Chilli som chillar och irritation på apotek

Har idag bakat vörtbröd. Det gör jag endast en gång om året. I år hade jag en hund liggande bredvid mig som följde varje rörelse från bakbord till plåt. Hundar har en förmåga att titta med ett öga i taget, det ser nästan ut som de zoomar in åt flera håll samtidigt medan de vilar huvudet mellan framsträckta tassar lätt småsuckande och ideligen gäspande.

Jag lider av hundrädsla sedan jag i de yngre tonåren blev hundbiten av en svart schäferhane. Det var en bitsk hund som satt tänderna i flera av byns innevånare som helt oprovocerande flanerade i stilla mak. Om hunden var galen eller om det var fel på hundens ägare ska jag låta vara osagt, men troligtvis det sista alternativet.
Min rädsla för hundar grundades vid det där första bettet som var djupt och krävde läkarvård. Eftersom min rädsla för läkare var lika stor som den begynnande hundskräcken valde jag att hemlighålla sårskadan för dem som genast skulle konsultera en som studerat kirurgi. I största hemlighet tvättade jag och lade sårförband, mitt kött läkte så småningom ihop, huden blev slät men med några vita märken som minne av den bitska händelsen. När faran var över bekände jag hundens framfart för mina föräldrar och mamma ville genast låta mig bli stelkrampsinsprutad vilket jag inte tog på så stort allvar.

Igår var jag inne till stadens apotek för att lämna över mitt recept till farmaceuten på andra sidan disken. Efter sedvanliga klistranden av klisterlappar med mina personuppgifter var det dags att gå till disk nummer två för betalning. Två långa köer ringlade sig fram och jag ställde mig i den ena när det kom in en dam som ville ha rådgivning omkring en hudkräm varpå den som skulle ta betalt av oss i min kö lämnade kassaapparaten och gav sig in i hudkrämens innehållsförteckning.
Jag kände hur irritationen stegrade sig inom mig och jag ropade med en röst som var vass och otrevlig att "hallå, står jag inte i kö längre?!" varpå den kvarvarande apotekaren såg olyckligt på mig.
Då kom en mycket klok man i kön på att det hela skulle avlöpa smidigt och lätt och det upprättades ett varannan-persons-system mellan de två köerna. Vilken genialisk idé och innan jag visste hur det egentligen gått till var jag på vandring mot bilparkeringen med apotekspåsen käckt dinglande och studsande mot mitt lår.

Den här apotekshändelsen tänkte jag på när jag bakade vörtbröd och hunden Chilli chillade precis bredvid mina fötter. En av de få hundar som accepterat min hundrädsla och att visar mig en blandning av respekt och tillit. Det är därför vi tycker så mycket om varandra, den heta kryddhunden och jag.

Midvinterblot och söta efterrätter

December månad är julbordens tid. Innan själva julafton ska vi gå på restaurang och försöka fylla upp våra magsäckar så mycket som möjligt av utbudet. Först av det kalla bordet, sedan av det varma och sist de söta efterrätterna.
Jag läste för flera år sedan att en kunnig i ämnet uppmanade oss att äta av det varma först, då tar magen mot det kalla bättre och gör plats för mycket mer. Valuta för pengarna med andra ord.

Julbordet har en lång historia bakom sig. Det äldsta dukades upp redan på vikingatiden då det firades midvinterblot. Några matrester från den tiden tror jag knappt att det finns kvar. Och lutfisken, var har den tagit vägen? Jag syftar på den där torra och stela som handlarna brukade ställa i tunnor och där kunden köpte och bar hem under armen för att själv lägga i blöt och lut. Jag kan endast se fiskdiskens vacuumförpackade vita bitar, färdiga att slänga i grytan.

Maken och jag var till IKEA för ett kompletterande inköp. Där serverades det julbord och vi slog till. Ett litet pepparkakshjärta i papp placerades på vårt bröst, sedan var det bara att hugga in. Maten smakade bra och vad jag kunde se fattades det inget. Skedar och gafflar på uppläggningsfaten var kletiga som brukligt är vid ett uppdukat juligt smörgåsbord och den rätta stämningen fanns där i form av sorlande röster och julmusiken strömmade ur varuhusets högtalaranläggning.

Jag petar alltid bort det feta från skinka och köttbitar. Studerar noga det jag huggit gaffeln i innan jag stoppar i munnen. Det är sviter från när jag som barn fiskade upp det min mamma skurit bort från julskinkan innan griljeringen. Vit och dallrande med några strån från grisens ragg låg svålen i slasken och med ett barns ofattbara infall doppade jag det feta i sirap och svalde. Det gick lika lätt att få svålen med grisragg att komma tillbaka upp genom halsen som att svälja den. Än i dag kan jag se hur vita klumpar guppade på toalettskålens vattenyta.

Idag tänker jag bjuda maken på kalops, köttet puttar i grytan och är helt befriad från feta ränder. Doften sprider sig i vårt julpyntade kök, den elektriska ljusstaken sprider sitt sken och regnet smattrar mot rutan.

Tarm, Mun och Snopptorp

När vi är ute och färdas på kända och okända vägar kan jag ibland förundras vem som egentligen satt namn på orter, byar och städer. Vissa namn går att finna en logisk förklaring till men inte alla.

Förra sommaren bilade vi genom Danmark. En trevlig och händelserik resa och vi fick uppleva ett Danmark som inte bara innefattade Köpenhamn. Vi höll oss till småvägarna, stannade till i mindre byar och besökte olika näringsställen eftersom vi även ville uppleva en kulinarisk resa i vårt grannland.

Ett av stoppen gjorde vi i Tarm och naturligtvis väckte stadsnamnet stor muntration hos både maken och mig. Ett foto på stadsskylten till resealbumet var givet.
Staden har i evigheter konkurrerat med grannstaden Skjern om vilken stad som är störst och bäst, ingen fajt vi märkte av, det vilade en lugn och fredlig atmosfär över gator och torg.
Folk var vänliga över det turistande paret, endast en kvinna höjde på ögonbrynet när hon skulle serveras oss kaffe utan sprit. Cigaretten dinglade i ena mungipan, lite aska föll ner på serveringsdisken och hon sopade undan askan med näven medan hon upplyste oss om att i hennes servering serverades det endast starkvaror till kaffet. Eftersom vi var sötsugna tog vi extra sockerbitar som vi girigt sög på till kaffeslurkarna. De andra gästerna tittade lojt på oss och smuttade på innehållet ur sina glas.

I Frankrike finns en kommun i departementet Hautes-Pyrénées i regionen Midi-Pyrénées beläget i den sydvästra landsdelen, som heter Mun. Det är en mycket liten ort med endast 108 innevånare. Jag har dock aldrig varit där och kommer antagligen aldrig att göra något besök bland dessa innevånare. Man jag kan i min fantasi föreställa mig en ringlande väg med tvära kurvor mellan några typiska franska landsortshus. Ett litet bageri där en skylt av plåt med en ditmålad baugette som kanske flagnat något i väder och vind, vajar av och an med ett litet knirkande ljud. En tupp som gal på håll och en katolsk kyrka som slår sina klämptande slag från klockan i kyrktornet för att upplysa om vad timman är slagen.

Även här i vårt land finns några ögonbrynshöjande ortsnamn. En del riktigt oanständiga till och med.
Snopptorp,  Mors Torva eller Balleberget. Jag undrar om jag någonsin kommer att köpa hus och flytta till Muttabo. Troligtvis inte eftersom jag trivs väldigt bra här i Skärblacka så det blir aldrig aktuellt med någon flytt, inte enbart för namnets skull.......

Krut och hyacinter

Kronprinsessan Victoria och statsminister Reinfeldt är i Johannesburg vid Nelson Mandelas minnesceremoni och prinsessan Madeleine är så gravid att hon inte klarar av två dagars festligheter. Det kan man ju förstå, att vara grossess sliter på kroppen.

I kväll serveras mat på finporslinet och mannen bakom kastrullerna är kocken Andreas Hedlund. Menyn är så hemlig att inte ens Hedlunds fru har fått smygtitta på varken förrätter eller efterrätter. Inte provsmakat heller kan jag då misstänka. Vid sin sida har mästerkocken Skärblackas egen mästerkock Morgan och som Skärblackabo sväller mitt stolta hjärta!

I veckor har serveringspersonalen tränats inför den stora banketten där måltiden varar i fyra timmar och två ceremoniella skålar utbringas, en för vår konung och en där han själv lyfter glaset till krutgubben Nobels minne. Jag hoppas ingen glömmer att kissa innan det hela drar igång, det kan vara jobbigt att behöva hålla sig under så lång tid.

Vi har från tv uppmanats att putsa upp finsilvret och förena oss i den stora middagen. Men för mig känns det lite svårt eftersom jag varken har finsilver eller vet kvällens meny och kan sålunda inte tillreda en ståtlig Nobelmiddag.

Tänk om Alfred Nobel inte lyssnat på sin far utan fortsatt att hänge sig åt sitt intresse poesi. Då hade han aldrig åkt till Paris och utbildat sig till kemist. Hade vi varit utan dynamit då? kan man undra. Men med Nobelmiddagen hade det i alla fall inte blivit något med.

Vid sin död var spänningen enorm när det var dags för testamentesuppläsning. Släktingar gick slokörade hem även kung Oscar II blev upprörd över att större delen av förmögenheten skulle komma till nytta för framstående forskare och uppfinnare inom kemi, fysik medicin, fysiologi, litteratur och inte minst fred.

Jag har läst att herr Nobel dog som en olycklig man. Rikedom, ära och framgång kan tydligen inte skapa lycka. Därför är det ganska så synd att han inte får sitta med vid vår drottning sida och äta av maten Hedlund och Morgan från Skärblacka tillrett. Tror han skulle ha tyckt det smakade bra och kanske hade det lättat upp hans sinne.

5 200 stolsben kommer att skrapa Blå Hallens golv i kväll och där kvinnorna drar till sig blickarna på deras kreationer. I morgon får vi läsa om vem som hade den finaste och fulaste klänningen med tillhörande accessoarer.

Borden är smyckade med 10 000 blommor och 5 000 gröna blad från San Remo, den plats där Nobel drog sitt sista andetag.

Idag kom ett reklamblad från en blomsterfirma i vår stad. Hyacinter och amaryllis i vackra färger. Tror jag ska åka in och köpa lite och pynta upp vårt lilla hus. Men först ska jag värma på lite matrester från igår.

I mörkret är alla katter grå

Jag satt i det hemtrevliga köket med en kopp kaffe och bulle bakat med rikligt innehåll av saffran.
"Lussepojke" upplyste mig kvinnan bakom bakverket medan jag girigt bet i det mjuka brödet.

Kvinnan började berätta om hur hon i över trettio år vigt sitt liv till att hjälpa utsatta i sin kommun. Människor som blev vänner för livet, resor till Arlanda där andra människor tog mot för att föra de resande till länder där en oviss framtid väntade. Gråt som blandades med skratt och livslånga minnen.
Bilturer till grannstadens sjukhus, tungrodda pappersarbeten, telefonsamtal och frustration med myndigheter på Migrationsverket. Sorgset inre och glatt hjärta beroende på det slutgiltiga beskedet.

En berättelse som grep tag och jag tänkte att år efter år vid den här tiden, om jag lever och har hälsan, kan jag tugga i mig nya lussebullar i mitt lugna och trygga hem.

Efter pratstunden ställde jag ordentligt min tomma kopp på diskbänken, tackade och åkte vidare till nästa anhalt som var barnbarnens dagis där jag lovat hämta och föra tvillingarna hem till det egna hemmet.

Glada barnaröster mötte mig från dagisets bakgård. Mörkret hade sänkt sig och gården lystes upp av de omkringliggande husens fönster. Barn iförda overaller med likadana reflexvästar och mössor nerdragna över ögonen satt på cyklar, lekte i sandlådan och sparkade med benen i tomma luften medan fröknarna puttade på gungorna.

Jag fick genast syn på den ena tvillingen som sprack upp i ett glatt leende när våra ögon möttes. Den andra tvillingen var en bit bort och jag styrde kosan mot den gula västen och den mörkblå overallen. Fattade barnets hand och gick mot en av fröknarna som tog hand om den gula reflexmunderingen.

Men någon kändes inte riktigt rätt, kanske var det barnets utomhuskläder och mössan, jag kände inte riktigt igen utstyrseln och dagisfröken var benägen att hålla med. Hon hade vänligheten att gå in i dagisets korridor för att kolla om barnet fått fel kläder, men hon hann bara ett par steg när en annan fröken kom klivande, med mitt rätta barnbarn i handen!

Jag undrar om barnens föräldrar märkt om jag tagit fel barn med mig hem..............

I morse när vi vaknade möttes vi av beskedet. En av världens största män har gått ur tiden. En man som var fylld av den kärlek som han trodde på och ville förmedla till oss alla. Trots det han upplevt sviktade aldrig hans tro på att kärleken övervinner ondskan.