Barista och en skolmåltid i Muka Dhera

Kaffe, drycken över alla drycker. Den vi samlas omkring, vardagsfika, högtidsdryck, sorgedryck, vänskapsdryck eller ensamhetsdryck. Det finns olika tillfällen då kaffekoppen har sin givna centrala plats mitt i bland oss.
Mitt eget förhållande till kaffe är obefintligt. Det är en dryck jag aldrig lärt mig att uppskatta trots upprepade försök. Det skapar problem eftersom jag ofta blir bjuden på denna heliga kopp tillred av rostade bönor. Att be om en kopp te ställer till oreda och det far en obekvämskänsla genom kroppen så stundom händer det att jag tackar ja och med en behärskad min sörplar jag ur koppen och ber mina smaklökar hålla sig lugna.

Så kom Barista i mitt liv. Den utbildade kaffekokaren som öppnade dörren till kaffe där kaffesmaken endast kan anas svagt genom blandningar av Noisette, Amaretto eller Irish. Mjuk skummad mjölk som med säkra händer avslutas med ett hjärta eller bladverk. Mjölkmustaschen som jag med en girig njutning slickar bort från överläppen. Att sättas sig i ett café, lyssna till fräset från mjölkskummaren och sedan få drycken serverad ur ett högt glas är en vardagslyxnjutning.

För några år sedan köpte vi oss en kaffemaskin, med tillhörande bruksbeskrivning som förbjuder användaren att vara handikappad, inte spola maskinen i vatten, inte sköta den med fötterna eller Gud förbjude, stoppa in den i ugnen, så jag kan själv skumma mjölk och tillsätta valfri smak i kaffet som malts fram från bönorna Gran Crema Espresso. Som barista är jag inte lika proffsig som den proffsiga baristan, men ändå........

Ett glatt gäng bildade för sju år sedan Barista Fair Trade Cofee. Ekologiskt hela vägen från odlare till konsument. Bra för alla, inte minst för den som sliter för att vi ska kunna dricka vårt kaffe. Men det som jag tycker är finast med Barista Fair Trade Coffe är att för varje kopp vi köper går två kronor oavkortat till en FN-skola i Muka Dhera i Etiopien vilket betyder att skolbarnen inte behöver sitta under lektionerna med hungriga och knorrade magar! Två kronor räcker till en skolmåltid och eftersom vi är ett kaffedrickande folk så har många magar mättats och mätta magar ger energi till att orka med skoldagen. Avslutad skolgång ger barnen en säker framtid i ett land som inte har våra förmåner.

När jag var liten såg jag med förundrad blick på tant Greta, då hon drog kaffepannan från vedspisens glödheta platta och hällde upp kaffet i farbror Edgars kaffekopp. Hur han med stadig hand hällde över kaffet på kaffefatet, stack en sockerbit mellan läpparna, blåste lite på kaffet och medan han balanserade fatet med den skvimpiga drycken på tre fingrar slörpade han i sig kaffet, smackade, klippte med ögonen och log belåtet åt dagens höjdpunkt medan tant Greta bjöd på sina hembakade kanelbullar.

Föga anade det gamla lantbrukarparet kaffets framtida utveckling.

För ung att dö och en förfallen boning

För många år sedan öppnades dörren och en gammal man stod framför mig. Händer möttes i en artighetshälsning och jag bjöd honom att sitta ner. Klara ögon tittade in i mina och han tillkännagav att han uppnått en ålder av etthundra år. Nästa, det fattades bara några månader. Nu ville han anordna en begravning, dock inte sin egen eftersom han ansåg sig för ung för att dö.
Min första tanke var att han skulle stå med en handblomma i sina skrynkliga händer och ta ett sista farväl av sin hustru, men den tanken avfärdade han snabbt. Det gällde hans son som slutat sina dagar på ett äldreboende.

Mannen uttryckte en lättnad över att sonen äntligen fått somna in. Livet hade de sista åren varit besvärligt för den åttioårige mannen och av kärlek och ansvar till sin son hade den snart hundraårige fadern sett till att inget fattades honom så varje dag promenerade han till sin son, stödd på sin rollator.
Lättnaden var även stor för åldringen, nu kunde han ägna sin tid för eget bruk, det hade inte varit så värst av den varan så länge sonen behövde honom. Nu såg han en framtid kantad av välbehövlig egentid.

Mannen blev ett bevis om att kärleken till sitt barn är evig.

I går läste jag om en kvinna som korats till Sveriges äldsta innevånare. Etthundranio år. Jag förundras över att ett hjärta orkar arbeta under så lång tid. Att muskeln klarar av att driva runt den mänskliga mekanismen och föra runt blodet i sitt omlopp, sekund för sekund.

Min make och jag cyklade runt i den närbelägna trakten. En liten väg med hög gräsbevuxen mittsträng förde oss till en förfallen gård. Taket hade raserat och mellan takpannorna hade några frön landat och utvecklats till lågvuxen sly. Multnade löv och regnvatten hade hjälpt till med växtligheten. I det som en gång varit trädgård stod ett knotigt päronträd och grenarna dignade av snart mogna frukter.
Det vilade tysta minnen över hela den lilla gården, någon hade prydligt hängt upp en hemmasnickrad stege på några spikar på baksidan av ladan. Rutorna i ett naket fönster speglade gårdens omgivningar.

Den gamle fadern som följt efter sin son på hans sista resa, Sveriges äldsta kvinna och den förfallna gården vittnar om att vi ska vara rädda om livet, vårda oss själva, ta vara på varandra och den tid vi fått att förvalta.

Vassa småspikar och en bajskorv

Julmaten är uppäten, även julskinkan till makens stora sorg och bedrövelse. För att få upp stämningen till en munter nivå drog jag på mig kängorna, den nya julklappsjackan, rafsade till mig bilnyckeln och begav mig till affären för att inhandla en kokt skinka, ströbröd och en burk senap.

Kön till kassan var lång, kylskåpen har tydligen sinat även i andra hushåll än vårt. Scanern blippade, varubandet gnisslade på och plastpåsar prasslade allt medan sammanbitna kunder packade sina varor utan att ta notis om varandra.

Så rättade en mamma med ett barn i fyraårsåldern in sig i ledet medan hon höll sitt barn i ett fast grepp. Det märktes tydligt att köa hörde inte till de bådas favoritsysselsättning. Barnet började kinka och plötsligt höjdes begäret av godis till en skyhög nivå. Mamman var obeveklig, då testade barnet om det skulle gå bättre med melon. Men inte heller det förslaget föll mamman på läppen. Så urartade hela situationen och ur mammans mun studsade det små vassa spikar rakt mot barnets ansikte.
Kön intog en viss nervositet, fötter flyttades och ben avlastade varandra. Mammans röst stegrades och hon lovade barnet att sista stunden var kommen för något nytt gemensamt besök på ICA.
Då sa plötsligt barnet det hela den församlade skaran tänkte: "Du är en bajskorv!"
Vad barnet hette fick ingen av oss veta, däremot alla andra namn som dock inte var barnets dopnamn.

Jag är av naturen inte ängslig eller speciellt blyg. I mitt huvud formade jag meningar för att komma barnet till undsättning. Men ändå drog jag mig för det, barnet kände inte mig, inte heller mamman. Kanske kunde jag stilla och lugnt fråga henne om hon själv skulle känna sig generad om hon och barnets pappa köade bland många andra främlingar och han med hög röst kallade henne det ingen får kalla varandra ens i ett folktomt rum.

Plötsligt öppnades en ny kassa, jag slängde det långa benet före det andra och min egen situation var räddad och med en viss skamsenhet över min feghet slutade jag fundera över vidare ordval som jag kunde leverera till den högröstade mamman.

Trotsåldern varar ganska så länge hos ett barn. Tonårstiden ska avrunda gränsdragningar och perioden av utveckling. Det är en tid som är jobbig för alla, inte minst för barnet själv. Men vi har en accepterad benämning för detta krångliga men nödvändiga fenomen.

Fast vad kallar man en vuxen som beter sig som en trotsig fyraåring i kön på ICA? Kan det kanske heta social inkompetens?

Sofias skokartong och ett nytt år

Redan på julaftons kväll kunde vi genom Blocket köpa varandras julklappar. Besvikna mottagare ger besvikna givare hjärtesorg över fel julklappar som under några timmar fått samsas med sönderrivet julklappspapper och hopknorrade paketsnören innan en ny ägare glädjefyllt själv fick möjligheten att köpa det som inte fanns i det egna julpaketet.
Saker vi redan hade, kläder i fel märke eller storlek, smycken som inte faller i smaken eller något vi helt enkelt inte vill ha. Orsakerna kan vara många.
Själv har jag aldrig bytt, slängt eller budat ut någon julklapp jag fått. Det har aldrig behövts för det har varit klappar som inhandlats med omsorg och glädje för att glädja mig. Och just det syftet har alltid uppfyllts.

Så finns det de som aldrig får sitta bredvid den klädda julgranen, dela gemenskapen med familj och släkt. De som vi hastigt går förbi, vänder bort blicken när en framsträckt kall hand tigger om en liten allmosa.
Möjligheter som ligger bortom gränsen till att både få och ge. Det finns lika många orsaker till fattigdom som det finns att rata den egna julgåvan.

Sofia Lauffs McConnochie plockade ur sina egna skor ur skokartongen, fyllde den med olika saker och uppmanade andra att göra likadant. Projektet blev större än hon hade trott. Flera tusen skokartonger med allt från tandkräm och hygienartiklar till leksaker och presentkort strömmade in och blev till glädje i juletid för den som saknar ekonomiska möjligheter till egna inköp eller ens har en egen bostad. Ett beundransvärt initiativ!

Nu står vi inför ett nytt år. Det sista bladet på väggalmanackan är snart förbrukad. Jag summerar sällan åren som jag lämnar bakom mig men detta år har varit så speciellt på många sätt så jag har låtit tankarna vandra tillbaka över månadernas händelser.
Glädje, sorg, besvikelse och stora händelser och förändringar av olika slag kan jag konstatera i min backspegel. Även att livet är skört och kan förändras från en minut till en annan är en upplevelse som satt känslomässiga spår.
Beslut har fattats och kontrakt har skrivits. Ansvar har lagts åt sidan och nya möten har ägt rum.

Det nya året ligger framför och jag har lärt mig att inte längta så mycket utan ta vara på varje dag. Se till att den blir så bra som möjligt, se möjligheterna i timvisarens varv och leva i nuet.

Ett felmessat julkort

Veckan före jul är det extra roligt att promenera bort till vår postlåda där den sitter bland våra grannars lådor, en lång rad med avlånga lådor där vissa är dekorerade med ingen-reklam-tack-remsor, ingen låda är den andre lik, det enda gemensamma är att de fylls med båda önskvärd och mindre önskvärd post. Men till jul ja då kommer de - julkorten. Motiven varierar allt från tomtar och små stugor som ligger inbäddade i gnistrande snö till fotografiska kort med små barn och vuxna som komponerat ihop juliga och trevliga inslag.

Varje år funderar jag i god tid hur vårt julkort ska se ut och sedan plockar jag fram rekvisita från skåp, lådor och skafferi för att arrangera i min lilla bordsstudio och ta bort linsskyddet från kameran. Sedan är det bara att sätta igång och skriva adresser, klistra dit julfrimärke och stoppa högen i den röda postlådan, ämnad för endast julkort.

När så de efterlängtade julkorten från släkt och vänner når fram till vår adress kan jag varje år konstatera att jag missat några vänner och då får det bli ett jultelefonsamtal istället och reparera skadan året därpå.

Att skicka julkort är inget nykommet påfund, de första korten började delas ut av Svea Rikes brevbärare i slutet av 1800-talet och de första julkorten importerade från England och Tyskland. Julkortets uppkomst är tack vare en britt som gjorde det första kortet redan 1843, en tysk bosatt i Amerika började massproducera kolorerade julgrisar, julgranar och Jesusbarn på styvt papper och så småningom började den svenske julglädjespridaren och plitade GOD JUL till nära och kära.

Förra året skickades 28 miljoner julkort vilket är glädjande för bevisligen har inte internet tagit över det mesta av den gamla hederliga jultraditionen.

I kväll plingade det till i mobiltelefonen. Ett mms hade skickats och när jag öppnade meddelandet fanns där en julhälsning om en riktigt god och mysig jul. Från Annika och Hans. Fryntligt satt de tätt ihop och såg juliga och glada ut. Jag frågade maken om han kände till dessa jullyckoönskare men han var lika frågande som mig. Nyfikenheten tog överhand och det var lätt att spåra från vilket nummer hälsningen skickats från.
Det visade sig att paret bor i den ort vi själva bodde för 25 år sedan! För oss helt obekanta människor som skickat jul-mms till fel mottagare.

När vi flyttade från den Värmländska orten för att bli Östgötar lämnade jag kvar halva mitt hjärta där i den lilla röda stuga som vi tillsammans byggt och där små barnafötter traskat fram och tillbaka. Många fina minnen finns kvar i dessa väggar där någon annan nu satt sin egen prägel. Vår identitet finns inte längre där, men den felaktiga hälsningen drog mina tankar tillbaka till den tid som då var och det blev till en blandning av både glädje och lite vemod.

Idag har ett av tvillingbarnbarnen varit behjälpliga med att klä farmor och farfars julgran. Små händer som med tveksam försiktighet hängde färgade glaskulor på stickiga grenar.