Att minnas och komma ihåg

Det finns händelser långt bakåt i tiden då jag vet precis vad jag sysslade med.

11 september 1978 satt jag i en traktor och harvade gärdet som maken skulle höstså. Då hörde jag på radion att formel-1 föraren Ronnie Pettersson kraschat på Monzabanan i Italien.
Åtta år senare, närmare bestämt den 28 februari sköts vår statsminister och jag stod i köket i färd med att laga mat när mamma ringde och med upprörd och darrande stämma berättade vad som hänt.
Två månader senare, Tjernobylkatastrofen kablades ut i etern och jag mottog händelsen även denna gång sittande i traktorn framför harven. Det var då jag fick lära mig vad millisievert egentligen var.

På dagen 23 år senare efter Ronnie Petterssons dödskrasch satt jag hemma i soffan och broderade på en tavla. Den förställde vita orkidéer och det skulle sys med små nätta korsstygn.
Året var sålunda 2001 och dagen den 11 september.
Det var det året som mitt och familjens liv vänts totalt upp och ner. Det var då på våren som droppen fick bägaren att flöda över. Rejält dessutom.
Då hette det att jag "gått in i väggen." Idag heter det utmattningssyndrom. Det var den sommaren som jag tillbringade sommarens dagar med uppehållsväder i min randiga hängmatta som maken varit till staden och införskaffat endast åt mig. Hängmattan blev mitt skydd från omvärlden och där sov jag mig igenom första fasen av sjukdomen.

Den 11 september hade sommaren övergått till en begynnande höst och jag kravlat mig ur min gungande boning för att fortsätta läkningsprocessen sittande i soffan med ett korsstygnsbroderi.
Telefonen hade kommit till heders men jag svarade endast på säkra samtal som inte var jobbrelaterade. Numret var obekant och eftersom jag ofta blev kontaktat av läkare och försäkringskassan som ville försäkra sig om att jag fortfarande levde fann jag det säkrast att svara.

-Det är krig i Amerika, skrek min kollega Tommy. De har bombat Pentagon och stora delar av Manhattan. Sätt på teven Carina. Och jag löd. Förstummad satt jag där och såg planet som flög rakt in i tvillingtornet medan rök bolmade ur det andra och människor skrek hysteriskt Oh my God!!

I går kväll blev jag påmind om den sjukdom som nog aldrig helt och hållet lämnar min hjärna. Den ligger där och lurar. Väntar på ett tillfälle att få ta kommando. Men jag är starkare och kan hålla den i strama tyglar, utmattningssyndromet. En kvinna som arbetar med demenssjukdomar ringde och ville ställa några frågor omkring min sjukdom. Hon behövde lite mer kött på benen i sitt arbete och jag delade gärna med mig av min erfarenhet inom området.
De där sjukdomarna har mycket gemensamt konstaterade vi allt efter samtalets gång.

När jag var som sjukast sviktade mitt minne, precis som hos den som drabbats av demens. Vanliga och välkända vägar blev för mig obekanta. Dagar och tider hade jag inget begrepp om och jag kunde svara precis hur som helst på tilltal. Idag har jag inga sådana problem men skriver alltid upp vad jag ska göra och när det ska ske. Som en säkerhetsåtgärd. Men fortfarande har jag svårt att passera platser där jag befunnit mig när sjukdomen blommade upp. Jag får svårt att andas och det sticker som tusen nålar i skinnet precis där halsen börjar.
Hjärnan minns och kroppen kommer ihåg. I mina dagliga övningar som jag numera sysslar med försöker jag att stuva om lite bland mina minnen. Lägga undan de dåliga och ta fram de goda. Det är en svår övning men ingen har ordinerat mig den. Jag har helt på egen hand kommit fram till att jag måste göra det för de glada minnena får mig att må bra, bli harmonisk och tro på en framtid.

Jag är tacksam över mina fina minnen över det som jag har sparat och över alla som står mig nära. Levande eller döda. Det har ingen större betydelse. De finns där inom mig, allihop.
Tavlan med orkidéer, vad blev den av den? Jag kommer ihåg att den aldrig blev klar. Däremot minns jag inte vart det ofärdiga handarbetet blev av...