Gårdagen. Varm och solig. Tillsammans med barn och barnbarn. Vi var på resa. På väg till ett avsked av makens bror vars aska förts från Frankrike till Sverige.
En fin men känslosam stund.
Idag har det mestadels regnat. Vi har allihopa träffats även denna dag. Ätit tårta för att fira min mammas födelsedag. Hon tror det är hennes sista födelsedag. Därför hade jag ordnat med två tårtor. För säkerhets skull. Om det nu är den sista födelsedagen mamma firar ska det firas rejält. Med marsipantårta och chokladtårta. Mamma åt av båda.
Nästa sammankomst är planerad. Då blir det surströmmingsfest. Allt för att inviga vår tillfälligt inneboende från Gambia denna svenska tradition. Som information inför den stundande festligheten visade vi honom en film där det under stor vånda äts surströmming. Visserligen utan inslag av tillhörande lukt men jag tror han ändå förstod. Hans ansiktsuttryck förmedlade detta.
I vår familj är det enkom jag som äter surströmming. Maken har smakat efter ihärdiga påtryckningar från min sida. Om man inte smakar kan man inte uttala sig om smaken. Det lär vi barnen och därför måste vi vuxna föregå med gott exempel.
Nu har dock övriga familjemedlemmar i sympati med vår tillfälligt inneboende lovat testa en liten smakportion. Undantagsvis maken som tidigare avklarat smakprovet. Jag tror inte de blir besvikna. Lukten till trots, surströmming är en läckerhet. Nu kommer min familj till insikt, få en bättre förståelse i denna anrättning som funnits i årtusenden. I Sverige sedan 1500-talet tack vare Gustav Vasas krigföring då det uppstod saltbrist.
Två dagar av tankar, känslor, glädje, sorg och närhet. Så som det är i livet. Några försvinner från oss medan andra är kvar ett tag till. Det är sådana dagar som känns aningen mer viktiga än andra. Som stärker de band som finns eftersom vi vet att det behövs så lite för att banden ska brista.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar