Den grekiska guden i vit rock gav oss broschyrer. Han som tidigare lett mot oss och blottat sina kritvita tänder såg nu sammanbiten ut. Mamma vek ihop bunten med papper och stoppade omsorgsfullt ner allt i sin väska.
"Jag vill inte ha någon peruk," sa hon bestämt.
"Vi köper en snygg schal", sa jag men mamma hävdade att hon med största säkerhet har något tygstycke med klämmigt mönster liggande i sin källare.
Jag grät en skvätt och torkade bort snoret med blusärmen.
Vi åkte hem och pratade under resan om allt möjligt utan om just det. På torsdag ska vi träffa den snygge greken igen. Han har fula skor. Och ett slappt handslag. Kallt och lite fuktigt. Antagligen för mycket handsprit. Jag vet inte om jag längre är så förtjust i honom.
Doktor Axelsson och jag ska i alla fall skicka julkort till varandra. Han som flyttade till Jönköping.
Vi har lärt känna de med vita rockar, mamma och jag.
När jag kom hem åt jag en smörgås. Kliade lånehunden ledarhunden bakom öronen. När jag ätit klar skulle jag iväg på jobb. Hunden såg anklagande på mig.
"Du får följa med,"sa jag och han gick omedelbart och ställde sig framför ytterdörren.
Jag skulle bekanta mig med en japansk Kusari-doi i Krokek. Som frilansare lär jag mig något nytt mest hela tiden. Att föreslå maken att byta ut våra stuprör mot Kusari-doi är inte lönt att ens föreslå. Det räcker med att han bygger altaner mest hela tiden. Stora fina altaner med plats för sittmöbel och vackra krukor. Fyllda med krasse och hänglobelia, pelargoner och tagetes.
Vi tog en promenad innan jobbet. Gick genom Krokeksskogen där jag och min familj gått så många gånger förr. Följde stigen som leder till vårt gamla hus. I den skog där vi för tio år sedan rastade en annan hund. När stigen tog slut syntes vårt förra hem. Nyfiket tittade jag in i trädgården. Kände mig som en tjuv om natten.
Vi vände och gick tillbaka in i skogen, följde stigen åt det håll där vi kom ifrån.
Jag öppnade bagageluckan, beordrade hunden att hoppa in. Han löd på direkten. Jag borrade in ansiktet i den mjuka pälsen strax bredvid hans ena öra. Det luktade hund, vad annars. Men det kändes varmt och tryggt.
Här hör vi inte hemma, tänkte jag och smällde igen bagageluckan.
Livet har många stigar att följa. Ibland går vi lite vilse men rätt vad det är öppnar sig skogen och vi kan få ligga på rygg i en solvarm glänta. Titta upp på molnen som liknar små ulliga tussar. Fyllas med glädje över dagen som är och över dagar som varit.
Och en Kusari-doi klarar jag mig utan. Det finns annat som är mycket viktigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar