Idag är dagen då vi tänker extra mycket på våra fäder. Om vi nu har några. Själv är jag faderlös vilket inte hör till ovanligheterna i min ålder.
Jag tänker ofta på min pappa. Hur han var då och hur han blev när hans personlighet försvann. Blicken som inte sa mig något. Hans ögon som såg något bortom min horisont. En egen värld dit jag inte hade tillträde.
Den natten för sju år sedan höll han mig hårt i handen. Viskade att han såg en liten flicka som satt på en sten vid vår stuga Majorbäcken. Stugan där mamma och pappa bodde som nygifta och där jag sprang omkring under mina första fyra år.
Vad heter flickan? frågade jag.
Carina, svarade han och dog.
Då kände jag hur mycket pappas flicka jag varit för honom.
Om en stund kommer våra barn med familjer för att fira sin pappa. Inte för att vi egentligen behöver en speciell dag för varje dag vi träffar våra barn är mors- och fars dag. Men idag blir det extra festligt i det grå novembermörkret.
Säkerligen är detta en dag då pappor som längtar efter sina barn har det tuffare än vanligt. Barn som av någon anledning skilts från sina pappor kanske också längtar. Där det kvinnliga perspektivet i socialtjänsten varit behjälpliga och den uråldriga lagen om umgängesrätten tolkas och stöds utifrån mammors behov.
En dag kanske pappan inte längre känner igen sitt barn. Barnet blir en del av alla dem som ser till att pappan har det drägligt de sista åren. Ett främmande ansikte med en främmande röst. Minnen har gått före in i den eviga sömnen.
Enligt uppgift firas 1,3 miljoner av Sveriges 2,6 miljoner svenska fäder en dag som denna. Med tårta, blommor och presenter. Dressman jublar ty kalsonger, skjortor och slipsar står högst upp på fädernas önskelista. Eller så är det barnen som inbillar sig att papporna är i skriande behov av dessa persedlar. Verkligheten kan se annorlunda ut. Kanske blir papporna blir allra mest glada över att barnen kommer eller hör av sig på annat sätt. Utan presenter...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar