Grå vindruta och en vandrande varg

Jag är en av de som en gång kört på en älg med bil. Det var en otrevlig upplevelse som dock slutade utan några blessyrer för min egen del. Älgen blev dock tilltufsad och tittade anklagande på mig innan den blödande haltade tillbaka in i skogen där en jägare fick eftersöka och antagligen göra slut på på lidandet. Minns inte så noga för det var länge sedan det hände.

Men skräcken över att möta ett vilt djur på vägen sitter än i dag i. Den tycks bli värre med åren och jag har en stark olust att färdas i bil när det är mörkt. Minnet av dunsen och hur vindrutan blev helt grå är fastetsat och lagrad på en speciell plats i min hjärna.

Jag tillhör den skaran som välsignar älgjakten. Men det ska tydligen vara ont om älg sägs det. Endast 300 000 till 400 000 vilket jag tycker är ett ansenligt stort antal. Jag är dock ingen älgjägare så jag har inget större begrepp huruvida det är mycket eller lite. Bara de håller sig där de ska vara är jag nöjd.

Annars tycker jag det är trevligt med vilda djur. För något år sedan såg jag en varg traska över vår sjö. Den var på väg till grannkommunen som önskade den tillbaka till oss.

Debatterna går heta om vargens öde och leverne. Det är en känslig fråga som indelar mänskligheten i olika läger. Vissa hatar vargen så till den milda grad att de är beredda  att ta hårda straff för att på eget bevåg skicka in den i evigheten medan andra kämpar för vargens rätt att leva. Jag kan förstå den som mister sina djur och hundar i vargattacker. Jag som varken har får eller annat än en lånehund som inte riskerar att dö och uppäten av varg känner inget obehag eller rädsla utan tycker endast att det är ett trevligt inslag i naturen. Om jag slipper närkontakt vill säga. Jag lider inte av vargskräck däremot av en kraftig hundrädsla och det kanske är samma sak när jag tänker efter.

När vi bodde i Värmland hade en varg strosat förbi på våra ägor. På den tiden en mycket ovanlig händelse som föranledde dagspressen att komma och fotografera fotspåren i snön. Maken hävdade dock att det var grannens hund som varit på visit och han lät sig inte övertygas om motsatsen. En stor sensation var det hur som helst.

Jag har i dagarna lärt mig att besöker jag Sörmland kan jag stöta på ett Mufflonfår på vägarna. Visste inte ens att det fanns ett får som hette så. Den är dessutom fredlösa året om och får därmed inte skjutas. Tror att om jag mötte ett Mufflonfår skulle jag nog bli räddare än om jag mötte en älg. Eller kanske en varg...

Det styrande ljuset och Lucifer

November månad. Vad jag avskyr denna månad. Mörk och rå. Även om våra rosor envist fortsätter att blomma och magnolian är full av knopp så är det ändå november. Aldrig verkar den ta slut heller, den falska månaden som lurar våra växter att strunta i sin vinterdvala. Tiden är ur led verkar det som.

I denna dystra mörkermånad blev dagens journalistiska arbete en fullträff. Klockan nio i morse stod jag utanför dörren till en av stadens största lampaffär. Jag blev glad i hela kroppen när jag kom in och såg alla adventsljusstakar, stjärnor men även häftiga lampor som inte har ett dugg med advent och jul att göra. Lampor som är gångbara året om.

Hela affären strålade av ljus i olika nyanser. Kanske en perfekt arbetsmiljö för den som lider av årstidsbunden depression. En slags ljusterapi på arbetstid, betald i form av lön dessutom. Förstår varför den butiksansvariga som jag skulle intervjua var så glad hela tiden. Måste bero på hennes arbetsplats som badade i ljus från morgonöppning till kvällsstängning.

Det finns dock ingen ljuskälla som kan ersätta dagsljuset. Men bra belysning kan påverka våra hormoner i positiv riktning. Felaktig belysning har däremot en motsatt verkan. Vi blir ledsna och deppiga. Ont i huvudet kan vi också få.
Ljuset styr oss men vi kan vara med och påverka åt vilket håll vi blir styrda. Oftast i alla fall. Om vi inte har någon så kraftig psykisk åkomma att det kvittar om vi sitter i mörker eller ljus. Då får vi ta till andra metoder för att bli harmoniska, terapisoffan till exempel.

Det latinska ordet för ljusbärare eller ljusbringare är Lucifer. Inte ofta vi tänker på det. Att just Lucifer skulle ha varit en ängel som stod Gud närmast. Den stjärna i Guds himmel som alstrade det starkaste skenet av alla stjärnor.

Ljusbäraren som gjorde uppror mot Gud när människan skapades. Om vi inte så ofta tänker på Lucifer med ljuset så talar vi ofta om honom. Fast vi kallar honom vid ett annat namn.

Händer att även jag då och då talar om honom. Vid speciella tillfällen. När adrenalinet av någon anledning runnit till lite extra.

När jag gick från stadens största lampaffär hade jag en påste i handen. Två nya fina adventsstjärnor fick följa med hem. Det ska bli trevligt att få sätta upp dem i vårt fönster. Ljust och fint kommer det att bli.

Bakade förresten lussekatter igår. Och mjuk pepparkaka. Förberedelserna inför den stora födelsedagen har börjat.

Ett soldattorp och stela ansikten

För några år sedan köpte vi ett gammalt hus. Ursprungligen hade det varit ett soldattorp och ingen hade bott i där på mycket länge. Huset var i stort behov av renovering men först skulle vi tömma det på mängder av pinaler eftersom säljarna inte hade något intresse av det gamla bohaget. Dessutom var det inte deras ansåg de,  det hade bara ingått i köpet den gång de skrev under handlingarna av dödsboet som sålde fastigheten. En något konstig affärsupplåtelse men vi hade inga synpunkter utan lovade att ta hand om det gamla hemmet på bästa sätt.

Med andra ord, det blev många resor till återvinningsstationen med fylld släpkärra.

Det är otroligt spännande att rota runt bland andra människors saker. Känslan av att göra något förbjudet ligger i bakgrunden och bubblar. Utdragna byrålådor där brev, böcker och personliga tillhörigheter samsas. Skåp där tomtenissar förvånat stirrade på främmande ansikten medan porslinsgrisar med äpplen i trynet hoppades att det snart skulle lacka mot jul så de kunde få bli utsläppta under några dagar.
Änglaspel som pinglade när skåpdörren for upp. Påskycklingar och virkade korgar med grant målade påskägg. Snapsglas med tillhörande snapsflaska, urdrucken för många år sedan. Inte ens spritdoften hade dröjt sig kvar under korken.

Målmedvetet arbetade vi oss fram genom en främmande människas liv. På något sätt kändes det som om vi blev bekanta med den gamle mannen som var död och begraven sedan mycket lång tid tillbaka.
Vi fick följa med honom på hans många resor till Amerika. Han tyckte om kortspel och pynta slipsen med nål från landet bortom det stora havet. Läste mycket böcker och ägde en trampsymaskin. Lyssnade på grammofon och var en smula religiös för vi hittade en grammofonskiva med andliga visor.

Så hittade vi två mycket gamla fotoalbum. Svartvita tjocka och hårda fotografier där personer poserat framför kameralinsen och fastnat med stela, allvarliga ansikten. Herrar med hatt och kvinnor med blusar och klänningar som dolde precis allt som bör döljas på det århundradet. I anständighetens namn. Fanns säkert andra porträttfotografer även på den tiden men vi såg dock inga spår efter en sådan.

Sonen och jag beslutade oss för att behålla var sitt album. Vi kommer aldrig att få reda på något om personerna på fotografierna eller ens någon efterföljande släkting. Ibland händer det att jag öppnar det gamla fotoalbumet och tittar på de stela människorna i svart-vitt.  Jag har svårt att förstå att de en gång i tiden varit i allra högsta grad livs levande.

Det gamla soldattorpet har fått en rejäl omvandling och när vi åker dit och hälsar på i egenskap av farmor och farfar möts vi av stortvillingarna, vår lånehund och två katter.

Det är nya tider vid Oskarsro.

Stadsvandring och en rollator

Norrköping bjuder på riktigt trevliga stadsvandringar. Själv är jag mycket förtjust i att trava runt i de gamla industriområden som ligger runt Strömmen. Slinka in på Arbetarmuseet och ta en gofika, kika i deras shop eller gå och kolla på de olika utställningarna.

Norrköping är en fin stad. Har ett stort utbud av trevligheter att erbjuda både kulturellt och för den som mest är intresserad av strövtåg bland historiens vingslag.

Dock har de dåligt ställt med rollatorer, Norrköpings kommun. Så de som är skröppliga på benen får skicka iväg någon till bokhandeln att införskaffa den bensvage en blädderbok med fotografier över staden.

Om inte den med darriga ben har en rejäl plånbok och förhoppningsvis färdtjänst så han eller hon tar sig till Urbergsgatan i Vilbergen för att på egen bekostnad köpa sig en rollator för utomhusbruk.
Inomhusrollatorer har de ett större lager av men vad hjälper det. Det går väl inte att promenera med en rollator ämnat att rollatora med inne runt Strömmen. Eller har jag fel?

Jag blir lite smått förgrymmad när jag tänker på det, och glad att jag ännu kan stå på benen så jag inte behöver besvära Norrköpings kommun med ett telefonsamtal om en önskan att få mig en rollator. Fundersam blir jag också hur en människa, utan att besiktiga den som ringer, kan ge ett omedelbart avslag på begäran. Tycker  ett önskemål om att få ett stadigt hjälpmedel med sittplats för att vila benen och en korg för diverse attiraljer som kan vara bra att ha med på promenaden är en rimlig begäran. Speciellt som gamla människor ofta betalt kommunalskatt under många år. Det borde täcka kostnaderna för att få låna en rollator.

Vi har två sparkar i vår bod. Maken är en händig karl och fortfarande i mycket god vigör. Kanske han kan svetsa lite på en av sparkarna och göra om den till en rollator. Han är ganska mycket äldre än mig så han kan ju får nyttja den först. Så kan jag få ärva den när den tid har kommit då han inte längre är i behov av att strappla sig fram och tillbaka mellan huset och postlådan.

När även jag slutat gå kan barnen dra lott om vår hemmagjorda rollator och spara den till framtida behov. Så behöver inte Norrköpings kommun bekymra sig då heller......

Projekt tiger och en liten skunk

Idag är det en riktig gråmulen dag. Trots att den spanska värmen letat sig till våra breddgrader enligt meteorologerna så känner jag ingen större värme. I alla fall inte utomhus.

Det är sådana här dagar jag saknar en liten katt som kunde ligga bredvid mig i soffan. Spinna så där hemtrevligt och föra över lite av sin kroppsvärme till mig. Jag får väl locka på grannens katt, en stor svart herre som lystrar till namnet Gismo. Men han är lite blyg den där katten så det försöket är nog dömt till ett misslyckande.

I min tragiska ensamhet medan maken höll sig ute i grådiset för att få fart på en utomhuslampa, bläddrade jag förstrött i en tidning. En artikel om en man i Texas som äger och fostrar 187 tigrar fångade mitt intresse.

En dyr hobby som började med två tigrar och en liten skunk. Runt 60 000 kronor om året kostar det att utfodra en tiger. Då handlar det inte om kattmat på burk utan ostyckade kalvar. En halv om dagen så blir tigern mätt i magen.

Verkar rent livsfarligt. Och märkligt. Men i Texas finns det mer tigrar i privat ägo än det finns vilda ute i naturen. Stålar måste han dessutom håva in den här tigermannen för att få verksamheten att gå runt. Han säljer kondomer och T-shirtar vilket bara det en minst lika märklig kombination som att ägna sig åt något slags zoo för privat bruk.

Fast det märkligaste av allt. Han parar tigrarna med lite vad som helst verkar det som. Lejon till exempel. Avkommans skick är tydligen inte så noga bara det blir ungar som han kan fara iväg med till något köpcenter i staden där människor får klappa ett vilt djur. Som inte är vilt utan avlat i fångenskap. Men de betalar bra för att få klappa en kisse i storformat och inkomsten ökar så tigrarna inte behöver gå hungriga och ryta.

Knarkmaffian har också fått upp ögonen för tigrar. En respektingivande form av vakthundar.

Jag suckade över all världens konstigheter. Tänkte på utrotningshotade tigrars öde och bläddrade vidare i min tidning.

Recept utan krusiduller på nästa uppslag. Zucchinifrittes. Med parmesanost. Riven. Kanske vore något att testa.