Tvära kast och de som sitter i träden

Det finns de som aldrig bryter upp. Stannar på samma plats där de föddes, går till sina arbeten och lämnar inte den invanda arbetspalsen innan det är dags för pensioneringen. Om inte företaget lägger ner eller säljer till utlandet vill säga. Så finns det de som håller ihop genom livet. Från förlovning, giftemål och fram till dess att döden skiljer dem åt.

Jag hör inte till den kategorin av människor. Jag har brutit upp både för min egen överlevnads skull men även för att jag varit nyfiken och orädd att prova på nya utmaningar. I grunden har jag ingen hög och märkvärdig utbildning. Endast gått i skolan de nio år som jag varit tvingad till det. Om jag bortser från det år jag gick och utbildade mig till verkstadsmekaniker med inriktning på supportsvarvning samt en sjukvårdsutbildning. Ändå har jag lyckats nästla mig in på flera olika arbetsplatser under åren som gått. Vilket medfört att jag nu kan unna mig att i förväg få smaka på pensionärslivet. Idogt pensionssparande har öppnat möjligheten trots att jag hört oroliga röster som gruvat sig över att "du som aldrig jobbat" inte heller kan räkna med att klara mig ekonomiskt som pensionär. Med hänvisning till att lantbruk, som varit min huvudsyssla under många år, inte räknas som ett arbete. Därav minsta möjliga pensionpengar...

Vår son har även han genomlidit skolan som ett nödvändigt ont. Gått dit för att han varit tvingad. Efter skolan befann han sig i ett mellanland, svävade fram och gjorde oss föräldrar oroliga. Efter en tid tog han steget ut i arbetslivet och har i flera år suttit bakom ratten på en taxibil. Dåligt betalt och krångliga arbetstider. På slutet var han nog en aning krånglig själv och vi såg hur han vantrivdes.
Så ringde han oss en dag och berättade att han tänkte säga upp sig, sadla om och bli trädgårdsmästare.
Vi blev mäkta förvånade eftersom vi aldrig uppfattat honom som intresserad av trädgårdsskötsel,
Visserligen såg vi hur hans och sambons egen trädgård började grönska och blomstra, men att överleva på trädgårdsskötsel hade vi aldrig trott att han skulle ge sig in på.

Sonen och sambon sökte till trädgårdsmästarskolan och kom in på andra försöket. När vi träffades handlade det om sticklingar, trädbeskärning och mullens unika egenskaper. Vi började förstå att de hittat rätt och gladde oss med dem båda
Lagom till jul blev de klara med sin utbildning.
"Sök jobb!" uppmanade vi dem. De hade dock andra planer med sin utbildning och startade en egen trädgårdsfirma. Vi nickade och hurrade samtidigt som den där oron gnagde inom oss.
Eget företag. Som egenföretagare känner vi till våndan och vet hur medaljens baksida ser ut. Hård konkurrens och hårt arbete...

Tre månader har nu Kullerstads trädgårdsservice varit igång. Dagarna efter de lämnat ut reklam kom jobben. Och jobben fortsätter att strömma in. Majoriteten är Skärblackabor som vill ha deras tjänster. Skärblackaborna som håller hårt på de lokala företagen och är dem köptroga.
Uppflugna i fruktträden har de med noggrannhet klippt bort vattenskott, rabatter har rensats för att
vår -och sommarblommorna ska få möjlighet att frodas och plattgångar har lagts om.
Mun mot mun-metoden har börjat ge ringar på vattnet och Kullerstad trädgårdsservice får sakta men säker en plats på den vårgrönskande marknaden.

Vi som föräldrar, och även svärföräldrar, känner en stolthet över deras egna projekt.  För den som verkligen vågar och vill är inget omöjligt. Det gäller bara att inte vara rädd för utmaningar. Borde fler försöka sig på...

Gula faran och varm choklad med massage

Har idag varit inne till staden i tjänstens vägnar och bekantat mig lite närmare med spårvägstrafiken. Trots att vi bott i stadens kommun i 26 års tid har jag dock aldrig satt mig i en av Norrköpings spårvagnar för att ta mig framåt dit jag tänkt bege mig.

När vi var nyinflyttade och landat ute i ödemarken på Vikbolandet var jag fast besluten att aldrig någonsin köra bil i Norrköping. Söderköping skulle bli mitt stadsmål, den lilla pittoreska staden utan allt för hetsig trafik. Och framför allt, där finns inga spårvagnar som kör på samma gator som jag.
Efter en tid kändes det som om jag växte ur småstadsidyllen och gjorde ett försök att styra bilen in till Norrköping. Därefter blev det många resor dit och eftersom min arbetsplats under nära nog 20 år var beläget i staden med dessa spårvagnar hade jag inget val. Hittills har allt gått bra, jag har aldrig kolliderat med de framrusande vagnarna på hjul även om andra smäller ihop med dem lite då och då.

Precis utanför den begravningsbyrå vi ägde och drev finns en spårvagnshållplats. Människor klev ut och in genom vagnarnas dörrarna, några på väg för att göra ärenden i Gamla stan eller hem med fyllda kassar med tryck. Det finns Arbetsförmedling, småbutiker och Kinarestauranger runt Nya Torget samt en begravningsbyrå och ett äldreboende på bekvämt avstånd från varandra.
Jag kunde blicka ut över de gula vagnarna och genom fönstret lärde jag känna vissa av spårvagnsförarna. Vi vinkade till varandra om det passade med tid och ögonkontakt. Några av förarna hade som policy att stänga dörren och lägga i växeln om passagerarna inte stod vid hållplatsen. Otaliga språngmarscher har jag bevittnat där den som tänkt sig en resa på spårrälsen blev frånåkt. De som hann fram bankade på vagnens sidor men lyckades aldrig få stopp på den.
Busschaufförer och spårvagnsförare skickades iväg på en charmkurs men den bet tydligen inte på vissa av de som spakade Gula faran. Insändare skrevs i Norrköpings Tidningar och Östgötatrafiken svarade.
"Det finns inte tid för att hatta med sena resenärer." Punkt slut!

Det roligaste jag visste, jag som är oerhört lättroad, var när chokladvagnen skramlade förbi. Mor-och farmödrar satt med sina barnbarn och åkte staden runt medan det serverades varm choklad i vagnen. På kvällarna satt andra människor, som slutat sina arbeten och ville göra något roligt innan hemgång, där barnen suttit och druckit choklad några timmar tidigare. Men då var det andra drycker som serverades och skratten klingade annorlunda än barnens.
En massagevagn startade upp på prov. Då kunde den som ville lägga sig på bristen och få en massage medan de reste mellan Östra Eneby och Klockartorpet med en avstickare förbi min begravningsbyrå på Trädgårdsgatan. Jag såg massagevagnen endast ett fåtal gånger. Tror inte att det blev någon större succé, men det var i alla fall ett bra om något udda försök.

Maken dristade sig en enda gång att åka spårvagn. Jag satt spänt vid mitt arbetsbord och såg hur han stod i beredskap en tiokrona i handen. Skulle han klara det? Nej! Ve och fasa! Han stod på fel sida av gatan och om han klivit ombord på den anländande spårvagnen hade resan gått åt helt galet håll. Han stoppade pengen i fickan och promenerade dit han skulle. Att vara lantortsbo och åka spårvagn i Norrköping är inte helt enkelt. Vår yngsta dotter däremot, hon var en van spårvagnsresenär när hon bodde i staden. Hon var en riktig fena på att ta sig dit hon skulle och tillbaka hem igen.

Vad jag hört är det numera ännu krångligare att åka spårvagn i staden. Det krävs att man skickar ett sms för att få resa med. Det duger inte längre med att lägga en tiokrona i näven på föraren.
För att vara på den säkra sidan tar jag bilen till centrum och parkerar i ett parkeringshus, sedan går jag dit jag är på väg. Känns lugnast så. Men ett trevligt inslag i den Östgötska staden är de gula spårvagnarna om rullat där sedan början av 1900-talet.

En taxichaufförs dilemma och en oönskad present

Ett stilla vårregn strilar mot fönstret till min skrivarbod. Ledarhunden som idag är vår lånehund ligger och snarkar vid mina fötter. Han värmer lika gott som ett par rejäla raggsockor. Trevlig hund den där Sigge. Ett verkligt sällskap även om han inte säger så mycket.

Läste i tidningen om en taxichaufför som tagit en hund i pant för utebliven betalning för en resa mellan Arlanda och Jönköping. Så kanske det också går att göra. Alla sätt är bra utom de olagliga skulle min pappa ha sagt om han levat. Pappa som satte heder och ärlighet högst på listan över hur människor bör vara mot varandra.

En gång i tiden körde även jag taxi. Då hade jag nog aldrig vågat ta något i pant om pengar från kunden saknats. Nu skulle jag i alla fall våga käfta emot men nu kör jag ingen taxi så det problemet är mycket avlägset. Däremot ställde jag av en kund mitt i natten på landsvägen utanför Dagsbergs kyrka. Han gav mig skamliga förslag och för att markera att han menade allvar klämde han mig på tuttarna. Då stannade jag och kastade helt sonika ut honom eftersom jag tog illa vid mig.  Eller blev fly förbannad är nog den rätta benämningen. Hur han sedan tog sig vidare fick jag aldrig reda på.

Men att ta en hund som pant. Det verkar mest besvärligt tycker jag. Den ska rastas och ha mat på bestämda tider. Kan gnaga på bohaget om det vill sig illa, skälla och bli allmänt olycklig över att helt ofrivilligt fått byta miljö. Något annat hade väl kunden med sig som chaffisen kunnat lägga beslag på.

Mina tankar går till den gången då maken skulle till att fylla 60 år. Barnen och jag kom på den strålande idén att förära honom en liten minigris på bemärkelsedagen. Under stort hemlighetmakeri åkte barnen till minigrisfarmaren och kom tillbaka hem med en mycket skabbig och lortig gris som inte var någon mini i det avseende som först gällde. Den var gråsvart, luktade förfärligt och skrek som bara en gris kan skrika. Vi fick börja med en renande varmvattendusch och sedan smorde vi in den skabbiga kroppen och raggiga behåringen med väldoftande oljor. Vilket hjälpte föga. Resultatet blev att grisen skrek allt vildare och mer hjärtskärande än när den först kom innanför vår ytterdörr.
Maken föll totalt ihop. Han bemödade sig inte ens att verka glad på utsidan.
Grisen fick flytta in på vår gästtoalett eftersom vi (barnen och jag) ansåg att hon skulle bli en kelgris som bodde tillsammans med sitt husfolk. Som en hund ungefär.
Varje gång jag skalade potatis bet grisen mig i vaderna om jag inte kastade till henne lite potatisskal. Hon jagade barnen där de yngsta i barnaskaran skrek av skräck och fasa. Grisen utvecklades från en kelgris till en ondsint gris. Maken tog den hand som han aldrig lagt på grisen från henne och ansvaret vilade på mig och i viss mån barnen.

Efter diverse åverkan på både toalettstolsring och toalettborste fick grisen flytta ut i ladugården där enligt maken en gris hör hemma. Vid det laget erkände sig samtliga familjemedlemmar som inte fått en gris i present besegrade och lättnaden blev stor när hon flyttade. Ännu större blev den när Niklas tillkallades och skickade den stora minigrisen in i himmelriket för dylika djur.
Varje gång vi efteråt ordade om grisen fick maken något mörkt och hotfullt i blicken så vi förde sällan saken på tal.

Men tänk om den där taxikunden rest med en minigris i knät. Undrar om taxichauffören tagit den i pant...

Lövsprickning och jordgubbskräm

Även om det är aningen kallt och blåsigt för tillfället så är våren en underbar tid. Påskliljornas knoppar har brustit och nu vajar de gula blommorna i vinden. Över allt lyser de gula i vår trädgård medan skillan breder ut sig som blå vattenpölar. Även bellisen har hittat upp ur gräsmattorna och det dröjer inte innan magnolian är full av mörkröda blommor.
Jag vill hålla kvar den här årstiden i ett krampaktigt grepp. Veckorna rinner iväg och blir till månader. Det dröjer inte innan det är midsommar och efter det vissnar blomningen ner och hösten närmar sig med hotfulla steg.

Att jag aldrig lär mig att njuta av nuet. Alltid ska jag se framåt och bäva inför det som faktiskt är långt borta. Den annalkande vintern. Nej, i år ska jag göra det som jag säger varje vår. Njuta av härligheten och prakten så länge den varar.

I går stuvade maken och jag in stortvillingarna i deras bilbarnstolar i vår bil. Stolarna sitter alltid fastmonterade där för vilken dag som helst ska vi ut och köra på stortvillingar, småtvillingar och deras storasyster. Vi vet oftast inte vilken dag det blir, bara att det oftast blir...
Nåväl, vi spände fast stortvillingarna och begav oss till trädgårdsanläggningen beläget på andra sidan staden. Jordgubbsplantor,en  röd vinbärsbuske samt två björnbärsbuskar blev avprickat från den blomstrande inköpslistan. Maken lade till några påsar fröer med sommarblomster samt gurkfrön trots att det inte hörde till den ursprungliga planen.

Idag har vi planterat. Maken förberedde. Raka linjer där ett blått snöre markerade räta rader. Hade det varit jag som fördelat jordgubbsplantorna hade det blivit krokiga rader. På frihand på frilandet hade jag petat ner plantorna. Men i år får vi spikraka rader med jordgubbar. Han placerade ut och jag grävde. Teamworking på frilandet.

Det är en känsla av lyx att få gå ut i morgonrocken soliga sommarmornar och plocka egna jordgubbar. Skiva ner dem i filmjölken och njuta av en riktig somrig gofrukost. Eller koka jordgubbskräm och äta den tillsammans med kall gräddig mjölk.
Jordgubbar och filbunke går också bra. Filbunke med en tjock gräddhinna toppad med strösocker.

Välbefinnandet sprider sig och jag tänker att jag är väl en mycket enkel människa som känner lyckorus över 28 nyplanterade jordgubbsplantor. När det finns så mycket annat att glädjas över. Köpa ny bil eller gå på husvisning till exempel. Eller byta ut den gamla köksinredningen mot ett nytt i modernt snitt. Då skulle jag ha något att komma med. För vem sticker jag i ögonen på när jag berättar att jag är lyckligt lottad som har förmånen att köpa några jordgubbsplantor. Samt en röd vinbärsbuske och två björnbärsbuskar. Ej att förglömma.

I kväll har jag lyxat till det lite och tillrett en brylépudding. Jag lovade maken att om han åt sin fisk ordentligt skulle han få efterrätt. Trots att det bara är måndag. Fisken har landat och lagt sig tillrätta i våra magsäckar och jag känner att den gjort plats för lite pudding så jag avslutar härmed mitt bloggande och gör mig beredd att plocka fram efterrättsskålarna istället. Det får duga i väntan på jordgubbarna...

Att minnas och komma ihåg

Det finns händelser långt bakåt i tiden då jag vet precis vad jag sysslade med.

11 september 1978 satt jag i en traktor och harvade gärdet som maken skulle höstså. Då hörde jag på radion att formel-1 föraren Ronnie Pettersson kraschat på Monzabanan i Italien.
Åtta år senare, närmare bestämt den 28 februari sköts vår statsminister och jag stod i köket i färd med att laga mat när mamma ringde och med upprörd och darrande stämma berättade vad som hänt.
Två månader senare, Tjernobylkatastrofen kablades ut i etern och jag mottog händelsen även denna gång sittande i traktorn framför harven. Det var då jag fick lära mig vad millisievert egentligen var.

På dagen 23 år senare efter Ronnie Petterssons dödskrasch satt jag hemma i soffan och broderade på en tavla. Den förställde vita orkidéer och det skulle sys med små nätta korsstygn.
Året var sålunda 2001 och dagen den 11 september.
Det var det året som mitt och familjens liv vänts totalt upp och ner. Det var då på våren som droppen fick bägaren att flöda över. Rejält dessutom.
Då hette det att jag "gått in i väggen." Idag heter det utmattningssyndrom. Det var den sommaren som jag tillbringade sommarens dagar med uppehållsväder i min randiga hängmatta som maken varit till staden och införskaffat endast åt mig. Hängmattan blev mitt skydd från omvärlden och där sov jag mig igenom första fasen av sjukdomen.

Den 11 september hade sommaren övergått till en begynnande höst och jag kravlat mig ur min gungande boning för att fortsätta läkningsprocessen sittande i soffan med ett korsstygnsbroderi.
Telefonen hade kommit till heders men jag svarade endast på säkra samtal som inte var jobbrelaterade. Numret var obekant och eftersom jag ofta blev kontaktat av läkare och försäkringskassan som ville försäkra sig om att jag fortfarande levde fann jag det säkrast att svara.

-Det är krig i Amerika, skrek min kollega Tommy. De har bombat Pentagon och stora delar av Manhattan. Sätt på teven Carina. Och jag löd. Förstummad satt jag där och såg planet som flög rakt in i tvillingtornet medan rök bolmade ur det andra och människor skrek hysteriskt Oh my God!!

I går kväll blev jag påmind om den sjukdom som nog aldrig helt och hållet lämnar min hjärna. Den ligger där och lurar. Väntar på ett tillfälle att få ta kommando. Men jag är starkare och kan hålla den i strama tyglar, utmattningssyndromet. En kvinna som arbetar med demenssjukdomar ringde och ville ställa några frågor omkring min sjukdom. Hon behövde lite mer kött på benen i sitt arbete och jag delade gärna med mig av min erfarenhet inom området.
De där sjukdomarna har mycket gemensamt konstaterade vi allt efter samtalets gång.

När jag var som sjukast sviktade mitt minne, precis som hos den som drabbats av demens. Vanliga och välkända vägar blev för mig obekanta. Dagar och tider hade jag inget begrepp om och jag kunde svara precis hur som helst på tilltal. Idag har jag inga sådana problem men skriver alltid upp vad jag ska göra och när det ska ske. Som en säkerhetsåtgärd. Men fortfarande har jag svårt att passera platser där jag befunnit mig när sjukdomen blommade upp. Jag får svårt att andas och det sticker som tusen nålar i skinnet precis där halsen börjar.
Hjärnan minns och kroppen kommer ihåg. I mina dagliga övningar som jag numera sysslar med försöker jag att stuva om lite bland mina minnen. Lägga undan de dåliga och ta fram de goda. Det är en svår övning men ingen har ordinerat mig den. Jag har helt på egen hand kommit fram till att jag måste göra det för de glada minnena får mig att må bra, bli harmonisk och tro på en framtid.

Jag är tacksam över mina fina minnen över det som jag har sparat och över alla som står mig nära. Levande eller döda. Det har ingen större betydelse. De finns där inom mig, allihop.
Tavlan med orkidéer, vad blev den av den? Jag kommer ihåg att den aldrig blev klar. Däremot minns jag inte vart det ofärdiga handarbetet blev av...