Jag är en av de som en gång kört på en älg med bil. Det var en otrevlig upplevelse som dock slutade utan några blessyrer för min egen del. Älgen blev dock tilltufsad och tittade anklagande på mig innan den blödande haltade tillbaka in i skogen där en jägare fick eftersöka och antagligen göra slut på på lidandet. Minns inte så noga för det var länge sedan det hände.
Men skräcken över att möta ett vilt djur på vägen sitter än i dag i. Den tycks bli värre med åren och jag har en stark olust att färdas i bil när det är mörkt. Minnet av dunsen och hur vindrutan blev helt grå är fastetsat och lagrad på en speciell plats i min hjärna.
Jag tillhör den skaran som välsignar älgjakten. Men det ska tydligen vara ont om älg sägs det. Endast 300 000 till 400 000 vilket jag tycker är ett ansenligt stort antal. Jag är dock ingen älgjägare så jag har inget större begrepp huruvida det är mycket eller lite. Bara de håller sig där de ska vara är jag nöjd.
Annars tycker jag det är trevligt med vilda djur. För något år sedan såg jag en varg traska över vår sjö. Den var på väg till grannkommunen som önskade den tillbaka till oss.
Debatterna går heta om vargens öde och leverne. Det är en känslig fråga som indelar mänskligheten i olika läger. Vissa hatar vargen så till den milda grad att de är beredda att ta hårda straff för att på eget bevåg skicka in den i evigheten medan andra kämpar för vargens rätt att leva. Jag kan förstå den som mister sina djur och hundar i vargattacker. Jag som varken har får eller annat än en lånehund som inte riskerar att dö och uppäten av varg känner inget obehag eller rädsla utan tycker endast att det är ett trevligt inslag i naturen. Om jag slipper närkontakt vill säga. Jag lider inte av vargskräck däremot av en kraftig hundrädsla och det kanske är samma sak när jag tänker efter.
När vi bodde i Värmland hade en varg strosat förbi på våra ägor. På den tiden en mycket ovanlig händelse som föranledde dagspressen att komma och fotografera fotspåren i snön. Maken hävdade dock att det var grannens hund som varit på visit och han lät sig inte övertygas om motsatsen. En stor sensation var det hur som helst.
Jag har i dagarna lärt mig att besöker jag Sörmland kan jag stöta på ett Mufflonfår på vägarna. Visste inte ens att det fanns ett får som hette så. Den är dessutom fredlösa året om och får därmed inte skjutas. Tror att om jag mötte ett Mufflonfår skulle jag nog bli räddare än om jag mötte en älg. Eller kanske en varg...
Älgar har jag respekt för. Olyckan har varit nära några gånger. Smärtsamt är att sonens fadder dog i en älgkrock på väg från pojkens studentfest.
SvaraRaderaEgentligen är det konstigt att det är sånt hallå om vargen. Den är inget hot mot människor. Men även jag förstår att man är rädd om boskap.
Björnen däremot som finns betydligt större upplaga ser ingen något problem med. Men den förorsaker svåra skador och dödsfall då och då. Jag har inte sett nån vild björn, inte varg heller. Bakdelen på ett lodjur tror jag at jag såg en gång. Men är inte säker, det var mörkt och gick fort.
Däremot har jag sett silverräven korsa vägen långt upp i norr.