Ledarhunden är sjukskriven och får därmed bo hos oss fram till dess han tillfrisknat och är i tjänst igen.
Det är en praktisk lösning eftersom hunden ska besöka veterinären regelbundet och då kan vår dotter känna sig lugn i att jag sköter dessa besök.
I morse lämnade jag hunden på djursjukhuset inför ett nödvändigt ingrepp. Innan det var dags satt vi tillsammans med två andra hundar och deras ägare i väntrummet. Jag känner alltid ett obehag när jag sitter i ett hundväntrum eftersom jag är rädd för andra hundar än ledarhunden. Sviter efter att jag en gång i tonåren blev hundbiten. En svart schäfer attackerade mig helt utan förvarning. Jag hade varken tittat eller närmat mig hunden och var helt oförberedd på hugget. Senare fick jag veta att jag inte var den enda som hunden satt tänderna i.
Medan vi väntade på dagens upprop klev en man in genom dörren. Han såg lika respektingivande ut som en välbyggd schäfer. Musklig, hård blick, hängande byxbak och kepsen bak -och fram.
Han förklarade i receptionen att hans hund satt i bilen och eftersom det var tre hundan i väntrummet var det tryggast att hunden var kvar där den var. Han poängterade att hunden var försedd med munkorg och att om han fick en puck skulle han komma in direkt då pucken pep och det blev deras tur. Under tiden kunde han gå på en liten promenad med sin hund så den skulle hålla sig lugn.
Jag kände nervositeten sprida sig i kroppen. Flackade med blicken efter en flyktväg för mig och ledarhunden eftersom vi hade samma bokade tid som den hund som av säkerhetsskäl bar munkorg. För tänk om vi sammanstrålade när det var dags att gå till respektive undersökningsrum!
Såg framför mig ett aggressivt muskelberg som slet och drog i kopplet och flämtade tungt när strypkopplet drogs åt. Och hur säkert är en munkorg när adrenalinet pumpar?
Mannen fick sin puck och gick ut för att ta en liten promenad med sin hund. Jag tittade ut genom fönstret för att vara beredd på vad som eventuellt väntade mig.
Ut ur bilen lyfte mannen en mycket liten och bedårande söt hund. Den liknade en sådan där hund svenska Hollywoodfruar har i sina handväskor under sina shoppingturer. Den lilla svansen viftade glatt och munkorgen var läckert rosa med blå band knutna runt det näpna hundansiktet. Kontrasten mellan hundägaren och hans hund var framträdande Jag började fnittra medan jag iakttog det omaka ekipaget promenera runt ute på parkeringen och de övriga hundägarna stirrade storögt på mig.
Dock kan skenet bedra. Liten och kaxig, underskatta aldrig småhundars förmåga att använda tänderna om de anser det nödvändigt. Då är det bäst att ta det säkra före det osäkra och använda munkorg. Samt vänta utanför ett djursjukhus till dess att pucken piper. För så agerar ansvarstagande hundägare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar