Maken och jag har talat om det länge. Att vi borde börja släktforska. Men allt som ofta faller saker och ting ihop likt ett korthus på grund av tidsbrist eller att annat som inplanerats tar överhand.
Nu har vi ånyo lyft frågan och det verkar som om vi eventuellt börjar närma oss det som lagts på is. Tack vare mitt jobb som under förmiddagen var att besöka ett gäng släktforskar.
Varken maken eller jag har någon större koll på våra respektive förfäder, det stannar vid våra mor-och farföräldrar även om vi båda har vaga minnen baserade på hörsägen omkring generationen före dem.
Kanske är vi sprungna ur en adlig släkt eller så blir vi chockerade då det visar sig att våra ättlingar var dräpare eller simpla småtjuvar.
Jag ångrar mig bittert att jag inte då det ännu fanns tid förhörde min farfar och mormor. Eller min egen pappa. Frågade och antecknade. Morfar dog innan jag ens var påtänkt och farmor finns som en svag skugga eftersom hon lämnade jordelivet då jag var sex år gammal. Mamma finns ännu kvar så hos henne kan jag göra en djupdykning för att höra efter vad hon vet.
Kan jag avskärma mig från det faktum att historien eventuellt möter mig med ond, bråd död? Troligtvis. Generationer har överlevt vilket jag är ett bevis på. Det som oroar mig är den generation som nu är på uppväxt. Vad går de för öde till mötes? Kommer det att finnas en ny nyfiken generation efter dem?
Barnbarnen känner inte av min oro. De lever i nuet och ser på livet med barnens ögon. Skratt och tårar, snabbt övergående bekymmer och tryggheten i att det närliggande skyddsnätet omfamnar dem efter bästa förmåga.
När jag kom fram till dagens jobb parkerade jag i närheten av småtvillingarnas storasysters skola. På gräsplanen utanför skolan pågick en utomhuslektion i idrott och hälsa. Mitt barnbarn stannade upp mitt i aktiviteten och jag såg genom bilrutan på hennes mun att hon ropade "mormor". Vi vinkade till varandra men förstod olämpligheten i att springa fram för att ge en kram. Jag klev ur bilen och tittade en stund på barnen som sprang runt några uppsatta blå koner. Flickan tappade koncentrationen och jag hörde läraren mana på henne varpå jag vinkade en sista gång och lämnade därefter platsen.
Vårt barnbarn som tillsammans med de övriga barnbarnen är en länk i generationskedjan.
För några år sedan bad vår yngsta dotter mig att skriva ner den livshistoria som jag hittills hunnit med. Men även skriva ner mitt ursprung så långt som jag kunde. Eftersom jag tog kopia på min berättelse finns den troligtvis kvar i någon låda. Kanske borde jag rota fram skriften, göra ytterligare några kopior och ge till våra barnbarn. Så de har en dokumentation för eventuella framtida behov.
Börjar vi nu att släktforska ska jag se till att berättelserna om våra rötter inte stannar i vår ägo utan förs vidare och förvaltas av de som finns kvar då vi inte längre kan berätta. En dag kan hända att även barnbarnen anser det som spännande att veta sitt ursprung och då har vi hjälpt dem en bit på traven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar