Nu när maken är klar med altanbyggnationerna inleder han nästa projekt. Jag måste tillstå att han bedriver en form av kulturyttring. Ty han besitter både kunskap och färdighet trots att definitionen kulturyttring oftast härleder till det mer konstkulturella hållet.
Men att bygga altaner därtill ett utbygge på vårt hus samt en anläggning av en liten väg kräver ett visst mått av kunnande inom arkitektur och skapande verksamhet.
Att maken dessutom är självlärd inom det mesta av det som klassas som rejält hantverk anser jag som stolt maka är en bedrift. Hantverkaren själv är ödmjuk inför varje projekt och uppskattande beröm från olika diverse håll. Han bara ler och hävdar att alla kan men det gäller att våga prova.
Det projekt han nu med liv och lust hänger sig åt är att riva vårt gamla dass. Det finns naturligtvis någon mening bakom rivningsarbetet men det smärtar en aning eftersom jag tycker det är gemytligt med gamla hederliga skithus. De har kulturhistoriska värden men där går makens och mina åsikter isär och jag motsätter mig inte hans agerande utan låter honom hållas.
En tanke har växt inom mig och det är att försöka sälja rivningsmaterialet till någon som bedriver den andra sortens kulturyttringar. Det som inbegriper det mer klassiska konstbegreppet där en konstnär figurerar vilken i sin tur bidrar till att tillfredsställa konstkonsumenten.
Jag tror att resterna av ett förbrukat utedass kan bli något riktigt stort när konstnären utifrån den fria konsten jobbat klart och som sedan konstälskare kan beskåda i någon etablerad konsthall.
Anledningen till min teori är att jag förra året var på konsthallen i Norrköping för att se på allt det som olika konstnärer åstadkommit.
Det första jag stötte på var ett stort bord belamrat med träbitar som verkade vara spillbitar av virke från något bygge.
Konstnären var på plats och han nickade uppmuntrande mot mig. Jag bad aningen förvirrat om en konstnärlig förklaring. I och med detta blottade jag min okunskap inom konsten men konstnären tog det som sin uppgift att föra mig in i hans värld.
"Titta noga," sa han och jag glodde på brädhögen.
"Ser du inte?" frågade han och jag skakade sorgset på huvudet.
Då plockade han upp en av bitarna, höll upp den framför mig och då såg jag. Med spretig handstil hade konstnären skrivit med versaler NORRKÖPING på mitten av brädstumpen.
Han såg förväntansfullt på mig men jag stod tyst och grubblade över vad jag egentligen skulle säga.
"Du får gärna hålla i brädan", sa konstnären och lade den varsamt i min hand.
Jag vred och vände på brädstumpen, sen sa jag; "Fantastiskt!"
Konstnären sken upp, tog tillbaka brädan och lade den försiktigt bland de andra brädorna som inte dekorerats med någon konstnärlig text.
"Visst är det", sa han.
Lika oförstående som när jag kom gick jag därifrån, fullt och fast övertygad om att jag inte är någon konstkonsument av stora mått.
Kanske jag ändå inte ska sälja rivningsvirket från vårt skithus. Kanske ska jag själv försöka mig på ett konstnärligt utförande av brädstumparna. Det är mycket möjligt att jag kan.
Har aldrig tidigare vågat prova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar