Hemligheter och hårda karameller

Att bli anförtrodd en hemlighet är ungefär som att suga på en söt och hård karamell. Sötman sprider sig runt i munnen. Smaken blandas med saliven och det är njutningsfullt att svälja. Men ju längre karamellen ligger där på tungan och sakta försvinner så är avtar det där behagfulla.
Nymodigheten över att bevara en hemlighet smälter precis som en smältande karamell. Det kan bli oerhört svårt att hålla munnen stängd. Små ord sipprar lätt ut.
"Tyst min tunga och du får en ny karamell!" Ibland hjälper det inte att locka tungan med sötsaker. Den vevar runt i den svarta munhålan och bildar ord. Ord som sipprar ut och hemligheten är inte längre någon hemlighet.

Maken och jag har blivit anförtrodda en stor hemlighet. Vi blev det för någon vecka sedan och det är behagfullt att vi kan tala med varandra om den. Få lätta på det hemlighetsfulla trycket. Vi känner oss även mycket hedrade över att blivit involverad, trots att hemligheten inte på något vis gagnar oss eller någon annan familjemedlem. Vi har helt enkelt blivit utvalda!

Nu vet vi att våra munkavlar är hårt tillsnörda. Därför kommer vi inte att lossa på dessa innan vi får löftet om att göra det. Känner dock att det inte är några problem. Blir vi lösmynta så råkar vi illa ut och eget skinn brukar svida mest av alla skinn.

Jag har brutit regeln om ett tysthetslöfte jag avlagt. Mer än en gång. Sagt det hemliga till någon jag litat på. Som i sin tur berättat för den han eller hon är förtrogen med. Som sedan fört det vidare. Det hemliga letar sig fram på vägar allt längre bort från sitt ursprung.

Sen har jag skämts. Känt mig som den dåliga människa jag förtjänar att kallas för. Tänkt att det inte finns någon det går att lita på. Inte ens på mig själv. Det har gnagt på mina inälvor som en råtta som gnager på en fläsksvål.

Så kan jag få frågor på uttalanden jag hört. Sånt som inte är hemligt. Då är det plötsligt lite knepigare. Ska jag säga som det är eller inte? Då ska jag ställas inför lojalitet åt två håll. Med allt vad det innebär. Ska jag ljuga ihop en hel egen historia? Vad händer när den lögnen uppdagas?

Men det finns  hemligheter som jag är riktigt bra på att hålla för mig själv. Precis som om en hemlighet har en hemlighetsskala. Den lägsta graden på skalan går att sladdra om men ju högre gradantalet är desto viktigare är det att hålla munnen stängd. Så är det naturligtvis inte. Ett förtroende är ett förtroende och ska så förbli.
"Jag säger det här bara till dig för jag litar på dig." Precis. Jag litar på dig.

Nu har vi blivit utvalda maken och jag. En stor hemlighet bär vi på. Som vi pratar om. Varje dag. Med varandra. Det är så spännande att jag vill berätta för alla jag möter. Men det gör jag inte. För det är hemligt!

Fritid och En dag i mitt liv

Det har varit en livlig diskussion på det sociala mediet om huruvida mor-och farföräldrar vill eller bör vara barnvakt åt sina barnbarn. Åsikterna är lika många som det finns barnbarn i vårt land.
Jag kan endast orda i egen sak omkring ämnet och anser att var och en ska göra som de själva vill.

Många som har barnbarn är aktiva i yrkeslivet. När helgen kommer är fritiden viktig. En fritid utan ansvar. Så var det lite när jag själv jobbade. Det jag inte hann med på grund av arbetet fick jag ta igen när det blev vilodag. Som sällan blev till just en vilodag i ordets rätta bemärkelse. Men en sak hann jag alltid med och det var barnbarnen.

Jag ser på mina egna barn. Förundras över att de nu själva är föräldrar. De var ju nyss små! Vart tog tiden vägen? Hur är det möjligt att de blivit så stora och trätt in i egna föräldraroller. Det var under en sådan fundering som jag kom på det. "En dag av mitt liv." Tanken slog ner som en blixt. "En dag av mitt liv." Den dagen måste jag ta till vara på. För den dagen kommer aldrig tillbaka.

Vad jag vill fylla den dagen i mitt liv med blev plötsligt väldigt enkel. Barnbarnen, så klart. En sorts tillbakagång till när våra barn var små. Fast nu helt utan föräldraansvar. Bara götta mig i det som är trevligt. Barnbarnen har en stor del i att vi sålde vårt företag. De är "En dag i mitt liv." Den dagen tänker jag banne mig ta väl vara på. Snart är de vuxna, hoppas bara att jag får hänga med ett bra tag till.

Det är varken besvärligt eller inskränker på min fritid att ha förmånen att umgås med de här små människorna. Det är även ett förtroende föräldrarna ger,  att låta oss helt på egen hand få ha det här umgänget.

Nu finns tiden att kliva upp halv sex på morgonen för att åka till dagis och titta på pyttisarnas Luciatåg. Vi får sova morgonen där på. Nu finns tiden att soffhänga framför en animerad film och sno chips ur barnbarnens skålar medan föräldrarna är på julfest med jobbet.  Nu finns tiden att vara behjälplig med lämning och hämtning på dags. Nu finns tiden att bara finnas där när det behövs.

När vi öppnar ytterdörrarna till familjernas hem och stortvillingarna, småtvillingarna och deras storasyster kommer springande mot oss känner jag så starkt  att "En dag i mitt liv" är en väldigt värdefull dag. Tror också att det är en värdefull dag även för små människor som är på väg att växa upp till sina egna vuxenliv. Jag tror de kommer att minnas.

Så finns det de som har andra värderingar i livet än att barnvakta barnbarn.  Det är var och ens egna val.

Det finns även föräldrar som väljer att hålla mor-och farföräldrar på avstånd från barnbarnen av olika anledning.  De barnen kommer inte att minnas när de blir vuxna, de barnen kommer istället en dag att undra.....

Pocketböcker och angripet sväljorgan

Jag klev in i pocketbokhandeln. Tittade ut över hyllmeter av böcker, i min smak både läsvärda och mindre intressanta titlar. Kanske kunde jag passa på att fylla upp en kasse med billiga böcker när jag ändå var där fast i tjänstens vägnar.

Kan hända att jag råkar ut för en liten förkylning, då kan det vara bra att ha lite litteratur som lindring.
Nu låter dock förkylningen vänta på sig. I alla fall för min egen del. Runt omkring mig hostas det. Det snoras, snörvlas och nyses. Jag går rakt igenom denna bacillhärd utan att den får fäste i min kropp.
Barnbarnens näsor rinner. Jag drar av ett hushållspapper, torkar bort snoret och stoppar pappret i min byxficka. Helt mot reglementet. Glömmer bort mig och återanvänder det snoriga pappret för att torka min egen mun när avsaknaden av servett infinner sig. Också helt mot reglementet.

När jag jobbade som egenföretagare fanns ingen tid för sjukdom. Ändå blev jag sjuk då och då. Önskade få stanna kvar i sängvärmen vilket var en omöjlighet. Blandade febernedsättande piller hej vilt och masade mig iväg till förestående begravningar.

Som barn led jag av ständiga halsflussattacker. När jag blev tonåring beslutade läkaren att karva bort dessa otrevliga halsmandlar som ständigt var fyllda av varprickar. Jag låg med sårig och blödande hals på sjukhuset i en vecka efter ingreppet. Läste Den första kretsen av Aleksandr Solzjenitsyn och åt glass.
Inget blev bättre efter operationen. Halsen fortsatte att spöka dock utan extra plåga av halsmandlar eftersom de avlägsnats och bränts på bål i sjukhusets anvisade plats för amputerade kroppsdelar.
Bacillerna letar sig istället längre ner i sväljorganet och angriper stämbanden. En vecka för omgivningen obegripligt kraxande innan det vänder.

Men nu. Inget tycks bita på mig. Önskar mig ett litet, litet sjukdomstillstånd. Inget allvarligt. Bara en feberhöjning till si så där 37,5 grader. Då känner jag mig sjuk och kan ligga till sängs. Nu när jag har tid och allt. Låta maken värma fryst ärtsoppa och servera mig på sängkanten. Känna på min panna och konstatera att jag måste ligga kvar i alla fall ett dygn till. Ta för mig ur traven med böcker och låta tiden gå vart den vill.

Frisk och välmående fortsätter jag torka snor från barnbarnens näsor när vi träffas. I ärlighetens namn är det väl något att vara tacksam för. Ont i halsen är inget att stå efter. Egentligen....

Små piller, en halt höna, en liten groda och trötta bin

Vi har stundom funderat på att skaffa oss ett husdjur. Kanske en katt eftersom vi har haft det tidigare och har en viss vana av dessa trevliga djur. Men så kommer ansvarstankarna. Ett djur måste skötas om på bästa tänkbara sätt, kan inte lämnas ensam hemma under en längre tid och så blir de sjuka. Så sjuka att de till och med dör eller måste avlivas. Djuret är en del av familjen och sorgen blir smärtsam och tung. Därför har vi beslutat att det duger bra med lånehunden vi har.

Veterinärkostnader är dessutom väldigt dyra om man nu inte varit ordningsam och skaffat en djurförsäkring vilket varje djurägare bör göra. Men igår fick jag lära mig att det finns alternativa metoder istället för att kontakta en veterinär om olyckan varit framme eller sjukdomar slår till.

Djurhomeopati där det endast används pyttesmå piller tillverkat av växtdelar och mineraler. Homeopaten lovade att även stora hästar kan behandlas med goda resultat. Hundar och katter som drabbats av sorg eller är skotträdda kan få naturmedel för att bli glada och nöjda vilket även bidrar till glada och nöjda djurägare.

Höns som plötsligt börjar halta eller en liten groda som tappat matlusten kan söka hjälp hos homeopaten. Hönsbenet blir brukbart och grodan börjar snaska i sig myggor och larver igen.

Det som imponerade mest på mig var nog bisamhället där bina tröttnade på att städa inne i sin kupa. Lorten grodde och yngelrötan var ett faktum. Homeopaten läste i sin enorma homeopatmedelhandbok. Bläddrade och lade pannan i djupa veck. Lösningen på problemet hette Sulfur kom hon på efter idogt studerande i boken.
Ett helt fantastiskt medel som bina gladeligen lapade i sig och strax där på återkom energin och kupan blev extremt noggrant städat.

Jag frågade om Sulfur även hade effekt på människan. Jodå garanterade homeopaten. Hon hade själv sett dess effektivitet. En sårskadad lantbrukare smetade på lite sulfur på sitt sår och som genom ett under lämnade han ladugårdsbacken. Gick in till sin gumma och till hennes stora förvåning och eventuella bestörtning lyfte bonden ut dammsugaren ur städskåpet och satte igång med storstädning.Vilket aldrig tidigare hänt. Kan jag våga mig på en gissning att gumman därefter alltid blandar i sulfur i makens morgongröt utan att han märker något?

"Ge mig lite sulfur" tänkte jag i morse när jag hälsade dammråttorna god morgon. De kurade ihop sig i hörnen och hoppades på att få vara ifred ett tag till. Det såg jag med tydlig skärpa. Vilket de kan få vara. I alla fall fram till jul. Då måste jag städa, med eller utan sulfur!

Ransoneringskort och gamla fiskben

"Varsegod ta nu en lussekatt och pepparkaka, ta för dig ordentligt!"

Det var varmt i det hemtrevliga köket. En tomtegubbe som rökte pipa plirade från fönsterbrädet rakt ut i luften med sina stela porslinsögon. Han såg både sträng och snäll ut på en och samma gång.

"Tomten var rent livsfarlig och jag var fruktansvärt rädd för honom när jag var liten" sa mannen som satt mitt emot mig vid köksbordet och hans fru log.

Mannen var gammal. Det var hans fru också. De har upplevt mycket genom sin gemensamma vandring sedan unga år. Ett par som nog aldrig funderat på att separera och leva var sitt liv. Verkade det som i alla fall. Det kan jag egentligen inte veta så noga, iget man talar om så där i största allmänhet.

Mannen berättade att när han var grabb så bodde han tillsammans med sina föräldrar och fem syskon i en stuga på kullens topp medan älven ringlade sig mörk och svart bakom huset. Ett rum och kök. Det gick bra det också. De fick plats och kunde sova gott om nätterna.
"Hur då?" tänkte jag.

Mamman handlade på ransoneringskort berättade han. Blev inte mycket till julmat på julbordet. Men det räckte bra. De fick det de behövde.
"Vad då?" tänkte jag.

Julens höjdpunkt var lutfisken. Den som mamman lutade själv och kokade vit och fin på julafton.
"Usch!" tänkte jag.

Men det bästa av allt var lekarna barnen lekte med lutfiskens gamla ben. Roliga spel och fina halsband dög benen bra till.
"????" tänkte jag.

Vi åt våra lussekatter och jag märkte att mannens tankar for iväg. Bakåt. Till den tiden då hans mamma plockade ihop ransoneringskorten. När jultomten bankade på dörren och sex små förskrämda barn satt tysta och stilla. På lutfisken och de gamla fiskbenen.

Just nu är det mycket reklam på tv. Julinspirerade. Affärerna spelar julmusik.
"Bjällerklang, bjällerklang hördes dingelidong."

Mitt ICA-kort är laddat med juliga erbjudanden. Lutfisken ligger omsvept i sitt plasthölje i kyldisken. Vit, fin och benlös.