Historiskt smide och virus

Besökte för ett tag sedan en smed. Han hämtar inspiration från historiska föremål vilket betyder att vi kan åka till honom för att köpa till exempel ett gångjärn eller något beslag för att pryda vår nyinköpta ytterdörr.
Det ser gammal och genuint ut. Riktigt snyggt också. Rätt i tiden då vi gärna blandar det nya med det gamla.
Finns inget gammalt att tillgå skapas det gamla i ny tappning.

Läste att vi inte ska slänga våra gamla IKEA-möbler. De är värda hur mycket som helst på auktion. Vi ska istället lasta släpkärrorna fulla och bege oss raka spåret till någon auktionsfirma där de går under klubban för summor som är oss behjälpliga att köpa nya möbler. Kamprads imperium lever vidare och vi glädja åt att få något nytt och snyggt till våra hem.

Att fynda på loppis kan inbringa många sköna saker, om tålamodet finns att söka genom varje hylla och låda efter det rätta föremålet som man inte visste fanns eller vi behövde. Även vårt kungahus går på loppis med drottningen i spetsen och jag vet att i deras kök finns ett riktigt gammalt kryddställ som är en av kungaparets favoritinköp.

Plötsligt hände det en dag, mitt i arbetet med årsbokslutet. Makens dator drog en djup suck och svartnade. Samtliga återupplivningsförsök var fruktlösa, de som utbildat sig och har förmågan att rädda det som räddas kan anlitades och idag kom en lättad make hem från staden med en kartong. Den gamla datorns hjärna hade placerats i ett kuvert, det yttre skalet kasserats och en ny dator som ska hjälpa till i det dagliga livet hade införskaffats.

De minsta biologiska enheterna som kan infektera levande organismer saknar ämnesomsättning, kan inte föröka sig utan hjälp utan endast genom infektera en levande cell. Virus har säkert förekommit i alla tider och ställt till med problem innan vetenskapen kom den på spåret för att hejda eller rent utav i vissa fall utrotat några av de minst 600 virus som kan infektera en människa.

I vår moderna tidsålder finns det människor som skapar och levererar virus i olika syften att förstöra och ställa till med kaos både för privatpersoner och olika myndigheter. Från att ha varit några klåfingriga programmerare som ville testa hur långt deras kunskaper hade förmågan att spridas har virusplågan expanderat till organiserad brottslighet och skurkarna tjänar grova pengar på spridningen. Det har till och med skapats datorslavar som via fjärrstyrning kan orsaka överbelastningsattacker.

Faror lurar nu som då, men vi kan rota reda på lite loppisprylar och inbilla oss att allt var bättre förr.

Söndagspromenad och hästskit

Idag fick vi äran att följa med vårt treåriga barnbarn på skogspromenad. Hon till häst och vi till fot. Hästar hör inte till mitt favoritdjur, jag är rent ut sagt rädd för de högbenta djuren, jag känner att jag inte kan ha kontroll över dem.
När vår dotter för några år sedan var med om en förfärlig ridolycka som kunde ha kostat henne livet blev min rädsla befogad och skräcken rejält påspädd. Skadorna läkte och dottern köpte sig två egna hästar för att återuppta ungdomens passion för åkturer i sadeln.
Och jag fortsatte att ängslas lika mycket som när hon i ungdomens dagar for runt i Europa bakpå en motorcykel. I min tycke spelar det ingen större roll, häst eller motorcykel, jag anser att både åkdonen går hand i hand på min farlighetsskala.
Nu har i alla fall vårt barnbarn börjat på ridskola och det är bara att gilla läget, stå bredvid med muntra tillrop och applåder.

Enligt Jordbruksverkets räknemaskiner finns det omkring 360 000 hästar i Sverige. Misstänker att siffrorna inte stämmer riktigt överens med verkligheten, i alla fall kan man med blotta ögat se att på nära nog varje gård i vårt avlånga land går det hästar i olika storlekar och kulörer och betar.

Vart tar alla hästar vägen när de av någon anledning dör? Vi har fått erfara att en del har vi glufsat i oss när vi köpt färdiglagad lasagne, rubrikerna blandades med rabaldret och människor kände sig spyfärdiga och lurade.

När jag var liten kunde vi helt öppet och utan dold innehållsförteckning köpa hästkött och lägga på smörgåsen. Rökt fint kött med lagom sälta. Sen döptes det hederliga pålägget om till hamburgerkött för att förminska fördomarna omkring uppätandet av dessa rid- och arbetsdjur.

Vi kan idag köpa hamburgerkött gjort på nötkött. Hästarna från Mexiko och Argentina behöver kanske inte längre släppa till av sitt kött för att  säljas i våra charkdiskar. Men vart tar de svenska hästarna vägen när de lämnat jordelivet? När det finns så mycket hästar med ett utmärkt kött är det ändå slöseri med resurser att inte använda sig av de djur som betat i svenska hagar och stoppa helt importen kan man tycka.

Det var i alla fall en mycket trevlig söndagsförmiddag, barnbarnet satt säker och stolt i sadeln på sin ridskolehäst. När vi sedan skrapade bort hästskiten från våra skosulor kom en flyktig tanke över mig. Tänk om jag skulle ta och bemästra fruktan och anmäla mig själv till ridskolan istället för att vara en åskådare som gärna tar en macka toppat med kött som gnäggat färdigt.

Minoiskas glädje och finansministerns tofs

I sommar har jag varit på besök i Kolmårdens djurpark och två gånger njutit av den storslagna delfinshowen som visats där. Detta däggdjur som genom hela människans historia betraktats som något speciellt, symbolen för glädje hos det gamla folket minoiska.

Intelligensen är vida känd och det sägs att den till och med kan se och känna om en människa lider av en allvarlig sjukdom. På ett forskningscenter i Israel används delfinen vid terapi med mycket goda resultat.

Men här i vårt land kan vi endast stifta bekantskap med djuret i Kolmårdens delfinarium där de roar oss med vilda lekar, höga hopp och klickljud medan de med sitt stela leende tar mot belöningen i form av strömming.

Men, den har visat sig att delfinerna inte är så snälla som vi vill göra gällande. De kan vara aggressiva och tuffa hårdingar om det vill sig illa. Ja rent av elaka....

Att jämföra en delfins intelligens med människans tror jag beror på att vi är så egocentriska, vi utgår från oss själva och tar alla tillfällen i akt att djur med uppvisad intelligens är mätbara med våra hjärnor, hur vi tänker och klarar av att lösa uppgifter.

Om delfinens intelligensnivå är jämförbart med vår så kan vi även jämföra våra beteenden. Vi kan vara aggressiva, elaka och utföra hemska handlingar mot varandra. Det hör vi talas om genom media precis varje gång vi slår på radion, tv:n eller öppnar dagspressen. Vi förundras, suckar och förfasar oss över människans hänsynslöshet. Otrygghet skapas och vi misstror varandra.

Med andra ord, om delfinen liknar människan har den precis som oss både goda och dåliga egenskaper.

I dag har jag varit till Katrineholm. Tänkte åka och leta reda på frisören som kapat finansministerns tofs men fann det onödigt eftersom jag troligtvis inte skulle träffa på varken frisör, finansministern eller den smala hårpiskan. Saxen ska för övrigt säljas på auktion, tänk att få ropa in ett verktyg som friserat en finansminister.
Det måste vara höjden av lycka om man är beskaffad med en så pass tung plånbok att möjligheten öppnas till att bli ägare av en sådan dyrgrip.

Kraftpaket och sinnesfrid

Som frilansande reporter får jag möta många människor i olika yrkesroller, händelser och evenemang. Även djur får min uppmärksamhet och i går fick jag stifta bekantskap med tjuren Nils av Maltestorp. Ett kraftpaket på 1 350 kilo och som inte så lätt lät sig fotograferas av den utsände reportern.
Ganska liten kände jag mig när jag satt på huk framför honom, kikade i kameraögat utan att ha koll på vad som eventuellt kunde hända framför mig. Så skulle rosetten som symboliserade ett ärofyllt pris sitta på plats.

Intervju i det hemtrevliga köket med kaffe och nybakad chokladkaka medan ägarna till Nils berättade om hans virila leverne bland kvigor och kor under sommarmånaderna.

Nästa intervjuprojekt var hos Sinnesfriden där jag klev in i stickad tröja som doftade svagt av ladugård och kängor som satts ner på jordbruksmark. Min doft blandades med dofterna från olika massageoljor, rökelse och stearinljus. Blandningen bildade en ganska ovanlig kombination att dra in i näsborrarnas luktorgan.

Två världar som möttes. Lantbrukarnas grova händer som bar spår av det dagliga arbetet och  mjuka rena händer som tar på människors värkande, trötta och ömma kroppar för att ge lindring och själslig frid.

På hemväg vandrade tankarna tillbaka till den tid då jag själv hade nariga lantbrukarhänder. Där porerna i mitt skinn drog till sig och lagrade ladugårdens dofter och som sedan kröp fram när jag nyduschad och finklädd var på någon tillställning. Värmen frigjorde dofterna och det var lätt att känna vilka som hade djur i sina ladugårdar när vi grannar var samlade.

Det har visats sig att Sverige är ett av världens bästa länder att leva i som mjölkko. Det är lagstadgat att varje kossa ska vara ute på sommarbete och att de mjölkproducerande boskapen är friskast i världen. Det jobbas för att ständigt förbättra förutsättningarna att kunna driva mjölkproduktion och driva eget företag som mjölkbonde. Ändå har mjölkproduktionen i Sverige minskat med 12 % sedan EU fick sina sina fingrar med i spelet. De flesta andra länder har dock ökat sin produktion och vill vi ha billig mjölk kan vi köpa den importerad från exempelvis Tyskland.

Nu kom jag plötsligt på, måste åka till affären för att köpa ett stort lager av ostkaka. Snart gapar hyllorna tomma där de småländska delikatesserna legat så det är bäst att passa på så länge det går.
Undrar om jag får köpa en flaska löpe och göra min egen ostkaka eller om jag måste ha speciellt tillstånd för det? Eller jag kanske får ysta mjölken, mala mandeln och grädda i ugnen i det fördolda.
Som hembränning ungefär............

Det dukade festbordet och stenen i rullning

I går pratade jag med en av mina kusiner. Vi har inte talats vid på många år så samtalet blev långt och innehållsrikt, både omkring allvarliga saker men även om vår mormor som dog för många år sedan. Eftersom jag är ett ensambarn utan syskon reflekterar jag sällan över att jag faktiskt delat mormor med någon annan. Känslan av samhörighet med min kusin genom mormor satt i länge och jag tänkte att vi nog borde hålla kontakten lite bättre och oftare.

En dag när jag var med på dagis och hämtade våra barnbarn låg det en inbjudan om födelsedagskalas i deras korgar. Personalen upplyste noga om att skulle det bli kalas måste alla barn bjudas in annars fick föräldrarna inte bjuda dagiskompisarna via dagis. Helt i sin ordning ett barn kan inte förstå om han eller hon inte får gå på kalas. Vi blir lärda som barn att alla ska få vara med för att ingen ska bli ledsen eller känna sig utanför.

Så slog mig tanken, vi som är vuxna har också svårt att tackla varför en inbjudan uteblir. Festbordet står dukat men jag får inte själv vara med och dela gemenskapen, maten och den trevliga feststämningen. Stenen kommer i rullning och kan skapa konflikter, bråk och uppsägningar av bekantskap.

En inbjudningslista kan göras hur lång som helst. Men sätter man sig ner och funderar en stund kommer namn att strykas av olika anledningar. Om det inte finns några nära kopplingar som ger varandra ömsesidig glädje i det dagliga livet, varför då bjuda för bjudandet skull?

Det går även att vända på frågan. En inbjudan kan även bli ett måste för att jag blivit bjuden. Olika anledningar skapas för att kunna säga nej och även det kan skapa konflikter.

Så den sista reflektionen som kanske är den svåraste. Att rannsaka sig själv omkring det uteblivna kuvertet med ett festligt inbjudningskort.

Att göra en inbjudningslista kan många gånger vara lika svårt som att inte själv stå med bland de speciellt utvalda.

Vi har i alla fall fått en inbjudan till en stor festlighet. Det ser jag fram mot och jag vet att värdparet väldigt gärna vill att vi kommer!