von Platen och en flyende and

Min värmländska väninna ville fira min födelsedag lite så här i efterskott.
Vad passar väl bättre än en heldag i Motala, resonerade vi och så fick det bli.

Jag kom fram till staden vid Vätterns strand en liten stund innan henne och flanerade omkring medan jag väntade. En liten pittoresk stad där Baltzar von Platen övervakar det hela från sin plats på torget.
Baltzar som år 1810 fick tillstånd att gräva upp en kanal genom Götaland. Han blev därefter omnämnd och fick hela äran trots att det var biskop Hans Brask som först kläckte idén om kanalbygget. Snopet nog fick han aldrig tillfälle till en jungfruseglats när  hela Göta kanal stod färdigt att tas i bruk eftersom han då var död och begraven. Konung Karl XIV Johan fick hålla invigningstalet utan von Platens medverkan.

Vid strandpromenaden finns ett slags cykelkonstverk. En markering att de som dristar sig till att trampa runt Vättern på cykel startar och kommer i mål i Motala. Några gör kraftprovet endast en gång. Andra gnuggar sina ömmande bakar och bestämmer sig för att ingjuta respekt hos andra såsom släkt, vänner, arbetskamrater och grannar samt de som endast utfört loppet en gång och aldrig mer, genom att trampa runt sjön fler år i rad.
Några änder vaggade precis vid den uppbyggda kanten och flydde raskt när jag närmade mig. Landade på vattenytan med sina utsträckta fötter och guppade tryggt och obekymrade iväg på de små svallvågorna de åstadkommit.

Min väninna kom till av oss bestämd mötesplats och firandet kunde börja. Kafébesök med bakelser som åtföljdes av lunch i Hamnkrogens uteservering.
När vi träffas plöjer vi oss igenom livet. Gräver djupt fiskar upp det som är mest intressant. Både glädjeämnen men även mer allvarliga ting. Ämnet för dagen stannade vid ordet förlåt. Ett svårt ord som ibland kan vara helt obegripligt. Det svåra i ordet kan vara själva uttalandet men även att stå som mottagare.
Min väninna berättade en livshändelse där hon stod inför det faktum att hon var tvungen att säga förlåt om allt skulle bli frid och fröjd. Problemet var bara att hon inte visste varför hon skulle be om förlåtelse. Hon hade endast blivit tillsagd att göra det.
Ibland måste man helt enkelt göra det, be om förlåtelse sa hon. Varpå jag protesterade.
Man måste ju veta varför och verkligen vilja, trotsade jag henne. I det blev vi helt överens, men ändå, är det ett förlåt som krävs så varför inte säga det för fridens skull, fortsatte hon.
Vi slutade där och övergick till mer upplyftande samtal den tid som återstod innan det blev dags för hemfärd.

Jag grubblade lite om vårt samtal när jag for hemåt. Om jag säger förlåt och inte blir förlåten, hur gör jag då? Till vilken nytta har jag då gjort ett uttalande som kanske sårar mig. Där jag blir tillplattad och känner att jag är i underläge. Speciellt om jag själv inte är orsaken till den uppkomna situationen men ändå måste be om att bli tagen till nåder. Det är då som ordet förlåt förfaller mig helt obegripligt.

Present fick jag också. Den har jag nu hängt vid sidan av vår ytterdörr. När jag är borta och kommer hem är det presenten jag ser det första jag gör när jag kommer gående på grusgången. En daglig påminnelse om någon jag tycker väldigt mycket om och där vår mångåriga vänskap aldrig krävt att vi behövt säga varandra förlåt för något. Det är en mycket dyrbar vänskap!