För exakt trettio år sedan morgonmjölkade vi våra kor för sista gången. Därefter gick flyttlasset mot Östergötland. Mina svärföräldrar stod utanför det som varit vårt hem och arbetsplats med nyckeln i handen beredda att överlämna den till våra efterträdare. De vinkade farväl och jag grät konstant under resan mot det som skulle bli vårt nya hem.
Många gånger under dessa år har jag drabbats av vemodstrånad. Hade jag levt under 1600-talet hade det räknats som ett livhotande tillstånd. Nostalgi ansågs vara en dödlig sjukdom där melankolikern blev en apatisk enstöring som enkom ägnade sig åt djupa suckar och stönande. En avmagrad krake som på grund av magont tappat aptiten. Varken mediciner eller hot om bestraffning hjälpte och till sist kom döden som en slutgiltig befriare.
Så illa har det aldrig varit för min egen del. Tvärt om. Jag har under de här åren lagt på hullet, rejält till och med. Min aptit har alltid varit glupande och de jämrande tongångarna som stundom undsluppit mig har berott på annat. Ofta härlett till andra människors uppförande, åsikter och handlingar. Jag har upphört med mitt jämrande för många år sedan. Nu låter jag andra sköta sina egna angelägenheter utan inblandning av mig. Möjligtvis kan jag kosta på mig ett pipande utan någon som helst bakomvarande styrka.
När jag blickar bakåt har åren i Östergötland varit fantastiska. Jag har tillsammans med min familj upplevt glädje och sorg, djupa dalar och höga toppar, sjukdom och tillfrisknande, nya liv som berikar oss lycka och dödsfall med efterföljande sorgeår. Nya bekantskaper, avvecklingar och nystarter.
Jag har firat mina 40, 50 och 60-åriga födelsedagar och under tiden sett våra barn växa upp till självständiga individer.
Beslutet att flytta har aldrig fallit i ångerns fåror även om längtan till den värmländska myllan funnit med som en ständig följeslagare.
Min pappa, en värmlänning ända in i märgen har sin sista viloplats i östgötska Skärblacka. Nästan varje gång jag far förbi kyrkogården säger jag hej till honom. Det känns fint att han fick följa med när även mamma flyttade hit från Värmland. Hon satt bredvid mig i bilen och flyttbussen befann sig någonstans bakom oss. Hon höll urnan med pappas aska i ett stadigt grepp medan den fann stadga mot hennes ben. Det kommer en tid då hon får vila bredvid pappa. Trots att pappa inte finns bland oss annat än som ett varmt minne är vi intakta. Mamma, pappa, jag och min familj i det landskap vi en gång i tiden aldrig haft någon förankring till.
Jag blandar "Så grant står Östergyllen i sommarfager prakt och skördar, de gyllene, de bölja. Väl hundra vita kyrkor på slätten håller vakt"... med "Ack Värmeland du sköna, du härliga land, du krona för Svea rikes länder" medan maken fyller i "Om en gång ifrån Värmland jag tager mig en mö, så vet jag att aldrig jag mig ångrar".
Just så, tänker jag. Vi har inget att ångra. Varken det ena eller det andra. Däremot har vi mycket att känna tacksamhet och glädje över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar