Känslan som uppstår då dagens arbete är avklarat ger en behaglig känsla. Nu finns tid över för annat. Eller kanske jag ska ta tillvara på tiden till en mer återhållen aktivitet. Som typ ingenting. Skrolla runt bland nyheterna som mest ger upphov till pessimism, utöva maraton i någon bra serie på Netflix eller ligga raklång och fundera över livets mysterier. Det finns valbara utbud som behagar en hängiven soffliggare.
Möjligtvis kunde jag ägna tiden åt förrådsstädning. Plocka ihop förbrukat material som inte platsar någon annan stans än i återvinningsstationens containrar.
Förvisso innebär det en stor risk med ett besök på vår lokala återvinningsstation. En plats som tidigare utstrålat harmoni och vänligt bemötande. Oavsett om jag ämnar hämta påsar till matavfall eller kasta sopar av grov kaliber.
På vår återvinningsstation har kommunen anställt en skräcködla. Jag skulle inte bli förskräckt om jag mötte den skräcködla som levde för femton miljoner år sedan vid Malawisjön. Den ödlan är inget i jämförelse med den tvåbente kommendant som numera håller ordning på ortsborna och dess avfallsprodukter.
Det är för mig ett mysterium varför vissa personer inte kan vara tillfreds ihop med andra. Det är för vissa viktigt med särställning där den unika positionen inger makt och förmynderi. Peka med hela handen och ge order. Så sker numera även på vår återvinningsstation. Det gemytliga är som bortblåst, nu känner jag enbart fasa och beslutar mig härmed för att lägga förrådsstädningen på framtiden.
Igår fick jag ett sorgebud. En väninna har lämnat jordelivet. Eftersom vi de sista åren endast haft sporadisk kontakt har jag av förklarliga skäl inte tidigare blivit underrättad. När vi talades vid förra året berättade hon om den sjukdom som till sist blev starkare än hennes vilja att leva.
Det är vid sådana bud som jag tvivlar på mänsklighetens förmåga att leva i harmoni med varandra.
Min väninna och jag hade inget otalt med varandra. Vilket känns skönt. Olika skeenden i våra liv gjorde dock att vi gled isär så pass mycket att vi inte hade lika intensiv kontakt som tidigare. Hon stod kvar på sin plats medan jag gick vidare mot nya mål. Var och en upptagna med sitt.
Jag känner mig sorgsen. I sorgen har det onåbara bäddats in. Nu finns endast bilder kvar som tröst. Det finns även bilder jag inte har tillgång till. Bilder jag saknar och längtar efter att få se. Ett framtidshopp som jag klamrar mig fast vid.
Kanske borde jag ändå åka ner till återvinningsstationen och tala med den jag kallar skräcködla. Det är inte omöjligt att det bor en sorg i hjärtat som förklarar det motsträviga och militäriska beteendet.
Sorgen behöver mildras. Kanske är jag den trösterska som krävs för att återvinningsstationen återfår sin tidigare gemytliga plats i vårt samhälle. Det är i alla fall värt ett försök...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar