Sitter i soffan och äter resterna från lördagens godispåse. Utanför stugan påminner mig prydnadsbuskarna om att allt snart är överståndet. Jag översköljs av vemod och stoppar den sista godisbiten från lördagsgodiset i munnen. Väntan på våren känns evighetslång tänker jag medan käkarna mal och det söta lägger sig som en hinna runt tänderna.
Borde egentligen borsta tänderna rena efter sockerintaget men jag har inte hål i tänderna sa tandläkaren förra veckan så sockret kanske inte gör någon större skada.
Jag har bytt tandläkare. Det är den åttonde i raden som ska sköta om min tandhälsa mellan egenvården.
Det låter som om jag bytt tandläkare vart femte år men så är inte fallet. Antingen har min favorittandläkare gått i pension, börjat ägna sig åt musik eller så har jag flyttat från orten där kliniken varit belägen.
Den sista i raden sålde kliniken och ersattes av en som hotade med att skicka mig till Vrinnevisjukhusets specialavdelning för tänder om jag inte gapade stort och skötte mig så som förväntas av en patient. Jag gapade, led och avslutade vårt gemensamma förehavande direkt efter det jag lämnade tandläkarstolen.
Efter diverse rekommendationer om underbara tandläkare fastnade jag för Louise på De Geerkliniken. Vilket visade sig vara ett lyckokast. Tack Inger Ramstedt för bästa tipset! Louise hade full förståelse över att jag legat sömnlös natten innan besöket. Precis som alla nya bekantskaper inom tandhälsan ställde hon frågan om jag varit med om något traumatiskt gällande tandläkarbesök. Och som vanligt svarade jag nekande. Jag är en harkrank och har så alltid varit gällande tandläkare. Louise hade lika varliga händer som sinne och som en extra bonus berömde hon min tandstatus. Hon kommer utan tvekan att kunna sälla sig till skaran ”min bästa tandläkare”.
På hemväg grubblade jag över min panikartade skräck inför tandläkarbesök. Kan det bero när jag som elvaåring ständigt snorade och snörvlade till dess mina föräldrar tröttande och mamma tog mig till läkaren? Polyper. De ska omedelbart bort löd domen.
Detta hände sig då narkosbedövning enkom var ämnade åt behövande. Barn ansågs klara det mesta i vaket tillstånd som till exempel ett så banalt ingrepp som avlägsnande av polyper bakom nästan. Närvarande föräldrar var mest till besvär inom sjukvården och torde dessutom vara ett klent stöd åt sina telningar. De fick snällt vänta i utvisningsbåset.
Proceduren inleddes med vassa spröt som stacks genom näsborrarna in i polyperna. Förklaring till varför var överflödigt. Gissar att det var en form av lokalbedövning. Därefter spändes jag fast med breda läderremmar i en gammaldags upprätt tandläkarstol och en bastant sköterska höll fast mitt huvud med ett järngrepp. Doktorn fattade ett verktyg som liknade en liten osthyvel och körde upp den bakom näsan genom munnen som hölls uppspärrad med en anordning av metall. Det krasade och knakade när läkaren hård och bestämt hyvlade.
En assisterande sköterska sög blod med en genomskinlig slang medan jag själv totalt skräckslagen svävade mellan liv och död.
När jag efter vad som kändes som en evighet stapplade ut ur operationssalen med blodet forsande ur mun och näsa höll mamma på att svimma.
I det kanske förklaringen ligger varför föräldrar inte fick närvara och hålla handen vid operationer utan narkos. De kunde vålla onödigt besvär och oreda bland sterila instrument, läkare och sköterskor.
Idag, när en vuxen knappt får säga till en oregerlig unge på skarpen utan att riskera hamna i tingsrätten, skulle denna inhumana handling jag utsattes för kallas för ett kränkande och mycket smärtsamt övergrepp mot barn.
Möjligtvis ligger denna händelse till grund varför jag panikartat motsätter mig att någon ska rota runt bland mina tänder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar