#metoo är just nu ett hett ämne. Det manifesteras i flera städer över hela landet och sociala medier svämmar över av berättelser från kvinnor som blivit utsatta och trakasserade. Men även män finns med i skaran där både verbala och fysiska övergrepp skett. Visserligen en liten skara men jag är viss och säker på att det finns män som liksom kvinnor lider i tysthet av vad de blivit utsatta för. Av både män och kvinnor.
Jag skulle också kunna berätta under #metoo men väljer av olika anledningar att låta bli.
Däremot kan jag säga att jag under åtta års tid arbetat som ensam kvinna i ett arbetslag bestående av enbart män. Inte en enda gång blev jag utsatt, varken i ord eller handling. Schyssta killar som visste hur de skulle uppföra sig mot deras kvinnliga kollega. Med det sagt innebär det inte att jag tar män som sexuellt trakasserar kvinnor i försvar. Det jag säger är att alla män inte beter sig som svin.
På tal om svin. Just det djuret är vårt äldsta husdjur och beskrevs av Linné 1758 men har används som mänsklig föda längre än så eftersom svinet är känt sedan 9 000 år före Kristus.
Många rätter kan förädlas genom svinets kött. Korv bland annat. Vilket vi avnjöt under gårdagen då krögaren i Rejmyre gästgiveri bjöd maken och mig på en höstinspirerad måltid. Feta korvar och surkål ingick i menyn. Vi smorde kråset och maten smakade förträffligt mycket beroende på att vi förtärde den helt utan kostnad. Som tack för att jag i egenskap av frilansande reporter var där för att skriva om Rejmyre oktoberfest där invigningen av ett ölbryggeri gick av stapeln.
Själv drack jag vatten medan maken avsmakade det skummande ölet som serverades i munblåsta glas från Rejmyre glashytta. Glasen var fina men öl är inte min grej så därför avstår jag helt från att få skum på överläppen.
Jag fick även återuppta känslan att vara bonde timmarna innan avresan till Rejmyre. Dottern behövde hjälp med att mocka stallet eftersom hon spenderade dagen med hennes arbetskamrater och Luther. Iförd gummistövlar och oömma kläder skred jag till verket. Med bestörtning upptäckte jag dock att hästarna stod kvar i sina boxar när jag kom och bad därmed stallets ägare om hjälp. Att leda ut hästar till hagen ingick inte i min uppgift dessutom ger närkontakt med hästar mig nervösa känningar. Där går gränsen för vad jag klarar av men tar utan problem hand om deras spillning.
I eftermiddag ska maken och jag vara kyrkvärdar. Dottern har bett mig skriva förbönen. Det finns så mycket och så många att be för. Idag vill jag be för alla som skrivit under #metoo. För de som inte vågar skriva och för de som betett sig illa. Alla måste få rätten att omslutas i bön.
Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar