Nu är det fullbordat. Idag åkte det de sista spåren av julen ut ur vårt hem. Och jag ber alla som håller hårt på traditionen sedan 1600-talet ödmjukast om ursäkt.
Det går inte att undvika, att rensa bort julen innan den 13 januari ger upphov till en känsla av skam. Jag tröstar mig med att under medeltiden tog julen slut den 7 januari. Vilket västliga kristna länder förutom Sverige, Norge och Finland tagit fasta på. Faktum är att den danske helgonet Knut faktiskt har sin namnsdag den 7 januari men fick sin namnsdag framflyttad en vecka någon gång under 1600-talet. Så egentligen är jag inte ute och halkar på hal is utan kan med gott samvete jula ut innan Tjugonde Knut.
En småtvillingflicka och jag slaktade med gemensamma krafter julgranen. Hjälptes med varsamma händer åt att lägga ner glaskulorna i sina originalförpackningar. Sedan höll hon fram den svarta sopsäcken medan jag gav mig på granen med en sekatör. När vi var klara återstod endast en ynklig stör av det som spridit julfägring samt en av granris välfylld sopsäck. Under arbetets gång åt vi upp det sista av julgodiset och drack upp all julmust. Åkte därefter till affären och köpte stora tulpanbuketter. Dagen avslutades med fem avsnitt av Vi på Saltkråkan. Längtan till sommaren kändes olidligt lång.
Just nu står en gryta med kalops och puttrar på spisen. Julmaten är ett minne blott. Vissa äter julmat ända fram till den där Knuts namnsdag. Då kan maten kallas antik. Precis som min franske svåger kallade vår svärmors mat den gång vi hjälpte henne tömma frysen mitt under en pågående flytt.
Tyvärr har min mamma inte orkat fira jul tillsammans med oss. Hennes allt mer vacklande hälsa satte stopp för allt julfirande. Men julmat har hon fått serverad trots allt. Jag har sett till att göda henne så långt det varit möjligt.
Igår fick hon fisk, magen är i olag så hon tog tacksamt emot den vita ugnsbakade torsken.
Matlagning har aldrig legat mamma varmt om hjärtat. Men hon har varit en baddare på att tillreda en stek vilket var vanligt förekommande under söndagar när hon var i sin krafts dagar. Och så har hon alltid älskat att bli bjuden på hemlagad mat. Många gånger har jag förundrats över hur en liten och tunn kvinna orkat äta portioner som en grovarbetare förväntas sätta i sig. Nu känner jag stor tacksamhet om hon lyckas få i sig en bit torsk och en potatis.
Om mammas intresse för matlagning varit svalt har intresset för bakning varit obefintligt. Dock har jag ett minne från det stora pepparkaksbaket hon företogs sig när jag var omkring fyra år. Hon följde receptet till punkt och pricka men ansåg ändå att det inte skulle skada med lite mer mjöl för en smidigare deg. Hon knådade och ältade degen som blev allt mer svårbearbetad ju mer mjöl som tillsattes. Tills sist blandades degen med salta tårar. Pepparkaksbaket blev oöverstigligt. Pappa kom hem och han fattade resolut degen i sina grova skogsarbetarhänder. Klev i stövlarna och gick ut genom ytterdörren, bort till älvkanten och kastade helt sonika degen rakt ut i älvfårans svarta framforsande vatten.
Nästa dag gick pappa till brunnen som låg strax intill älven för att hinka upp diskvatten. Där fann han den bäver som hade sitt bo vid älvkanten. Pappa påstod att bävern satt och höll i pepparkaksdegen i tassarna men var ur stånd till att gnaga i sig något ty vid första försöket hade det arma djuret brutit av båda sina framtänder.
Trots det misslyckade pepparkaksbaket har mamma aldrig slutat tycka om att äta pepparkakor. Bara hon slipper baka dem själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar