Jag träffar regelbundet våra barn. Ofta flyktiga möten, när jag lämnar eller hämtar barnbarn, har varit barnvakt eller något annat av praktisk art som ska utväxlas. Dock sker det sällan möten på tu man hand. Möten där vi kan språkas vid, dryfta det viktiga eller oviktiga.
Därför värdesätter jag högt de stunder då vi får möjlighet att umgås utan återkommande avbrott som telefon, sms eller påkommen uppmärksamhet.
Gårdagen var en sådan dag. Ett par timmar tillsammans med dottern. Jag föll för frestelsen, köpte julmust och pepparkaksmuffins trots att tiden ännu inte är inne. Vet att dottern gillar julmust och en pepparkaksmuffins slinker ner med små vällustiga grymtningar den också.
Packade godsakerna i en ryggsäck, hämtade dottern och hennes hund. Han hoppade förväntansfullt upp i bilens bagageutrymme. En resa med matte och mormor betyder en resa utan jobbsele. Med andra ord, en fridag för oss alla.
Skogspromenad som enkom stördes av två hundar som vad det lät ilsket skällde och drog i kopplen. Annars var stillheten i höstlandskapet total. Vid rastplatsen dukade vi upp vår förning. Hunden hittade något eget att glufsa i sig. Kanske en korv som något kastat och som surnat till den smakliga arom som passar en hund.
Vi samtalade, skrattade och jag kände en enorm tacksamhet över vår förtrolighet. Det känns fint att ha en dotter som med förtroende överlämnar sina tankar till sin mamma. Jag bevarar dessa leveranser som en dyrbar skatt i mitt hjärta.
När vi återkom hem vankades det porterstek. Kokt i porter, svartvinbärssaft, buljong, soya, torkade enbär och lite timjan. Gräddig sås och vinbärsgelé därtill. En fulländad dag som gav energi som räcker även denna dag. Har hört att det ska bli korvgrillning och trädfällning hemma hos sonen och hans familj. Maken har vässat motorsågskedjan och vi är beredda för avfärd.
I morgon börjar en ny framtidsvecka. Jag ser fram mot den och möten med de som står mig nära men även med möten där personerna idag är för mig okända. Med öppet sinne och glatt humör ska jag ta emot det som ligger framför mig. Alltid finns det något eller någon som berikar, berör och sätter avtryck i den verksamhetsberättelse som kallas livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar