Nyhetsflöden och vassa knivar

Min vana trogen bläddrade jag genom nyhetsflödet som strömmat in under natten. Scrollade uppifrån och ner. Det första som mötte mig var Malik Bendjellouls död. Mycket sorgligt att en ung duktig filmskapare gått ur tiden. Sorgen är stor, främst för hans familj, men även för hans publik. Det blir ett tomrum.

"Man hittad död bredvid tomhylsor", misstänkt mord i Stockholm. Ingen vet vad, varken den dödes identitet, motivet eller vem som är banemannen.

I Borlänge brinner det med full styrka. Någon har tuttat på, obemärkt och sedan slunkit undan.

I Alingsås har en livlös kvinna hittats i en lägenhet och tre män är gripna misstänkta för dådet.

Maud Olofsson sitter i Nuon-klistret och Jimmi Åkesson fortsätter sin landsturné.

Våra diskmaskiner kan övergå från att diska rent nedsölat porslin till att självantända och bränna ner våra hus och hem.

I Norrköping har polisen avväpnat en knivförsedd man på spårvagnen medan en vettskrämt spårvagnsförare låst in sig i sin hytt och en annan spårvagnsresa slutade i misshandel då en ung pojke bad en vuxen man att inte röka ombord. Och i Getå står tågtrafiken stilla på grund av skredvarning.

Porrklubbsägaren Mille Markovics mord håller på att uppklaras medan polisen letar efter en yxbeväpnad man med mc-hjälm som rånat en värdetransport vid Skanstull.

Ett liten 2-åring har blivit ihjälslagen, innan dess en 8-årig flicka.

Det är farligt att vara människa, farligt att vistas på gator och torg, resa kollektivt och färdas längst järnvägsrälsen. Det är även farligt att göra stora affärer, vara diskmaskinsinnehavare och det är farligt att vara barn........

.......tänkte jag där jag låg under täcket, konstaterade att idag blir det sol medan maken donade med frukost i köket. Jag tänkte också på den låda med beslagtagna knivar, järnrör, knogjärn och andra farliga saker som dödar och skadar, som jag såg när jag var hos Norrköpingspolisen och gjorde reportage om polisens arbete i samhällets tjänst.

När ägget var lagom kokt för min smak, mitt te fått den rätta aromen, det mjuka brödet uppskuret, ropade maken på mig, jag slog ihop min Ipad, bad en stilla bön att denna dag ska vara en ofarlig dag, steg upp och klädde på mig.

Rasta, skägg och ryska tvillingar

Gårdagen gick i kulturens tecken. Konstutställning, reggaefestival där rastaflätorna taktfast gungade med musiken och som avslutning Eurovision Song Contest. Eller schlagerfestivalen som det kallades en gång i tiden.

Det är flera år sedan vi dukade upp vardagsrumsbordet med småplock och dryck för att följa sångarna fram till ära och berömmelse. När Anders Berglund lade undan taktpinnen försvann den festliga festivalskänslan, men i går kväll var det alltså dags att soffhänga till dagens andra livekonsert men denna gång via etern och inte i friska luften.
Det var mer av en slump att vi tittade, jag var fast i den övertygelsen att det var tredje deltävlingen som gick av stapeln men maken hade bättre koll på läget. Skeptiskt bläddrade jag i tidningens tv bilaga och konstaterade att han verkligen hade rätt.

Jag måste säga att koreograferna fått jobba hårt och det råder ingen brist på fantasi. Mänskliga hamstrar som ålar sig genom hamsterhjulet, piruetter på rullskridskor för att inte tala om polskorna i folkdräkter. Med uppkavlade ärmar och den yppiga bysten över tvättbaljan blev lördagstvätten avklarades. För att sedan avsluta med en klick nykärnat smör. Med våta läppar, sug i blicken och smörkärnans laggkärl mellan låren förde polskan rundstaven upp och ned med ett stadigt grepp. Men vad hjälpe det, de halkade på smöret och hamnade på plats 14 i tävlingen.

Det var Conchita Wurst som ägde. Både scenen och respekt. Den vackra kvinnan med sitt välansade skägg. Beviset på att var och en måste få vara hur hen vill. Eftersom jag stått utanför denna form av musikalisk gemenskap visste jag inte först vad det hela handlade om eller vem den skäggiga damen var, så jag var tvungen att få svar på vem som döljde sig bakom skägget och det mörka hårsvallet.  "Man" kom svaret för att efter en liten stund få ytterligare upplysningar, nej "hon" är det, en "hon".
Jag struntar egentligen i vad hen är, hen är modig och har fin sångröst och jag är glad för hens skull. Det är Sanna Nielsen också och det kallar jag för ödmjukhet.

Men det jag däremot inte förstår är varför de två ryska tvillingarna blev rejält utbuade vid röstningsomgången! Wurst drabbades av svimningsanfall, tårarna rann och hen var lycklig över all kärlek hen fått i samband med alla 12:or som regnade ner som ett kärlekstecken över hen.
Att skrika och bua är bristande bevis på kärlek. Systrarna kan sannerligen inte hjälpa att de är födda i ett land där förtryck, homofobi och yttrandefrihet tillhör det dagliga livet.
Den samlande publiken i Köpenhamn lät sitt förakt över Putins försök att stoppa Wurst gå ut över hens medtävlande. Det är verkligen ingen kärleksfull handling!

Det var inte så länge sedan OS gick av stapeln i just Ryssland. Vem buade då? Röster hördes visserligen att det hela borde bojkottas men rösterna var mest som lama viskningar för större delen av Sverige och hela Europa, ja till och med hela Världen följde med stor spänning de olympiska tävlingarna. För sport och idrott är heligt, på vilken arena eller i vilket land det än må gå av stapeln. Då spelar tydligen pengar, politik och makt inte så stor roll.

Det borde finnas en Conchita Wurst inom oss alla!

Ett liv fyllt av minnen och en gammal tall

Han satt där på bänken i dungen, tittade ut mot sjön och lät händerna vila i knät. Precis stilla satt han och det var som om han lyssnade efter något annat än småfåglarnas kvitter.
Jag satte mig bredvid höll min penna och mitt block i handen men lät kameran ligga kvar i sin kameraväska. Tyst satt jag bredvid mannen och väntade. Han gjorde sig ingen brådska utan lät mig förstå att det var han som skulle tala först när han var beredd.

Efter det som verkade en evighet vände han sig mot mig och började sin berättelse.

"Hit till den här platsen kom jag för 70 år sedan. Jag var bara nio år och tillsammans med mina föräldrar och mina fyra syskon, där den yngste bara var 2 år, hade vi gjort en resa för livet. Kvar i det land där jag var född stod mina morföräldrar, vinkade och grät för de förstod att vi aldrig mer skulle återförenas."

Jag svalde hårt när hans röst stockade sig och ögonen som såg på mig blev röda och blänkte i solljuset.

" I tre dagar färdades vi över öppet hav. Båten läckte och vi låg på en ströbädd av massaved för att inte bli våta. Min mor hade packat en färdkost av några limpor, lite smör och flaskor med vatten. Jag var rädd och jag förstår idag att mina föräldrar liksom de övriga 150 personerna var lika rädda."

Småfåglarna fortsatte sin konsert, Glans vatten glittrade mellan buskagen. Jag höll andan.

"Ett hundra baracker fanns det här. Människor som talade ett främmande språk. Sedan kom kvinnorna som befriats från koncentrationslägren. Endast de friska och starka fick möjlighet att sätta sig i de Vita bussarna, mot friheten och framtiden."

Jag ser rester från lägret som evakuerat 8000 människor. Mannen visar mig vart de åt sina måltider. Jag tittar på de mossbeväxta stenarna som vittnar om att en gång för länge sedan fanns här byggnader.
Taggtråden ser jag dock inga spår av.

Mannen tar tag i mig, drar mig mot en liten udde där det växer en tall. Trädet har under åren böjts sig ner mot vattnet, dragits dit som för att söka svalka.

"Här kan man få se havsörnen sitta och spana" säger mannen. "Jag minns den här tallen, minns den trots att det passerat sjuttio år. Jag var 9 år den gången, men jag minns allt klart som kristall."

Jag tittar ut över vattnet, pekar och säger till mannen vid min sida:

"Åt det där hållet bor jag, om du står här och jag där så kan vi nästan vinka till varandra. Den här platsen ligger bara tvärs över vattnet där jag bor."

Mannen tittar på mig och ler. Det har gått sjuttio år sedan, men han minns..............

Nära upplevelser och köttätande växter

Att resa och upptäcka nya platser i andra länder är trevligt och berikande på många sätt och vis. Spännande och annorlunda mat, möten med människor och andra kulturer, fyllda fotoalbum och resedagböcker samt souvenirer som egentligen inte har någon plats att fylla utan hamnar till sist i ett tillbommat skåp när vi blivit trötta på ytterligare en dammfälla i vårt hem.

Jag tycker mycket om att resa, planera och packa väskan. Spänd av förväntan och tillfredsställelsen med att få komma bort någon vecka för att sedan längta hem till det gamla och invanda. Dock lite fattigare under en period  innan kontot åter fyllts på och nästa resmål kan så smått börja inplaneras.

Men vi behöver inte boka långväga resor för att få upplevelser. Om vi vänder blicken runt det som finns hemma  i våra omgivningar upptäcker vi att mycket är outforskat men kanske ligger för nära så att vi blir hemmablinda.

I söndags beslutade min make och jag oss för att gå Glansgruvans vandringsled. Den ligger bara tio minuters bilväg från vårt hem och innan leden kom till har vi tidigare med packade cykelväskor trampat dit för att fika mellan de rakt uppåtstigande bergväggarna där människor en gång i tiden slitit för brödfödan.
Nu har Vånga hembygdsförening, Länsstyrelsen och nuvarande markägare iordningställt en helt fantastisk vandringsled på 3,6 kilometer.

Att vandra i den tysta och stilla naturen var som att vandra århundraden bakåt i tiden. Gruvfälten med sina vattenfyllda hål, vissa så djupa som 122 meter rakt ner i underjorden, var så farliga arbetsplatser att det krävdes morgonbön innan det var dags att stiga ner i de farofyllda djupa gruvhålen.

Rester av torp där endast stengrunden och gamla fruktträd vittnar om att den en gång varit liv och rörelse på platsen. Torp som funnits sedan år 1693 och där gamla dokument visar att sista familjen som bodde där var husfadern född på 1700-talet.

Vandraren får ta del av människornas liv och leverne men även lära sig om industrihistorien från sent 1500-tal till mitten av 1900-talet genom informationstavlor där mycket arbete ligger bakom för att få fram all fakta.

Floran är häpnadsväckande och arter av mossor, örter och växter, vissa som till och med är köttätare, växer i den kalkrika miljön, växter som inte borde finnas där men som på något märkligt sätt ändå har rotat sig och lever vidare.

En enkel, kostnadsfri och inte ens ansträngande upplevelse fyllde hela mitt sinne och känslan sitter fortfarande kvar fast det gått några dagar och jag är styrkt i min uppfattning att inte rata det som ligger nära och på bekvämt avstånd.

Drink i baren och tidningsrubriker

Petter Northug mötte mig på ICA, denna gång såg han inte glad ut när hans ögon blickade ner på mig och min varukorg från löpsedelns storbild. Det ska han inte heller göra för denna gång är han ingen segrare eller hjälte med blanka medaljer runt halsen. Medaljen är utbytt mot en kvarnsten och den kommer att sänka honom ner i avgrunden.

Jag läste för en tid sedan polisens uppmaning att inte blinka med billyset åt mötande bilar när ordningsmakten står med lasersiktet i beredskap. Själv har jag alltid varit en ihärdig blinkare för att skona mina vägkamrater för onödiga böter. Men efter att ha läst uppmaningen förstår jag bättre, tidigare har jag faktiskt inte insett att den bil jag lyckligt och väl mött på rätt sidan om mittenlinjen kanske ödelägger en hel familj vid nästa möte.
Där föraren fortsatt sin färd tack vare mina blinkningar och ett utandningsprov visat att föraren aldrig ens skulle ha satt sig i bilen. Jag vet nu att det är mitt ansvar att inte vara oansvarig.

Unge herr Northugs fyllekörning har skapat rubriker, vissa oroas över att hans karriär i skidspåret nu är ett avslutat kapitel och må hända är det så. Men jag tänker på de kapitel som avslutats i tragik på grund av rattonyktra förare. Vi kan se dem i tidningarnas små artiklar, vi läser dem och glömmer sedan bort det vi läst medan andra aldrig kommer att glömma. Någon efterföljare blir det sällan om inte en veckotidning letar upp de som drabbats och de får berätta, både om sitt lidande men även för att varna andra.

Nu hade Petter Northug tur om jag kan uttrycka mig så. Tur så till vida att hans medpassagerare överlevde och ett den lyxbil han framförde efter nattklubbarnas barhäng med välfyllda glas blev ett oreparerbart vrak. Plåt kan ersättas och Northug har säkert ekonomi till ett nytt fordon i de högre prisklasserna. Men ett människoliv går aldrig att ersätta. Så Northug hade tur, eller alla andra hade tur är ett bättre formulering. Alla som inte kom i vägen för honom.

När Northug nyktrat till faller tårarna efter hans kinder, nu när han inte längre är varken full eller bakfull är han istället ångerfull. Och i pressen talar han ut. Petter Northug drabbades av en chock. Bilens "svarta låda" ska undersökas och den unge norrmannen har gått under jorden.

Det enda den feta rubriken har skapat hos mig är tankarna på alla okända som fått sina liv förstörda på grund av en sådan som Petter Northug.