Äntligen. Kaffe och skinkmackor ute på altanen. Nu är det hopp om det. Tänker hänga undan vinterjackan. Vågar vägra vinterutstyrseln, heller huttrar jag i vårblåsten som under gårdagen hade inslag av snö.
Kvällens begivenheter är väntande gäster. Eller "främmat" som värmlänningarna säger. "Främmat" låter mer som om helt obekanta människor bjuds in att gästa vårt bord. Så är inte fallet, vi känner våra gäster mycket väl.
Enligt kutym bör gästerna undfägnas. På lite extra gott till och med. På förekommen anledning står maten i kylskåpet i väntan på att bli serverad.
Sedan blir det kaffe på maten. Med tilltugg. Ett tilltugg som befinner sig i vår soptunna, i facket för komposterbart. Det vill säga den först tillagade satsen. Den andra, som tycks ha blivit ätbar och med relativt snyggt resultat vilar till dess den rätta konsistensen infunnit sig. Om jag har tur...
Tror att det var den där tre fjärdedels decilitern som ställde till alltihop. Maken var till staden för att köpa penséer så jag hade ingen att tillfråga. Därmed höftade jag till i det jag antog vara tre fjärdedels deciliter.
Det kan tyckas banalt att inte klara av den enklaste sak i världen som att mäta upp tre fjärdedels deciliter. Men för mig är det oöverstigligt svårt. Hjärnan blockeras och nervositeten slår till.
Stundom vållar min dyskalkyli mig bekymmer. Som när jag i egenskap av ordförande i vår vattenförening ska skicka ut mejl till styrelsen där det ingår siffror. Eller då vi sitter i ett styrelsemöte och kassören redovisar siffror, visar diagram med staplar och ekonomiska sammanställningar.
Jag nickar, klottrar ner siffror helt utan sammanhang i mitt linjerade block och förlitar mig på mina styrelsekamrater. Inte minst på vår sekreterare som sammanställer ett protokoll med korrekta siffror.
"Hurra", utbrast jag vid en redovisning kassören höll. Jag antog att siffrorna hade en positiv betydelse men av de andras blickar förstod jag snabbt att så var inte fallet.
"Hurra för att du räknat ut det så bra, menade jag", skyndade jag mig att tillägga och ordningen blev med ens återställd.
Läste en gång att 5 procent av Sveriges befolkning lider av dyskalkyli. Var av jag ingår i det procenttalet. Vilket i praktiken betyder att jag inte kan räkna och därmed betraktas som dum. Men, det har visat sig att en dyskalkylektiker har en högre normalbegåvning än de som kan räkna. Trots att det av en och annan skarpslipad matematiker kan tyckas vara en missvisande rapport av studien så känns det ändå förtröstansfullt. Och, bör tilläggas, jag känner mig inte speciellt dum i huvudet även om jag inte kan addera annat än ettor med tvåor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar