Detta var dagen då det skulle ske. Lagningen av min avbitna tand. Jag vaknade i morse, svagt traumatiserad. I vanlig ordning inför ett tandläkarbesök.
Dock avmattades tandläkartraumat och ersattes med en annan sorts ångest då jag upptäckte till min fasa att mitt pass var spårlöst borta.
Timman innan jag skulle bege mig till tandläkaren ämnade jag checka in dottern och mig på flyget som på måndag ska ta oss till London. Men utan pass blir det inga boardingkort och jag letade febrilt.
Funderade på hur jag skulle förmedla det sorgliga i att vi måste ställa in resan i den händelse att jag inte hittade det jag sökte. Och antagligen aldrig se röken av pengarna vi lagt ut i förskott.
Hur är det ens möjligt att en sådan viktig värdehandling kan försvinna? Det står till och med bakpå passet att det ska förvaras säkert och hanteras varsamt.
Efter idogt letande hittade jag det, krampen i magen försvann och jag började så smått att åter grunna över tandläkarbesöket. Lättad slog jag upp första sidan i passet bara för att konstatera att det gick ut 2014. Således var det mitt gamla pass som jag förvarat säkert och hanterat varsamt.
Letandet tog ny fart och nu blev även maken involverad. Så även vår sons anställde som dök upp för att hämta makens bil. Han hade bråttom iväg och kunde inte vara behjälplig i själva letandet men visade av någon anledning upp sitt eget pass. Som om det skulle hjälpa mig som var panikslagen och nödställd.
Dessutom ifrågasatte jag varför han sprang omkring med denna viktiga värdehandling i bakfickan då han enkom rest från Linköping till Skärblacka. Så vitt jag vet krävs inget pass på en sådan resa.
"Ordna upp det här," beordrade jag maken. "Ring polisen eller vem f*n som helst."
Maken som är min klippa i allt tittade sorgset på mig och suckade medlidsamt över olyckan som drabbat hans käresta.
Jag knäppte mina händer i bön och bad om vägledning. Huruvida det var bönesvar eller ej ska jag låta vara osagt men jag fick en ingivelse om att gå ut till förrådet och leta. Jag rev och slet i lådor, papperskassar och plastpåsar. Kände igenom fickorna på vinterjackor, vårjackor och kasserade sommarjackor. Vrängde ut och in på allehanda väskor, körde ner händerna i vinterstövlar och kängor. Inget pass fanns att finna.
Som ett sista desperata försök trevade jag med händerna i alla fack på en svart och lilafärgad ryggsäck. Det verkade lika osannolikt som att passet fanns i en av mina vinterstövlar men det var dock värt ett försök.
Där, i det sist undersökta ryggsäcksfacket låg mitt pass! Jag öppnade det och fann till min stora lättnad att samma gangsterliknade nuna som alla mina passfoton lyckas likna stirrade på mig. För allra första gången uppskattade jag fotografiet och gladdes åt att det tydligt och klart framgick att passet är giltigt fram till 2019. Hur passet hamnat just där är en fråga som aldrig blir besvarad.
London, here we come!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar