Sandalettpromenad och att följa stigen

"Måste vi åka till Thailand för att finna äventyret"? frågade en man mig idag då vi satt och åt rabarberpaj med vaniljglass.
Vi skulle egentligen tala om nordsvenska hästar men kom istället in på vad livet har att erbjuda.
"Det beror väl på vad som eftersträvas gällande äventyrligheter," svarade jag och vi begrundade frågan en stund.

Äventyr kan dock finnas i vår omedelbara närhet. Påkostat eller gratis, bara att välja och vraka. Dessutom kan äventyrligheterna uppenbaras när vi minst anar det. Det gäller dock att vara rätt skodd för alla eventualiteter. Vilket vi sällan är.

Maken och jag skulle under gårdagskvällen bege oss till en allsångskväll. Min plikt som frilansare kallade och vi såg båda fram mot en för mig trevlig jobbkväll. Väl framme visade det sig att arrangören satt ut fel kväll i utropet och snopna fick vi bege oss hemöver med oförrättat ärende.
När vi ändå var ute på vift kom tanken för oss att stanna till vid några ödsligt belägna gruvor där det i området brutits järnmalm under 1300-talet.

Det är nu som skofrågan kommer på tal. Maken är en hängiven skogsvandrare där han helst av allt forcerar otillgänglig terräng.  Att följa stigar sker endast undantagsvis. För hans medvandrare är det bara att hänga på. Oavsett skodon. Det fick vår äldsta dotter erfara för många år sedan då vi ämnade bege oss ut på en liten, vad vi antog, stadspromenad i en annan kommun än vår egen. Dottern piffade till sig med fina sandaletter och vad jag minns handväska. Det senare ska jag låta vara osagt för jag kan minnas fel.
Den obligatoriska matsäckskorgen var packad och vi stannade till vid en liten skogsbacke för att pausa under färden. Vilket i sin tur ledde till en skogspromenad. I ogenomtränglig terräng. I sandaletter och eventuellt medföljande handväska.
Jag överdriver om jag påstår att promenaden tillhör de mest muntra vi företagit oss.

Åren har sedan dess passerat men sandalettpromenaden i de sörmländska skogsmarkerna har aldrig riktigt fallit i glömska. Men den kommer allt mer sällan på tal då jag själv efter denna vandring forcerat över stock och sten i icke för ändamålet fotriktiga skor.
Så även under gårdagskvällen. Till dotterns förtjusning då hon mitt i vår jakt på gamla ödelagda gruvor i otillgänglig terräng ringde mig. Hennes första fråga då jag besvarade samtalet var vad jag hade på fötterna.
Skor ämnade för en trevlig allsångskväll, var jag nödd och tvungen att erkänna. Hennes röst i luren lät triumferande och aningen belåten.

Trots allt blev det ett äventyr helt utan kostnad. Nöjda med upplevelsen när vi efter några timmar studerat klart gruvorna åkte hemåt. Konstaterade i vanlig ordning att vi haft oerhört trevligt och att det inte behöver vara märkvärdigare än så. Äventyr och upplevelser finns helt nära, det gäller bara att ha öppna sinnen och inte enbart hänge sig åt att tråna efter utlandsvistelser. Samt att ha ett par extra promenadvänliga skor liggande i bilens bagageutrymme. För alla eventualiteter.