K på Colosseum och James.J. Kilroy

Amfiteatern i Rom. Vi kan bara i fantasin föreställas oss de blodiga strider som utspelats där när vi som turister promenerar omkring i och utanför den mäktiga byggnaden som uppfördes omkring 80 år efter Kristus.

Det gäller att vara rädd om de 2000 år gamla väggarna som fortfarande står kvar. Det borde gälla alla. Även klåfingriga ryssar som inte kan låta bli frestelsen att plocka upp en vass sten och rista in ett K i den antika murstenen  när han trodde att ingen såg. Det stod ryssen dyrt. 185 000 kronor i böter samt 4 års villkorlig dom blev straffet.

Det är även ganska dyrt att fika i närheten av Colosseum.  Det fick vi erfara när vi var dumdristiga nog  att slå oss ner på en utomhusservering för att njuta av en kopp kaffe med tillhörande kaka och Colosseum som fondvägg. 500 svenska kronor kostade kalaset för fyra personer. Sved nästan lika mycket som det antagligen nu svider i den ryska utsmyckaren.

Klotter är ingen ny företeelse. Det har pågått sedan år 1825. Och det lär väl aldrig försvinna. Graffiti kallas det också eller som de mer moderna säger, "tags." Vad det än heter så blir den drabbade oerhört arg och ledsen speciellt om det har rasistiska inslag. Många skriver ner till allmän beskådan vad de vill förmedla. Orättvisor, slagord, förföljelser av folk och olika kulturer samt politiska åsikter.

Men det finns även glada budskap som att Jesus lever eller att någon drabbats av bubblande kärlek. Parkförvaltningar, bostadsinnehavare, kollektivtrafiken med flera betackar sig dock för all form av olovlig utsmyckning i skrift medan saneringsfirmor inte ser med samma ögon på problemet.

När jag var ung gick det att läsa lite här och var att den där "Kilroy was here". Vart Kilroy tagit vägen är en gåta, antagligen har han tröttnat eller hamnat i gravens mörker för han borde vara fasligt gammal om han fortfarande lever.

Jag fick aldrig klart för mig varför en fartygskontrollant under andra världskriget, dessutom bosatt i USA, var tvungen att resa till den värmländska bygden och skriva lite varstans att han varit där. Säkert for han även fram i andra delar av Sverige, ja över hela världen för den delen  Mr. James J. Kilroy.

Klotterplank är väl avskaffade för länge sedan. Nu finns sociala medier där vi öppet kan klottra ner vad vi tänker och tycker.

Om oss själva men även om vad vi tycker om andra....

Pärlplatta och en låst dörr

Fredagskväll. Lugnet lägrar sig över vårt lilla hus och jag ser fram mot att rota ner mig i soffan och slötitta på televisionsapparaten.

Veckan har varit hektisk. Tidiga mornar där jag slevat runt i kastrullen med havregrynsgröt. Vi har varit mor-och farföräldrar på heltid. Sånt tar på krafterna. När vi själva var småbarnsföräldrar ligger långt tillbaka i tiden. Jag funderar om det var samma tempo då som nu. Antagligen. Har bara glömt bort det helt enkelt.

Varje dag den här veckan har vi hämtat och lämnat på dagis. Lämnat en unge och hämtat en ny.
Småtvillingarna och deras storasysters mamma är på kurs i Stockholm. För att underlätta för pappan, speciellt om morgonen, har vi varit behjälpliga. På söndag kommer mamman hem och ordningen är återställd.

 När vi i går lämnade en småtvilling på dagis kom en stortvilling istället. Hon har hosta och fick stanna hos oss medan hennes bror åkte till dagis.  Först var jag mormor, sen blev jag farmor för att på eftermiddagen bli mormor igen.

I morse lämnade vi småtvillingarnas storasyster och hon i sin tur blev utbytt mot båda stortvillingarna.

Pärlplatta och teckning föreställande en häst, en sjörövarflagga och en geting. Present från den största ur kullen.Tillverkat på dagis.

Vattenfärg och memoryspel. Det går att fuska i memory. Det har en stortvilling lärt mig.

Blöjor och nappar. Hela bilen full med bilbarnstolar. Gosedjur och snuttetrasor.

I går kväll hade småtvillingarnas syster och jag en pratstund. Låg under täcket och tittade ut i mörkret.
Hon ska köpa sig en racerbil när hon blir stor. Emrik, den i framtiden tilltänkte, ska få köra bilen. Själv ska hon sitta bredvid och läsa kartan så han inte kör fel.  Fyra önskningar om julklappar hann vi med att avhandla innan sömnen slöt ögonen på flickebarnet.

Under förmiddagen idag var det pottbesök. Stortvillingen stod för utgiften. Resultatet beskådades av mig och tvillingbrodern som för säkerhets skull låste toalettdörren. Jag hörde hur lånehunden med en suck dråsade ner utanför dörren. Förorättad av att bli utesluten från gemenskapen.
Så försvann nyckeln och under ett par minuter kändes situationen pressad. Gossen hade dock kontrollen och kunde låsa upp den dörr han själv låst.

 Stortvillingar, småtvillingar och storasystern är nu hemma och sig. Under min huvudkudde ligger fortfarande en napp och på hyllan över sängen en oanvänd blöja. Det får väl ligga kvar där det ligger ett tag till. Alltid kommer grejerna till användning Om inte snart så sen.

Nu är det fredagskväll och lugnet lägrar sig över vårt lilla hus. En farmor/mormor och en farfar/morfar känner sig glada och nöjda med en rik vecka. En aning trötta bara, det kan vi kosta på oss att vara för vi får vila mellan varven. Till skillnad från en mamma och en pappa......

En siffra fel och inget blir rätt

Det har hänt att jag klottrat ner ett telefonnummer på en liten lapp. Brådskande och med slarvig handstil. Lovat att ringa upp vid ett senare och kanske lugnare tillfälle.

"Hallå" säger rösten i den andra luren.
"Öhhh, ja hallå. Vart har jag kommit?"
"Jag vet inte vart du ska men i alla fall inte till mig...."
"Ursäkta, jag måste ha ringt fel."

Lika pinsamt som det är vanligt. Felringning. En enda liten siffra felskrivet och inget blir rätt.

Denna vecka har jag försatts i ett slags dilemma. Från Angered. En hel gata där de boende har fått mitt telefonnummer.

"Hej. kommer du och fixar mitt kök i morgon?"

Första samtalet kom i måndags. Sedan har det bara fortsatt. När jag nekade att komma och göra något fix i någons kök kom det ett mms. Där stod det tydligt och klart att bland annat köksfläkten ska få en rejäl översyn. Samt en massa annat fix. Och att det är jag som ska göra det för det var mitt telefonnummer angivet. Jag såg det utan att behöva förstora upp skärmen. Mitt telefonnummer. Dock såg jag inte mitt namn nedskrivet. Därför kan jag utan att genera mig fortsätta att vägra komma för att utföra någon som helst köksåtgärd.

I onsdags kväll kom ett sms. Då hade jag hunnit trötta på köksägarna som är många på en gata i Angered.

"Nu har jag lämnat in mina nycklar så det är bara att du går in" stod det i textmeddelandet.

FEL NUMMER, skrev jag tillbaka. HÖR AV DIG TILL NÅGON ANNAN! lade jag till för säkerhets skull.

I morse ringde en dam. Hon ville prata med Joel. Jag frågade om han skulle ha sitt kök fixat. Just precis, så var det.

"Fel! Varför ringer ni till mig?"
"Du är från Norrköping va? Det hörs. Hahaha"
Göteborgsdialekt. Hörde jag med detsamma.

Gud ge mig styrka. Och se till att alla som bor på en gata i Angered får sina kök fixade. Och köksfäktarna rengjorda.

Amen!

En skakig resa och den kvinnliga rösten

Att resa med flygplan är en speciell upplevelse. Själv är jag oerhört spänd vid start och landning. De farligaste momenten har jag hör sägas. Inte vet jag om det är sant eller inte, rädd är jag i alla fall.
Inte överdrivet rädd, bara rädd.

När vi senast var ute och flög maken och jag var det en tur på cirka sex timmar. Väl uppe i luften var det en behaglig flygning. Kaptenen och hans besättning hälsade oss välkomna ombord och flygvärdinnorna började sitt jobb med att passa upp oss resenärer. Mat och dryck i besvärliga och svåröppnade plasttråg, varma och kalla drycker i pappersmuggar.

De sista timmarna blev det behagliga utbytt mot obehagligheter. Planet kastades kors och tvärs. Kaptenen ropade ut att ingen fick gå på toaletten, alla skulle sitta stilla och väl fastspända. Gällde även personalen som blev allt mer surmulna och stingsliga ju längre tiden gick. De hade väl tråkigt där de satt i sina säten fastbältade och inget kunde göra.
Själv höll jag kollen på spypåsen. Både min egen och makens ifall jag skulle råka fylla min.

Tills sist landade vi välbehållna och vid rätt destination. Glada och förväntansfulla glömde vi resan efter att ha muttrat av oss ett tag,

Semesterveckan gick och det blev dags att flyga hem. Starten gick bra och rädslan försvann. Så hälsade kaptenen med sin besättning oss välkomna ombord. Precis som vanligt.
Men - kaptenens röst var ljus och kvinnlig. Alla passagerare reagerade exakt på samma sätt. Även jag som puffade på maken.
"Hörde du, det är en tjej som flyger oss!"

Personalen började sitt arbete med att utfodra turister som inte var lika bleka som på ditresan.
All kabinpersonal var av manligt kön. Rollerna var utbytta. Snygga så det nästan var skamligt åt det var de dessutom. Den manliga personalen.

I går kväll var jag hemma hos Therese. Tuffaste bruden i Skärblacka. Med det tuffaste jobb någon kan ha.

Hon har lovat mig, Therese,  att en dag ska hon komma hem till mig. Vi ska åka på en liten utflykt hon och jag. Hon har lovat mig att hon ska hämta mig. I sin helikopter.

Jag känner ingen rädsla inför detta. För varför skulle jag vara rädd? Det är hennes jobb. Ja inte att hämta tanter som vill se världen från ovan förstås, utan ett riktigt jobb. Att spaka en helikopter. Hon kan köra flygplan också.

Vassa armbågar har hon begåvats med. Bra tycker jag. Det behövs stundom bland gubbväldet.

Böcker i rader och papyrusrullar

Idag har jag införskaffat ytterligare ett plastkort till min plastkortssamling. Jag måste påstå att jag blev en smula förvånad fast jag egentligen inte skulle ha blivit det. Borde ha begripit att dagens lånekort inte längre ser ut som forntidens. Då, på den tiden jag gick till biblioteket för att låna böcker antecknade bibliotekarien med blyertspenna bokens nummer på ett kort som jag skulle bevara varsamt tills dess boken skulle lämnas åter. Då tog hon fram sitt radergummi, suddade på mitt lånekort och stämde av i sin egen tjocka utlåningsbok där samtliga låntagare var uppskrivna.

Nu ska jag sitta hemma och låna. Logga in mig på bibliotekets hemsida, leta upp det jag önskar läsa och tanka ner hel härligheten i min iPad. Men det krävs ett platskort vilket jag nu har i min ägo. Samt en fyrsiffrig pin-kod.

Kanske att jag gör det. Men bara kanske. Jag gillar att hålla i en bok. Läsa sidornas text och sedan när det är dags att pausa lägga dit bokmärket med texten "Avstånd har ingen betydelse. Närhet är en hjärtesak."

Vi har ett trivsamt bibliotek i Skärblacka. Förvånansvärt stort insåg jag då jag för första gången steg in bland alla rader av böcker. Men inte lika stort som Bibliotheca Alexandrina i Egypten. Där finns det plats för 2000 besökare samtidigt som kan välja bland 8 miljoner böcker. Eller rättare sagt över 500000 volymer, det fattas lite till 8 miljoner. Fast ändå.

Föregångare till det enorma biblioteket grundades 280 före Kristus på nästan samma plats där det nya dagens moderna bibliotek ligger. Då fick de läs-och skriftlärde rulla ut papyrusrullar och studera innehållet. Inte vet jag om de fick låna med sig rullarna hem men det förmodar jag. Däremot ställer jag mig tveksam till om det var någon trevlig kvällslektyr eller småmysig deckarunderhållning för att få en grå och regnig eftermiddag trivsammare på de där rullarna. Säkert endast torra ämnen rörande planeternas rörelse, gravitation och filosofi. Inget för mig.

Eratosthenes och Aristarchos, de gamla forskarna, slamrar väl runt med det som eventuellt finns kvar av benknotorna om de visste hur dagens bibliotek fungerar. Att vi inte ens behöver bemöda oss att gå dit för att låna och läsa det andra har skrivit.

Måste tillstå att tekniken gått framåt.......