Det dukade festbordet och stenen i rullning

I går pratade jag med en av mina kusiner. Vi har inte talats vid på många år så samtalet blev långt och innehållsrikt, både omkring allvarliga saker men även om vår mormor som dog för många år sedan. Eftersom jag är ett ensambarn utan syskon reflekterar jag sällan över att jag faktiskt delat mormor med någon annan. Känslan av samhörighet med min kusin genom mormor satt i länge och jag tänkte att vi nog borde hålla kontakten lite bättre och oftare.

En dag när jag var med på dagis och hämtade våra barnbarn låg det en inbjudan om födelsedagskalas i deras korgar. Personalen upplyste noga om att skulle det bli kalas måste alla barn bjudas in annars fick föräldrarna inte bjuda dagiskompisarna via dagis. Helt i sin ordning ett barn kan inte förstå om han eller hon inte får gå på kalas. Vi blir lärda som barn att alla ska få vara med för att ingen ska bli ledsen eller känna sig utanför.

Så slog mig tanken, vi som är vuxna har också svårt att tackla varför en inbjudan uteblir. Festbordet står dukat men jag får inte själv vara med och dela gemenskapen, maten och den trevliga feststämningen. Stenen kommer i rullning och kan skapa konflikter, bråk och uppsägningar av bekantskap.

En inbjudningslista kan göras hur lång som helst. Men sätter man sig ner och funderar en stund kommer namn att strykas av olika anledningar. Om det inte finns några nära kopplingar som ger varandra ömsesidig glädje i det dagliga livet, varför då bjuda för bjudandet skull?

Det går även att vända på frågan. En inbjudan kan även bli ett måste för att jag blivit bjuden. Olika anledningar skapas för att kunna säga nej och även det kan skapa konflikter.

Så den sista reflektionen som kanske är den svåraste. Att rannsaka sig själv omkring det uteblivna kuvertet med ett festligt inbjudningskort.

Att göra en inbjudningslista kan många gånger vara lika svårt som att inte själv stå med bland de speciellt utvalda.

Vi har i alla fall fått en inbjudan till en stor festlighet. Det ser jag fram mot och jag vet att värdparet väldigt gärna vill att vi kommer!

Fladdrande ljus och ett borttappat liv

Helgen är till ända, en helg då vi tänkt extra på alla de som inte finns med oss annat än i våra minnen.
Kyrkor och kapell har haft öppet och vi har suttit där, sida vid sida i tyst samförstånd. Delat sorgen och saknaden med varandra, ordlöst, var och en med sina egna tankar. Sammanflätade i en osynlig väv där mönstren bildat tårat, skratt och livshistorier.

I slutet av förra seklet var jag med och ordnade den sista resan för en man, han och frun var bosatta på västkusten. Graven finns här i vår grannsocken, makan bor fortfarande kvar i det hus de tillsammans byggt, precis vid det salta havsbandet. Vi reste hit tillsammans, jag körde först med kistan dekorerad med kvistar av utslagen äppelblom från deras trädgård. Efter kom makan och deras gemensamma son. Genom den resan knöts vänskapsband som håller än idag.
Varje Alla Helgons dag sedan dess åker jag till graven, tänder ett ljus och ringer till västkusten för att ge en hälsning från Josef.

På vår yttertrappa brinner ett ljus, när det brunnit ner tänder vi ett nytt. Hela vintern får lågan fladdra och lysa upp för alla dem vi har stått nära, men även för dem som finns med oss här och nu på ett eller annat sätt.

Träffade en person idag som tappat bort sitt liv. Identiteten finns inte längre kvar och jag blev modfälld efter mötet. Kände en sorts skam och skuld över mitt eget välbefinnande och jag kunde inte riktigt sortera mina tankar. Maktlösheten över att inte kunna eller ens orka vara behjälplig rev i mitt inre som en skarp klo och lämnade svidande ränder. Mötet var kort men mycket påverkbart. Ett stelt leende och tomma fraser med ett löfte om återseende.

I morgon vaknar vi alla upp till en ny dag. Hösten ligger som ett tungt grått täcke över oss.  Halloweenkostymer stoppas undan, och barnen får vänta ett helt år innan de åter hotar med bus om inte deras utsträckta påsar fylls med godis. Pumpor, urgröpta med tomma ögonhålor och grinande gaddar faller naturligt sönder och kastas bort. Traditionen som importerats hit och som köpmännen slår mynt av.

Men ljusen brinner fortfarande för alla som ligger i de sista vilorummen, ljusen får även brinna för dem som tappat sina identiteter. Ljusen med sina klara lågor som är till hjälp vid förböner, för att minnas eller skapa stämning både i vardag och fest.

Välskulpturerade och sommarstuga utan pool

Häromdagen hörde jag något häpnadsväckande. Små bebisars utseende diskuterades och jämfördes. Det hela gick ut på vilket barn som var sötast och jag tänkte i mitt stilla sinne; det här är bara början, jakten på det perfekta ligger framför dessa nykomlingar.
Handen på hjärtat, även jag kan tycka att små bebisar inte är så fina rent utseendemässigt. Men näpna med sina små miniatyrkroppar. Om man bortser från mina egna barn och barnbarn förstås, de har alltid varit vackra bebisar...........

Utseendet är viktig för många. Det finns en uppsjö av olika förbättringstekniker för att få fram det perfekta, anletsdragen går att ändra genom olika smärtsamma och dyrbara operationer, färg och pensel döljer och förändrar men missnöjet kan ändå hänga sig kvar framför badrumsspegeln krassa verklighet.

Skrapar man på det välskulpturerade yttre går det att få fram olika skavanker som vi gärna håller dolt för omvärlden. Allt går dock inte att måla över, färgen kan krackelera och blotta det som finns under.

För tio år sedan köpte vi ett hus. På husvisningen blev vi direkt förälskade både i exteriören och interiören och huset blev vårt. Inget behövdes åtgärdas så det var bara att flytta in. Efter en tid kände både maken och jag att vi ville ändå göra om lite, sätta vår egen prägel på vårt nya hem. Det var då vi upptäckte det. Skavankerna som dolts och kom fram när vi petade i det. Inga stora och allvarliga fel som inte uppdagats vid husbesiktningen, utan små fel som skulle kosta stora pengar för att åtgärda.
Då bestämde vi oss. Vi satsar på vårt sommarboende, renoverar, bygger ut och flyttar dit för gott. Det fina huset med de många skavanker såldes och blev nästa ägares bekymmer. Tre år bodde vi där, men den rätta trivseln ville inte riktigt infinna sig trots att det till och med fanns en inomhuspool. Vi hade inte varit med och format vårt boende efter oss själva och kände aldrig att det var vårt.
Trehundra kvadratmeter byttes därmed ut mot femtiotvå och vi har anpassat huset till compact living där varje kvadratmeter är värdefull.

En bekant frågade med förundran i rösten hur vi egentligen kunde byta ut det fina stora huset mot sommarstugan som inte ens har pool.
Ja det går att fundera på medan ögonen vilar sig över Glans vatten.

Almanackor och förvirrade fåglar

När vi åt frukost i morse maken och jag läste jag högt för honom ur Marcus Birros krönika. En mycket bra författare och kaxig krönikör, hans ord lämnar ingen oberörd. Han vågar sätta ord på vad han tänker och tycker utan att fråga någon om lov och det beundrar jag honom för. Önskar att jag vore lika modig, jag måste jobba mer på det!

Bland annat kunde jag läsa från min högläsning att människor idag inte har tid att begrava sina anhöriga. Det är sorgligt att det krävs en lagstiftning för att de döda inte ska behöva vänta flera veckor, ja upp till månader för att få sin begravning. Även om en död människa inte har något annat att vänta på, ingen tid att passa eller andra förpliktelser, så är det en onödig och oetisk väntan.

Jag har förundrats många gånger över människor som låter sina almanackor styra när det ska planeras för en högtid som är en hyllning till det liv som varit. Semesterresor, födelsedagar, fester, brist på hundvakt eller viktiga jobb går före en begravning där mamma, pappa eller någon annan nära står i centrum.
Den nya lagstiftningen går ut på att en begravning ska ske inom fyra veckor efter dödsfallet, går det inte att schemalägga eller göra ändringar i almanackorna måste vi söka anstånd hos Skatteverket som i sin tur ger förlängning av tiden om mycket goda grunder finns. Personligen tycker jag det är en mycket bra lagstiftning i alla hänseenden.
 När dagen är kommen för min egen del hoppas jag att de som står mig närmast inte tar med sig sina almanackor till begravningsbyrån.

När jag nu har lagt min tid som begravningsentrepenör bakom mig har jag annat att bekymra mig över än upptagna tider. Som att småfåglarna i vår trädgård verkar mycket förvirrade. De flyger parvis ut och in vid fågelholkarna. En talgoxe kom med något i näbben som den trixade in genom den runda öppningen. Kanske tror de att det nu är vår och att de ska bilda familj så här i tider då köpmännen plockat fram allt julpynt.
Jag såg ett gärde med oljeväxter som blommade i starka gula färger. Det verkade inte vara spillfrön som letat sig upp ur myllan för att öppna sina kronblad utan höstens sådd som blommar.
Det är verkligen oroväckande för rapsolja är bland den finaste olja som jag använder i min matlagningskonst.

Varma höstar är fina höstar, varma vintrar är också fina vintrar för då blir väntan på våren mer uthärdlig för dem som inte gillar kyla och snö. Själv vill jag ha vintrar med kyla och snö, det är riktiga vintrar det. I alla fall om det är lagom med kyla och snö.

Bara nu inte småfåglarna tänker lägga ägg..........

Diesel i tanken och ögon på skaft

Det händer ibland att man råkar ut för missöden, en del små men en del lite större och allvarligare med dyra och tråkiga efterföljder. Ibland är man själv källan till den uppkomna situationen och får stå där med skammen och en lärdom rikare för att inte upprepa samma misstag en gång till.  Oförstånd och klåfingrighet hos små barn kan ställa till bekymmer, som till exempel när det måste undersökas om det går att stoppa pengar i bilens inbyggda cd-spelare eller om mormors läsglasögon kan ändras till bättre passform.

Precis i början av maken och mitt förhållande skulle vi bege oss ut på en bilfärd. Under resans gång behövde vi tanka och maken gick ur bilen vid närmaste mack, skruvade av tanklocket och tankade bilen full. Med diesel. Mackföreståndaren rev sig i håret och frågade med bekymrad min om just den bilmodellen verkligen gick på diesel. Vilket kunde konstateras att så inte var fallet.
I går hade vi besök av en släkting på maken sida, en nära släkting, maken och han har båda samma föräldrar.
På färden mot flygplatsen för resan hit visade mätaren på instrumentpanelen att det började bli tomt i tanken varpå makens släkting gick ur bilen vid närmaste mack, skruvade av tanklocket och fyllde på tanken. Med bensin. Det gick att konstatera att just den bilmodellen går på diesel.
Det gäller att verkligen ha ögonen på skaft när en bil ska tankas!

Idag har maken och jag varit på vår höstresa till IKEA. Varuhuset var välfyllt med skollediga barn och deras föräldrar. Trångt och varmt i kön till den hägrade chokladpuddingen. Efter att ha pausat i restaurangen fortsatte vi vår vandring bland möbler och köksutrustning. I avdelningen med husgeråd och porslin tar jag ett steg i fel riktning och river ner en hel stapel med fina vinglas. Ljudet när flera tiopack med glas når golvet är väldigt speciell. Diskret är en grov överdrift och känslan av att stå i händelsernas centrum är också väldigt speciell.

Jag förstår hur damen i vår affär kände sig häromveckan när hon tappade en stor glasburk med äkta majonäs precis bredvid utgången vid kassorna. Allas blickar som dras till den olycklige och en enda tanke som enas mellan varandra: "Tack och lov att det inte var jag!"