Varannan onsdag är vi vår dotter behjälplig med barnen eftersom hon arbetar sent. Fem timmars tillbakablick i hur livet ter sig med små barn. Något som vi lämnat bakom oss sedan många år.
Nu mera flyter vi enkom omkring, äter när vi blir hungriga, lägger oss för att sova när tröttheten tar överhand och sover till dess vi vaknar av oss själv på morgonen. Rutiner är lätt att bryta och låta ett annan livsmönster ta vid.
Vi käkar godis, bullar, kakor och andra onyttigheter när helst det behagar. Vi äter dessutom sådant som våra barn inte gillade. Blodpalt med stekt fläsk och vit sås, levergryta och stekt sill med löksås för att nämna några av de kulinariska rätter som vi aldrig lyckats lära våra barn att uppskatta.
Vi hämtar barnen på skola och förskola. Ryggsäckar, vantar och mössor. Viktiga informationsblad och notering av diverse skriftliga upplysningar som är uppsatta vid utgången och som föräldern bör få veta. Allt ska kommas ihåg och förmedlas vidare.
Matlagning, tevemys, tvagning och godnattsaga. Stoppa om tre täcken, pussa, krama och starta cd-spelaren med stillsam sovmusik. Därefter däckar morfar och mormor i soffan till dess ytterdörren öppnas och barnens mamma hänger upp sin kappa på kroken.
Under gårdagen var barnen ute och lekte medan jag lagade maten. Med upphetsad röst rusade en av tvillingarna in och skrek att nu mormor tänker en av mina systrar rymma!
"Hälsa henne att hon får vänta med det till efter maten", ropade jag tillbaka och vände på fisken i stekpannan.
Med alla ungar i en intakt skara satte vi oss till bords. De viktiga samtalen kunde ta sin början.
Mörkret, vi pratade om mörkret som nu är över oss. Problemen med att ta sig till och hem från skolan och förskolan när det är som att ha en säck över huvudet.
"Det är nog värst för mamma. Vi måste styra henne annars går hon in i bommen på gångvägen. Varje gång".
"Men hon har ju Sigge. Styr inte han åt henne"?
"Nej han ser inte han heller när det är mörkt. Vi måste styra honom också".
Jag fascineras över barnen som redan vid späd ålder förstod att deras mamma inte ser lika bra som alla andra. Till exempel hur de spontant lärde sig att lägga saker i hennes händer för att hon skulle "se" vad de ville visa.
När vi var till Malmö, småtvillingarnas storasyster, mamma och jag gjorde vi som sig bör i en främmande stad. En shoppingrunda. Jag höll avståndet, lät mor och dotter botanisera bland kläder och accessoarer. Flickan hittade en klänning som hon ansåg skulle passa mamma perfekt. Hon läste på de fästade lapparna, tog fram rätt storlek, upplyste om priset och klänningens färgsättning. Följde sin mamma till provhytten och tillsammans granskade de passformen.
När jag såg på dem svämmade mitt hjärta över. Insåg hur mycket de faktiskt behöver varandra. En mammas omsorg över sina barn men också mammans stundom uppdykande behov av hjälp från barnen. Att deras mamma inte ser så bra är inget de ordar om eller bekymrar sig över. Förutom de gånger jag föreslår att mamma kan få köra bilen när vi ska ut och åka. Då brukar de av någon anledning protestera vilt, barnen som är vana vid att mamma normalt sett klarar det mesta. Förutom de gånger hon måste styras upp för att inte gå in i bommen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar