"Allt jag gör är till för dig", sa maken och kopplade släpvagnen efter sin bil och körde iväg.
Jag hörde släpkärrans skrammel försvinna bortöver grusvägen.
När maken återvände hade han brädor på släpet. Han ämnade snickra en veranda framför min skrivarbod.
"En lagom stor med plats för en liten trädgårdsmöbel", förkunnade han innan såg och skruvdragare togs i bruk.
Nu är verandan på plats. Likaså den lilla utemöbeln. När värmen stabiliserats kan jag och datorn flytta ut då skrivklådan sätter in. Eller så sitter vi där tillsammans och dricker lemonad med is och en skiva citron.
Skrivarboden har fått ett litet lyft. Med det är jag så innerligt glad. Glad över att känna glädje över en åtgärd som tagit några timmar i anspråk. Men den största glädjen är ändå att maken hade mig i åtanke när han skulle snickra verandan. I varje bräda som fogades samman finns hans kärlek till mig.
Jag har förmågan att glädjas över de små formaten. Det kan kanske låta suspekt, konstruerat och glättigt. Faktum är att den som kan glädjas åt det lilla har mycket att vara glad över.
När andra känner en stor glädje över att resväskan är packad med pass och biljetter inför den stundande resan till fjärran länder där all inclusive väntar kan jag ligga vaken en hel natt och glädjas över att få vara hemma och tvätta fönster. Eller steka pannbiff med lök och brun sås. En av makens favoriträtter. Det är ett givande och ett tagande. Maken snickrar en veranda till min snickarbod och jag steker pannbiff i gengäld.
Den största glädjen är dock att vi får vara tillsammans och har förmågan att ta vara på tiden. Helt anspråkslöst. Det om något är all inclusive.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar