Minoiskas glädje och finansministerns tofs

I sommar har jag varit på besök i Kolmårdens djurpark och två gånger njutit av den storslagna delfinshowen som visats där. Detta däggdjur som genom hela människans historia betraktats som något speciellt, symbolen för glädje hos det gamla folket minoiska.

Intelligensen är vida känd och det sägs att den till och med kan se och känna om en människa lider av en allvarlig sjukdom. På ett forskningscenter i Israel används delfinen vid terapi med mycket goda resultat.

Men här i vårt land kan vi endast stifta bekantskap med djuret i Kolmårdens delfinarium där de roar oss med vilda lekar, höga hopp och klickljud medan de med sitt stela leende tar mot belöningen i form av strömming.

Men, den har visat sig att delfinerna inte är så snälla som vi vill göra gällande. De kan vara aggressiva och tuffa hårdingar om det vill sig illa. Ja rent av elaka....

Att jämföra en delfins intelligens med människans tror jag beror på att vi är så egocentriska, vi utgår från oss själva och tar alla tillfällen i akt att djur med uppvisad intelligens är mätbara med våra hjärnor, hur vi tänker och klarar av att lösa uppgifter.

Om delfinens intelligensnivå är jämförbart med vår så kan vi även jämföra våra beteenden. Vi kan vara aggressiva, elaka och utföra hemska handlingar mot varandra. Det hör vi talas om genom media precis varje gång vi slår på radion, tv:n eller öppnar dagspressen. Vi förundras, suckar och förfasar oss över människans hänsynslöshet. Otrygghet skapas och vi misstror varandra.

Med andra ord, om delfinen liknar människan har den precis som oss både goda och dåliga egenskaper.

I dag har jag varit till Katrineholm. Tänkte åka och leta reda på frisören som kapat finansministerns tofs men fann det onödigt eftersom jag troligtvis inte skulle träffa på varken frisör, finansministern eller den smala hårpiskan. Saxen ska för övrigt säljas på auktion, tänk att få ropa in ett verktyg som friserat en finansminister.
Det måste vara höjden av lycka om man är beskaffad med en så pass tung plånbok att möjligheten öppnas till att bli ägare av en sådan dyrgrip.

Kraftpaket och sinnesfrid

Som frilansande reporter får jag möta många människor i olika yrkesroller, händelser och evenemang. Även djur får min uppmärksamhet och i går fick jag stifta bekantskap med tjuren Nils av Maltestorp. Ett kraftpaket på 1 350 kilo och som inte så lätt lät sig fotograferas av den utsände reportern.
Ganska liten kände jag mig när jag satt på huk framför honom, kikade i kameraögat utan att ha koll på vad som eventuellt kunde hända framför mig. Så skulle rosetten som symboliserade ett ärofyllt pris sitta på plats.

Intervju i det hemtrevliga köket med kaffe och nybakad chokladkaka medan ägarna till Nils berättade om hans virila leverne bland kvigor och kor under sommarmånaderna.

Nästa intervjuprojekt var hos Sinnesfriden där jag klev in i stickad tröja som doftade svagt av ladugård och kängor som satts ner på jordbruksmark. Min doft blandades med dofterna från olika massageoljor, rökelse och stearinljus. Blandningen bildade en ganska ovanlig kombination att dra in i näsborrarnas luktorgan.

Två världar som möttes. Lantbrukarnas grova händer som bar spår av det dagliga arbetet och  mjuka rena händer som tar på människors värkande, trötta och ömma kroppar för att ge lindring och själslig frid.

På hemväg vandrade tankarna tillbaka till den tid då jag själv hade nariga lantbrukarhänder. Där porerna i mitt skinn drog till sig och lagrade ladugårdens dofter och som sedan kröp fram när jag nyduschad och finklädd var på någon tillställning. Värmen frigjorde dofterna och det var lätt att känna vilka som hade djur i sina ladugårdar när vi grannar var samlade.

Det har visats sig att Sverige är ett av världens bästa länder att leva i som mjölkko. Det är lagstadgat att varje kossa ska vara ute på sommarbete och att de mjölkproducerande boskapen är friskast i världen. Det jobbas för att ständigt förbättra förutsättningarna att kunna driva mjölkproduktion och driva eget företag som mjölkbonde. Ändå har mjölkproduktionen i Sverige minskat med 12 % sedan EU fick sina sina fingrar med i spelet. De flesta andra länder har dock ökat sin produktion och vill vi ha billig mjölk kan vi köpa den importerad från exempelvis Tyskland.

Nu kom jag plötsligt på, måste åka till affären för att köpa ett stort lager av ostkaka. Snart gapar hyllorna tomma där de småländska delikatesserna legat så det är bäst att passa på så länge det går.
Undrar om jag får köpa en flaska löpe och göra min egen ostkaka eller om jag måste ha speciellt tillstånd för det? Eller jag kanske får ysta mjölken, mala mandeln och grädda i ugnen i det fördolda.
Som hembränning ungefär............

Det dukade festbordet och stenen i rullning

I går pratade jag med en av mina kusiner. Vi har inte talats vid på många år så samtalet blev långt och innehållsrikt, både omkring allvarliga saker men även om vår mormor som dog för många år sedan. Eftersom jag är ett ensambarn utan syskon reflekterar jag sällan över att jag faktiskt delat mormor med någon annan. Känslan av samhörighet med min kusin genom mormor satt i länge och jag tänkte att vi nog borde hålla kontakten lite bättre och oftare.

En dag när jag var med på dagis och hämtade våra barnbarn låg det en inbjudan om födelsedagskalas i deras korgar. Personalen upplyste noga om att skulle det bli kalas måste alla barn bjudas in annars fick föräldrarna inte bjuda dagiskompisarna via dagis. Helt i sin ordning ett barn kan inte förstå om han eller hon inte får gå på kalas. Vi blir lärda som barn att alla ska få vara med för att ingen ska bli ledsen eller känna sig utanför.

Så slog mig tanken, vi som är vuxna har också svårt att tackla varför en inbjudan uteblir. Festbordet står dukat men jag får inte själv vara med och dela gemenskapen, maten och den trevliga feststämningen. Stenen kommer i rullning och kan skapa konflikter, bråk och uppsägningar av bekantskap.

En inbjudningslista kan göras hur lång som helst. Men sätter man sig ner och funderar en stund kommer namn att strykas av olika anledningar. Om det inte finns några nära kopplingar som ger varandra ömsesidig glädje i det dagliga livet, varför då bjuda för bjudandet skull?

Det går även att vända på frågan. En inbjudan kan även bli ett måste för att jag blivit bjuden. Olika anledningar skapas för att kunna säga nej och även det kan skapa konflikter.

Så den sista reflektionen som kanske är den svåraste. Att rannsaka sig själv omkring det uteblivna kuvertet med ett festligt inbjudningskort.

Att göra en inbjudningslista kan många gånger vara lika svårt som att inte själv stå med bland de speciellt utvalda.

Vi har i alla fall fått en inbjudan till en stor festlighet. Det ser jag fram mot och jag vet att värdparet väldigt gärna vill att vi kommer!

Fladdrande ljus och ett borttappat liv

Helgen är till ända, en helg då vi tänkt extra på alla de som inte finns med oss annat än i våra minnen.
Kyrkor och kapell har haft öppet och vi har suttit där, sida vid sida i tyst samförstånd. Delat sorgen och saknaden med varandra, ordlöst, var och en med sina egna tankar. Sammanflätade i en osynlig väv där mönstren bildat tårat, skratt och livshistorier.

I slutet av förra seklet var jag med och ordnade den sista resan för en man, han och frun var bosatta på västkusten. Graven finns här i vår grannsocken, makan bor fortfarande kvar i det hus de tillsammans byggt, precis vid det salta havsbandet. Vi reste hit tillsammans, jag körde först med kistan dekorerad med kvistar av utslagen äppelblom från deras trädgård. Efter kom makan och deras gemensamma son. Genom den resan knöts vänskapsband som håller än idag.
Varje Alla Helgons dag sedan dess åker jag till graven, tänder ett ljus och ringer till västkusten för att ge en hälsning från Josef.

På vår yttertrappa brinner ett ljus, när det brunnit ner tänder vi ett nytt. Hela vintern får lågan fladdra och lysa upp för alla dem vi har stått nära, men även för dem som finns med oss här och nu på ett eller annat sätt.

Träffade en person idag som tappat bort sitt liv. Identiteten finns inte längre kvar och jag blev modfälld efter mötet. Kände en sorts skam och skuld över mitt eget välbefinnande och jag kunde inte riktigt sortera mina tankar. Maktlösheten över att inte kunna eller ens orka vara behjälplig rev i mitt inre som en skarp klo och lämnade svidande ränder. Mötet var kort men mycket påverkbart. Ett stelt leende och tomma fraser med ett löfte om återseende.

I morgon vaknar vi alla upp till en ny dag. Hösten ligger som ett tungt grått täcke över oss.  Halloweenkostymer stoppas undan, och barnen får vänta ett helt år innan de åter hotar med bus om inte deras utsträckta påsar fylls med godis. Pumpor, urgröpta med tomma ögonhålor och grinande gaddar faller naturligt sönder och kastas bort. Traditionen som importerats hit och som köpmännen slår mynt av.

Men ljusen brinner fortfarande för alla som ligger i de sista vilorummen, ljusen får även brinna för dem som tappat sina identiteter. Ljusen med sina klara lågor som är till hjälp vid förböner, för att minnas eller skapa stämning både i vardag och fest.

Välskulpturerade och sommarstuga utan pool

Häromdagen hörde jag något häpnadsväckande. Små bebisars utseende diskuterades och jämfördes. Det hela gick ut på vilket barn som var sötast och jag tänkte i mitt stilla sinne; det här är bara början, jakten på det perfekta ligger framför dessa nykomlingar.
Handen på hjärtat, även jag kan tycka att små bebisar inte är så fina rent utseendemässigt. Men näpna med sina små miniatyrkroppar. Om man bortser från mina egna barn och barnbarn förstås, de har alltid varit vackra bebisar...........

Utseendet är viktig för många. Det finns en uppsjö av olika förbättringstekniker för att få fram det perfekta, anletsdragen går att ändra genom olika smärtsamma och dyrbara operationer, färg och pensel döljer och förändrar men missnöjet kan ändå hänga sig kvar framför badrumsspegeln krassa verklighet.

Skrapar man på det välskulpturerade yttre går det att få fram olika skavanker som vi gärna håller dolt för omvärlden. Allt går dock inte att måla över, färgen kan krackelera och blotta det som finns under.

För tio år sedan köpte vi ett hus. På husvisningen blev vi direkt förälskade både i exteriören och interiören och huset blev vårt. Inget behövdes åtgärdas så det var bara att flytta in. Efter en tid kände både maken och jag att vi ville ändå göra om lite, sätta vår egen prägel på vårt nya hem. Det var då vi upptäckte det. Skavankerna som dolts och kom fram när vi petade i det. Inga stora och allvarliga fel som inte uppdagats vid husbesiktningen, utan små fel som skulle kosta stora pengar för att åtgärda.
Då bestämde vi oss. Vi satsar på vårt sommarboende, renoverar, bygger ut och flyttar dit för gott. Det fina huset med de många skavanker såldes och blev nästa ägares bekymmer. Tre år bodde vi där, men den rätta trivseln ville inte riktigt infinna sig trots att det till och med fanns en inomhuspool. Vi hade inte varit med och format vårt boende efter oss själva och kände aldrig att det var vårt.
Trehundra kvadratmeter byttes därmed ut mot femtiotvå och vi har anpassat huset till compact living där varje kvadratmeter är värdefull.

En bekant frågade med förundran i rösten hur vi egentligen kunde byta ut det fina stora huset mot sommarstugan som inte ens har pool.
Ja det går att fundera på medan ögonen vilar sig över Glans vatten.