En skugga utanför vårt fönster och plötsligt stod den där. Mitt i vår frukostmåltid. Gråhägern. Vaksam och skygg. Som alltid. Minsta rörelse framkallar fruktan, även om det finns ett fönsterglas mellan oss.
Försiktigt lade vi ner våra äggskedar, maken sträckte sig efter kikaren och jag efter min kamera.
Höga kliv bland vassen. Beredd på flykt.
Och mycket riktigt, en blick mot vårt håll, vingarna fälldes ut och den försvann från vårt synfält.
Men hägern är här och vittnar om vårens ankomst. Den gömmer sig i vassen men vi kommer få se den många gånger i sommar. Det är ett som är säkert.
Faktiskt kunde jag känna ett stråk av glädje, förtröstan och förhoppning. Det liksom bubblade till i maggropen och känslan fortplantade sig genom min kropp. Jag tackar hägern för att mitt sinne inte är bottenfruset.
Fredagen den 13 mars. Otursdagen. En illavarslande dag enligt de som är skrockfulla. Än så länge har denna dag förflutit som den sig bör. Förvisso är den ej till ända och jag ämnar icke ta dagen till en annan nivå än vad den är.
Det finns många fobier som kan verka besynnerliga och inte mist besvärliga i det dagliga livet. Ost, till exempel. Faktum är att ostfobi kan ge sig sådana uttryck att den som lider av det inte klarar av att gå förbi matvarubutikernas ostdiskar.
Värre är det för den som har navelfobi. Det kan röra sig om andras navlar likaväl som för sin egen. Naveln är vårt födelsemärke som vi inte kan kringgå eller undvika. Jo andras navlar men inte sin egen. Den är och förblir på magen och det enda rådet är väl att låta bli att pilla på den om det känns besvärligt.
Hägern med sin naturliga instinkt att känna sig rädd för en eventuell annalkande fara kan känna sig trygg där den på smala ben plaskar runt i vattenbrynet. Vi vill den inget illa. Bara titta och förundras över dess praktfulla egenskaper. Mänskliga rädslor och fobier behöver kanske kognitiv beteendeterapi för att kunna känna sig bekväm med hushållsosten eller sin navel.
Det är inte enbart Corona som skrämmer vettet ur folk fast den just nu får övriga rädslor att blekna en aning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar