa ner vita fönsterkuvert. Eller för den delen, annan post som är mer upplyftande.

Spännande men lite vemodigt, skrev vår granne när jag skickade bilder till henne som visade hur deras hus minskade bräda för bräda.

Det är alltid spännande att lämna det gamla bakom sig och starta upp något nytt. Tillsammans eller var och en för sig. För vissa handlar det om överlevnad medan andra ser det som en uppfriskande utmaning.
Att själsligt lämna något bakom sig är däremot en komplicerad process som kan ta år att bearbeta. Det är lätt att fastna i bitterhet vilket är mycket värre än att känna ilska. Ilska går över medan bitterhet naglar sig fast och skymmer glädjen.
Att förlåta och bli förlåten tror jag är en bra början till något nytt. Dock är ordet förlåt bland det allra svåraste att uttala. Dessutom måste det vara uppriktigt menat, inte ett försök till en eventuell försoning.

Nu ser vi med spänning fram mot grannens husbygge. En ny bostad växer upp och när området är som vackrast kommer de med sitt flyttlass för att stanna här. Jag gläds med dem och gläds över att jag kan känna glädje över någons nyskapande i livet.

Läste en artikel hur det gjorts undersökningar gällande avundsjuka. Att det är vi kvinnor som är lagda åt det avundsjuka hållet. Speciellt gällande andras boende. Vilket för mig är helt obegripligt. En person av det kvinnliga könet  sa en gång att hon alltid blev så avundsjuk då hon kom hem till andra som har det finare än hon. När hon kom hem till sitt tyckte hon att hennes hem såg så fult ut. Fula blomkrukor, fula möbler, fula tavlor, ja allt var fult och anskrämligt.
Det skrämde mig och jag undrade i mitt stilla sinne vad hon egentligen bar på för att vara så olycklig och ha ett sådant stort materiellt tänkande. Dålig självkänsla och ett behov av bekräftelse, kom jag senare fram till.

Tankarna for genom mitt huvud då jag betraktade grannes husrivning. Så många minnen av deras liv som finns i de tapetserade väggarna och som i grävskopans gripklo förvandlades till stickor. Snart står det ett nytt hus på tomten som ska fyllas på med gamla minnen uppblandat med nya upplevelser.

Min make rycktes med av rivningsarbetet och gav sig i kast med att riva vår altan som satt på vårt andra hus vilket är beläget bakom knuten till vårt ordinarie boende. Under altanen låg två strumpstickor. Ett minne av Inga som en gång suttit där i solskenet och stickat sockor. Kanske till Hasse, hennes sambo. Eller till sina barnbarn. Det lär vi aldrig få veta för Inga och Hasse är båda döda. Men också döda lämnar minnen efter sig på ett eller annat sätt. Det känns trösterikt kan jag tycka...