Andliga hus och avstressat skvaller

Vi ser dem lite  var stans ute på landsbygden. Spår av väckelserörelsen som bredde ut sig under 1800- och 1900-talet. Nämligen bönhusen. Enkla byggnader som idag är omgjorda till privatbostäder, sommarstugor eller står helt öde och i långt framskridet förfall. Flertalet av landets bönehus är till och med jämnade till marken och tillsammans med  rivandet har ett kulturarv gått i graven.
Dock finns ett bönhus i Jämtland med byggnadsår 1936 som av länsstyrelsen byggminnesförklarats.

Precis som med gamla nedlagda affärer ute på landsbygden fyller dessa bönhus mig med vemod. Borta är tiden då närheten till allt som behövdes ute på landsbygden är förbi.
Jag gör mig en föreställning om hur predikanten i bönhusen med kraft och styrka förkunnade ordet medan arbetshänder knäpptes i bön.
Styrkta av stundens allvar dracks det kaffe när predikanten stoppat undan den heliga skriften i sin portfölj. Bönhuset fylldes med kaffedoft och skvallret tog vid när händer sträcktes mot faten med bullar, sockerkaka bakad på färska lantägg och småkakor som drömmar, vaniljhorn och brysselkex med röd kant.

Skvaller är inte enbart omoraliskt. Det har även sitt syfte för skvaller behöver nödvändigtvis inte vara förtal. Skvaller knyter människor samman vilket i sig kan vara något positivt. På bönehusens tid fanns varken mobiltelefoner eller sociala medier. Då var det öga mot öga som gällde.
Det sägs att stresshormonet minskar när vi skvallrar. Kanske är det därför begreppet "utbrändhet" inte förekom när allt det som var viktigt eller oviktigt dryftades direkt människor emellan.
Idag känns det stressande att ständigt ha en känsla att på ett ofördelaktigt sätt hamna högst upp i sociala mediers glödande trådar.

Det märkligaste bönhus jag någonsin sett var när maken och jag gjorde en rundtur i Värmland. På baksidan av en ekonomibyggnad som trots ett mycket förnämligt tak såg helt öde ut satt en skylt som påvisade att här höll Pingstkyrkan till. Om det hölls bönemöte i nutid eller om det var en nedlagd aktivitet framkom aldrig med tydlighet. Trots att vi ställde frågan till de som ännu bodde kvar i byn fick vi endast svävande svar. Ingen visste så noga hur det var med andligheten i den till synes öde ekonomibyggnaden.