Denna dag är värd att fira med en choklad - och krusbärsfylld kaka. Egentligen skulle det vara mazariner vilket maken bjöd mig på den 20 januari 1978. Utan den där första dejten med mazariner hade inte våra liv vävts samman. Våra gemensamma barn hade inte funnits, ej heller barnbarnen. En märklig tanke.
Vår första höst tillsammans for vi till Frankrike och Paris. En lyckosam resa vilket resultatet visade nio månader senare. I sommar fyllt hon 40 år, vår dotter.
Inom kort ska vi åter besöka Frankrike och Paris. Biljetterna ligger resklara tillsammans med passen i en plastficka. Denna gång förväntar vi oss ingen gåva nio månade efter hemkomst. Inte heller kommer vi att kasta oss ut i den storstadsmyllrande stadstrafiken med egen bil. Numera tar vi oss fram med flyg, buss, taxi och tåg. Det känns lugnast så.
Vår Frankrikeresa blir antagligen den sista resa vi gör dit. En resa fylld av känslor men också kantad med många fina minnen. Vi ser med tacksamhet fram mot ett par dagar med värdefull gemenskap.
Maken och jag har gått en lång skogspromenad efter lunch. Det är en rikedom att år efter år få gå vid varandras sida. I medgång lika väl som i motgång. Maken säger ofta, Carina vi måste vara rädda om vår tid tillsammans. Jag håller med. Ju äldre vi blir desto dyrbarare blir tiden.
Hemma efter skogspromenaden kokade vi varm choklad. Tittade på en spännande film medan vi drack choklad och åt ostmackor. Ett enkelt och gemytligt sätt att fira den 20 januari som för oss är en mycket speciell dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar