Stadsstress och vörtbrödsbak

I lördags ämnade maken och jag fara in till staden för att göra julklappsinköp. Så var det bestämt men så blev det inte. Modet svek mig eftersom det är en kraftansträngning att kasta sig ut i stadsstressade folksamlingar.

Men så igår skulle jag ut på ett skrivjobb som var förlagd till staden. Laddade mentalt och gav mig iväg för att besöka diverse inplanerade butiker innan utsatt klockslag för mitt jobb.
Efter tre timmar var samtliga julklappar inhandlade. Allt utefter önskelistan.

Jag undrade hur det kan komma sig att så många människor är ute och vimlar på stadens gator en helt vanlig tisdagseftermiddag. Vart kommer alla ifrån? Varför är de inte på sina arbeten? De kanske inte har några jobb men hur kan då kortapparaterna gå varma?

Med flera kassar släpade jag mig från butik till butik. Passerade alla tiggare som med bedjande ögon bad om en slant. I juletid och allt. Men vi har bråttom. Hastar vidare. Dessutom har vi händerna fulla av kassar så vi kommer inte åt eventuella småmynt. Tyvärr, jag har inget att ge.

Jag fick snurra länge i parkeringshuset innan jag hittat en plats för bilen. Långt borta från parkeringsautomaten. Naturligtvis, alla vill ju stå så nära som möjligt. När jag skulle hämta min bil hittade jag inte till parkeringshusets dörr som jag gått ut genom när jag lämnade den. Det fanns två att välja på och jag chansade. Fel dörr så klart. Förvirrad stod jag och spanade efter min bil. Upptäckte att jag var på fel våningsplan och blev ännu mer förvirrad. Fick gå ut igen och ta den andra dörren. Till min lättnad var det rätt dörr och jag kom fram till rätt bil. Stuvade in kassarna i bagaget och rotade fram min kameraväska. Promenerade lättad till mitt frilansjournalistjobb samtidigt som jag längtade hem.

På hemvägen lyssnade jag på nyheterna. Talibanerna i Pakistan var dödade. Nu återstår identifieringen så föräldrarna kan få tillbaka sina ihjälskjutna barn och ordna med begravning. En skärrad journalist rapporterade. Kände tacksamhet över att jag bor i ett land utan krig. Att mitt jobb för kvällen bestod i att skriva om kostchefen på Norrköpings kommun. Inget annat.

Nu ska jag baka vörtbröd. Ingen jul utan vörtbröd anser vi, maken och jag. Julklappar väntar på att bli inslagna i julpapper. Julgranen står utanför snickarboden. Grön och grann. Den ska vi snart ta in och pynta med kulor i fina färger och glittrigt glitter.

Jag hör den skärrade reporterns röst. Ser bilder från tv-nyheterna. Försöker ta in föräldrars förtvivlan i mitt inre. Det är snart jul. De döda barnen är långt borta. Men de finns där. De döda barnen och deras föräldrar. Mitt i vår välfärd och julklappsberg är de där.

Ingen jul utan vörtbröd var det ja!

Gamla färgfläckar och ett avsked

Stolen stod på golvet framför en nyrenoverad dörr. Den var full med gamla fläckar av intorkad målarfärg. Stolen var gammal och jag tittade på den ett tag. Lämnade den för att sedan gå tillbaka. Egentligen var det inget märkvärdigt med stolen tillverkad av trä. Men jag kunde inte sluta tänka på snickaren som en gång i tiden snickrat ihop den. Sandpapprat sitt ytan så den skulle bli len och flisfri. Riskfritt för de rumpor som skulle placeras mot trät.

Stolen har antagligen tillhört en köksgrupp. Nu var den ensam, stolkamraterna kasserade. Kanske skingrade vid en bouppdelning eller bortkastade på grund av att de blivit obrukbara.
Ett är i alla fall säkert, snickaren är död och begraven för många år sedan. Fallit i glömska allt eftersom generationsskiften tillkommit.

Hur stolen till slut hamnat i snickeriverkstaden var det ingen som visste. Jag frågade men fick bara antagningar till svar.

I går var det tre år sedan min pappa dog. Än är han inte glömd. Vi är några som fortfarande tänker på honom. Den som tänker mest är min mamma. Hon blev halv när pappa dog. Hon tänker även på sin förestående död. Vet att den inte är så många år långt borta.

En hel vecka var jag hos pappa. Sov på en ranglig vikbar säng. Nära hans. Jag höll honom i handen, kände att han ville det även om han inget sa. Han var okontaktbar. Men sista natten ropade han något. Jag reste mig och frågade vad han ville.
"Jag ser en liten flicka vid Majorbäcken" sa han.
"Vem är flickan pappa?"
"Hon heter Carina" svarade han.
Sen sa han inget mer och jag visste att det var hans sätt att ta avsked av sin vuxna dotter som han nu inte längre kände igen. Då ringde jag på mamma som låg hemma i sin säng och vilade efter timmar av vak.

Det finns många sorters avsked. Någon tog ett sista avsked av den gamle snickaren. Nu finns bara en ensam stol som en påminnelse om att han funnits. Vissa avsked är smärtsamma. Sorgliga. Andra avsked är glada för vi vet att det blir ett återseende. Vi är glada att vi träffats och glada att vi får träffas igen.

Det finns även avsked som är befriande. Där vi vet att vi aldrig mer kommer att mötas.  En förlösning ur det svåra och hopplösa. Ett avsked ut i frihet.

Svåraste avskedet är det ovissa avskedet. Då vi inte säkert vet om och när vi kommer att träffas igen.
Sådana avsked tar vi av varandra varje dag men tänker sällan på dem. Varje avsked kan vara det sista men vi tar så mycket för givet. Livet är dock ingen självklarhet. Borde vi tänka på lite oftare. Helst varje dag men då blev nog livet outhärdligt!

Idag firar vi 36-årig bröllopsdag maken och jag. Vi har haft förmånen att inte behövt ta avsked av varandra. Känner en stor glädje över det. Varje dag är en viktig dag även om vi anser den som oviktig för stunden.

Hemligheter och hårda karameller

Att bli anförtrodd en hemlighet är ungefär som att suga på en söt och hård karamell. Sötman sprider sig runt i munnen. Smaken blandas med saliven och det är njutningsfullt att svälja. Men ju längre karamellen ligger där på tungan och sakta försvinner så är avtar det där behagfulla.
Nymodigheten över att bevara en hemlighet smälter precis som en smältande karamell. Det kan bli oerhört svårt att hålla munnen stängd. Små ord sipprar lätt ut.
"Tyst min tunga och du får en ny karamell!" Ibland hjälper det inte att locka tungan med sötsaker. Den vevar runt i den svarta munhålan och bildar ord. Ord som sipprar ut och hemligheten är inte längre någon hemlighet.

Maken och jag har blivit anförtrodda en stor hemlighet. Vi blev det för någon vecka sedan och det är behagfullt att vi kan tala med varandra om den. Få lätta på det hemlighetsfulla trycket. Vi känner oss även mycket hedrade över att blivit involverad, trots att hemligheten inte på något vis gagnar oss eller någon annan familjemedlem. Vi har helt enkelt blivit utvalda!

Nu vet vi att våra munkavlar är hårt tillsnörda. Därför kommer vi inte att lossa på dessa innan vi får löftet om att göra det. Känner dock att det inte är några problem. Blir vi lösmynta så råkar vi illa ut och eget skinn brukar svida mest av alla skinn.

Jag har brutit regeln om ett tysthetslöfte jag avlagt. Mer än en gång. Sagt det hemliga till någon jag litat på. Som i sin tur berättat för den han eller hon är förtrogen med. Som sedan fört det vidare. Det hemliga letar sig fram på vägar allt längre bort från sitt ursprung.

Sen har jag skämts. Känt mig som den dåliga människa jag förtjänar att kallas för. Tänkt att det inte finns någon det går att lita på. Inte ens på mig själv. Det har gnagt på mina inälvor som en råtta som gnager på en fläsksvål.

Så kan jag få frågor på uttalanden jag hört. Sånt som inte är hemligt. Då är det plötsligt lite knepigare. Ska jag säga som det är eller inte? Då ska jag ställas inför lojalitet åt två håll. Med allt vad det innebär. Ska jag ljuga ihop en hel egen historia? Vad händer när den lögnen uppdagas?

Men det finns  hemligheter som jag är riktigt bra på att hålla för mig själv. Precis som om en hemlighet har en hemlighetsskala. Den lägsta graden på skalan går att sladdra om men ju högre gradantalet är desto viktigare är det att hålla munnen stängd. Så är det naturligtvis inte. Ett förtroende är ett förtroende och ska så förbli.
"Jag säger det här bara till dig för jag litar på dig." Precis. Jag litar på dig.

Nu har vi blivit utvalda maken och jag. En stor hemlighet bär vi på. Som vi pratar om. Varje dag. Med varandra. Det är så spännande att jag vill berätta för alla jag möter. Men det gör jag inte. För det är hemligt!

Fritid och En dag i mitt liv

Det har varit en livlig diskussion på det sociala mediet om huruvida mor-och farföräldrar vill eller bör vara barnvakt åt sina barnbarn. Åsikterna är lika många som det finns barnbarn i vårt land.
Jag kan endast orda i egen sak omkring ämnet och anser att var och en ska göra som de själva vill.

Många som har barnbarn är aktiva i yrkeslivet. När helgen kommer är fritiden viktig. En fritid utan ansvar. Så var det lite när jag själv jobbade. Det jag inte hann med på grund av arbetet fick jag ta igen när det blev vilodag. Som sällan blev till just en vilodag i ordets rätta bemärkelse. Men en sak hann jag alltid med och det var barnbarnen.

Jag ser på mina egna barn. Förundras över att de nu själva är föräldrar. De var ju nyss små! Vart tog tiden vägen? Hur är det möjligt att de blivit så stora och trätt in i egna föräldraroller. Det var under en sådan fundering som jag kom på det. "En dag av mitt liv." Tanken slog ner som en blixt. "En dag av mitt liv." Den dagen måste jag ta till vara på. För den dagen kommer aldrig tillbaka.

Vad jag vill fylla den dagen i mitt liv med blev plötsligt väldigt enkel. Barnbarnen, så klart. En sorts tillbakagång till när våra barn var små. Fast nu helt utan föräldraansvar. Bara götta mig i det som är trevligt. Barnbarnen har en stor del i att vi sålde vårt företag. De är "En dag i mitt liv." Den dagen tänker jag banne mig ta väl vara på. Snart är de vuxna, hoppas bara att jag får hänga med ett bra tag till.

Det är varken besvärligt eller inskränker på min fritid att ha förmånen att umgås med de här små människorna. Det är även ett förtroende föräldrarna ger,  att låta oss helt på egen hand få ha det här umgänget.

Nu finns tiden att kliva upp halv sex på morgonen för att åka till dagis och titta på pyttisarnas Luciatåg. Vi får sova morgonen där på. Nu finns tiden att soffhänga framför en animerad film och sno chips ur barnbarnens skålar medan föräldrarna är på julfest med jobbet.  Nu finns tiden att vara behjälplig med lämning och hämtning på dags. Nu finns tiden att bara finnas där när det behövs.

När vi öppnar ytterdörrarna till familjernas hem och stortvillingarna, småtvillingarna och deras storasyster kommer springande mot oss känner jag så starkt  att "En dag i mitt liv" är en väldigt värdefull dag. Tror också att det är en värdefull dag även för små människor som är på väg att växa upp till sina egna vuxenliv. Jag tror de kommer att minnas.

Så finns det de som har andra värderingar i livet än att barnvakta barnbarn.  Det är var och ens egna val.

Det finns även föräldrar som väljer att hålla mor-och farföräldrar på avstånd från barnbarnen av olika anledning.  De barnen kommer inte att minnas när de blir vuxna, de barnen kommer istället en dag att undra.....

Pocketböcker och angripet sväljorgan

Jag klev in i pocketbokhandeln. Tittade ut över hyllmeter av böcker, i min smak både läsvärda och mindre intressanta titlar. Kanske kunde jag passa på att fylla upp en kasse med billiga böcker när jag ändå var där fast i tjänstens vägnar.

Kan hända att jag råkar ut för en liten förkylning, då kan det vara bra att ha lite litteratur som lindring.
Nu låter dock förkylningen vänta på sig. I alla fall för min egen del. Runt omkring mig hostas det. Det snoras, snörvlas och nyses. Jag går rakt igenom denna bacillhärd utan att den får fäste i min kropp.
Barnbarnens näsor rinner. Jag drar av ett hushållspapper, torkar bort snoret och stoppar pappret i min byxficka. Helt mot reglementet. Glömmer bort mig och återanvänder det snoriga pappret för att torka min egen mun när avsaknaden av servett infinner sig. Också helt mot reglementet.

När jag jobbade som egenföretagare fanns ingen tid för sjukdom. Ändå blev jag sjuk då och då. Önskade få stanna kvar i sängvärmen vilket var en omöjlighet. Blandade febernedsättande piller hej vilt och masade mig iväg till förestående begravningar.

Som barn led jag av ständiga halsflussattacker. När jag blev tonåring beslutade läkaren att karva bort dessa otrevliga halsmandlar som ständigt var fyllda av varprickar. Jag låg med sårig och blödande hals på sjukhuset i en vecka efter ingreppet. Läste Den första kretsen av Aleksandr Solzjenitsyn och åt glass.
Inget blev bättre efter operationen. Halsen fortsatte att spöka dock utan extra plåga av halsmandlar eftersom de avlägsnats och bränts på bål i sjukhusets anvisade plats för amputerade kroppsdelar.
Bacillerna letar sig istället längre ner i sväljorganet och angriper stämbanden. En vecka för omgivningen obegripligt kraxande innan det vänder.

Men nu. Inget tycks bita på mig. Önskar mig ett litet, litet sjukdomstillstånd. Inget allvarligt. Bara en feberhöjning till si så där 37,5 grader. Då känner jag mig sjuk och kan ligga till sängs. Nu när jag har tid och allt. Låta maken värma fryst ärtsoppa och servera mig på sängkanten. Känna på min panna och konstatera att jag måste ligga kvar i alla fall ett dygn till. Ta för mig ur traven med böcker och låta tiden gå vart den vill.

Frisk och välmående fortsätter jag torka snor från barnbarnens näsor när vi träffas. I ärlighetens namn är det väl något att vara tacksam för. Ont i halsen är inget att stå efter. Egentligen....