Det är i alla fall ingen risk att sädesärlorna bränner fötterna då de landar på plåttaken. Gotland har slagit köldrekord och jag tror nog att vi inte ligger så värst långt efter i tabellen.
Läste som hastigast på nyhetsajten att år 1867 var det så kallt och bedrövligt att folk kokade sina gamla kängor och jag misstänker att de tvingades äta anrättningen för att inte avlida på grund av den svåra kölden.
Kanske bäst att jag rotar fram kängor som är förpassade längst in i förrådsutrymmet. Eftersom jag ändå tycks avstå från att trä i fötterna i dem kan jag lika gärna koka soppa på skodonen. Om det blir ännu kallare, menar jag. Vilket det tydligen finns stor risk för.
Mån tro om det är kylan lockar till mordbrand? Det brinner lite var stans numera. Någon har till och med försökt sig på att tutta eld på det hus jag en gång för mycket länge sedan bodde i. Hyresgästerna väcktes ur nattsömnen och skrämda fick de svara på frågor har jag hört från säkra källor. Branden började i ett källarutrymme men jag kan dock inte erinra mig om hur varken lägenheten eller källarutrymmet var utformade. Efter intensiv bearbetning har jag lyckats skjuta undan de minnen som härrör sig från nämnda hyreshus, så även interiör och exteriör.
Under förmiddagen hade vi fikabesök av goda vänner. Sådant livar alltid upp. Vi talade om sommaren. Om en inbjudan att få följa med dem ut i deras båt. Se blommande skärgårdsöar, måsar och om vi har tur några sälar.
Det är något speciellt med skärgården. Ljuset verkar ha mer inslag av blått än på land. Klipporna och de öppna vidderna.
Skärgården och havet för med sig goda minnen från tiden då även vi var båtägare och hela familjen gjorde kortare eller längre turer.
Numera nöjer vi oss med att ro ut med vår eka på Glan. Dock är matsäcken lika viktig nu som då.
Min picknickkorg i all ära, men ingen gör så goda picknickkorgar som min vän Birthe. Av till synes enkla medel kan hon trolla fram de mest hänförande små rätter ur sin korg. Snart ska vi åka de många milen hem till henne och hennes make. Hon har lovat en utflykt och vart de än tänker ta oss med är matsäcken det som hägrar mest. I alla fall för min del. Även om utflykter bidrar till att våra vyer vidgas och vi lär känna det besökta landskapet lite bättre.
Idag är det tydligen chokladbollens dag. Något som förvånande nog gått mig helt förbi. Men chokladbollar kan avnjutas vilken dag som helst. Det behövs inget speciellt datum för den sakens skull. För mig har dagens datum en helt annan betydelse. Den här dagen för fyra år sedan var det nära nog att jag hade blivit änka. Så länge jag har förmågan att minnas kommer det aldrig att falla i glömska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar