Kliande bett och ilsken besättning

Farmordag delat med två vilket betyder en stortvilling och inte som brukligt två. Morgonen började i de stickade tröjornas tecken. Grå himmel vilken så småningom delade sig och de mörka molnen upplöstes i solen.

Två kilometers vandring med ett gossebarn tar två timmar. Stjärnorpsravinen har besegrats. Både i dalgång och med mer avancerad klättring uppåt. Stjärnorpsbäcken slingrar sig fram genom ravinen som är kantad av enorma bestånd av strutbräken. Gamla ihåliga träd som av väder och vind gett upp och lagt sig till ro med allehanda insekter som bofasta hyresgäster.
Uråldriga träd som delats av motorsåg visar årsringarna. Vi började räkna men gav upp. Enades om att de var väldigt gamla och en åldersuträkning överflödig.
Den mäktiga och märkliga ravinen är som en lummig djungel där den ligger avskild från den trafikerade vägen. Att vandra där är en upplevelse för både kropp och själ.

Ryggsäcken var fylld med förning och vi intog vårt niste intill den porlande bäcken. Myggor hittade till mina vrister. Stack med sina sugsnablar hål på skinnet och de genomskinliga kropparna fylldes med mitt röda blod. Gossen satt på marken vid mina fötter och tittade storögt på myggornas inmundigande. Det var med skräckblandad förtjusning där en inblandning av ett mått med beundran över mitt mod som pojken följde myggornas väg till och från de uppdukade smalbenen. Myggbetten har så smått börjat klia men jag anser att biologilektionen  var så pass viktig att jag tar den begynnande klådan med belåtenhet.

Vi lämnade den kraftiga vegetationen och begav oss till mer civiliserade trakter. Närmare bestämt Bergs slussar. Styrkta av pannkaka med en kula chokladglass gav vi oss i kast med slussarna. Där en segelbåt utrusta med kapten och vice kapten som var kaptens äkta hälft, rök ihop med en större motorbåts besättning. Häftiga ordväxlingar uppstod i det trånga slussutrymmet där båda ansåg sig äga företräde. Fendrarna gnisslade mot varandra, tamparna sträcktes och fradgan skvätte. Att slussa i Berg är ett eldprov som slår alla andra slussar.
Det är inte utan att jag saknade vår båt där vi stod och följde dramat på lagom avstånd. Skulle med glädje ha kastat mig in i dispyten om jag ägde ett flytetyg av klass.
Den sommarjobbande slussvakten tog det hela med ro. De har garvade skinn de där slussvakterna.

Efter fem timmars äventyr kände barnet och jag att dagens blandade upplevelser var avverkad. Pojken är återbördad till sitt hem och jag inleder slutet av dagen med att krafsa på mina vrister.

Förvaringshyllan Berså och ungarna i Nybäck

Idag lyser solen bakom molnen. Luften är fuktig för det har regnat i natt och det har regnat på förmiddagen. Nattens regn hade satt sina spå på vår yttertrappa såg jag när jag klev ut genom ytterdörren. Som vanligt när solen gassar och värmen dallrar tror vi att så kommer det att förbli. Därmed tar vi inte in utemöblernas sittdynor när det kvällas.

För den, som av någon outgrundlig anledning inte uppmärksammat nyhetsflödet och ämnar bege sig till IKEA i Västerås för att shoppa i brist på solsken, kommer de att mötas av ett anslag.
"Varuhuset är stängt på grund av tekniskt fel".
Två knivdödade människor har blivit ett tekniskt fel från IKEAS håll. Vem vill varuhusets ledning skydda? Allmänheten eller sig själva? Finns det en rädsla att köptrogna kunder ska schappa och låta förvaringshyllan Berså, soffgruppen Norsborg och fotpallen Kivik bli lämnade åt sitt öde tillsammans med sina möbelkamrater med finurliga benämningar.

Bättre vore att IKEA milt och varligt meddelade den rätta sanningen. Att en sorglig händelse inne på varuhuset skett och på grund av detta måste dörrarna hållas stängda till dess att den tekniska utredningen är klar.

Oron gnager inombords. Oron över ondskan som gror och härskar. I vårt land men även i andra länder. Våld föder våld och någon oskyldig krake kommer emellan. Sverigedemokraterna gnuggar händerna, paritet kommer att växa av illdåden. Ty nu har medierna berättat att de troliga gärningsmännen hade sin hemvist på ett asylboende.

Det händer att jag saknar den tid då vi endast blev serverade allt som hände genom teve, radio och dagspressen. När inga smarta mobiltelefoner, datorer och plattor såg till att vi ständigt blev matade. Vi fick som ett andrum mellan varven.

Längtar tillbaka till då när vi hade tid för varandra. Som när vår telefon gick sönder och vi ringde efter telereparatören. I en brandgul bil med svart text som meddelade att Televerket var ute på vägarna svängde bilen upp på vår gård och ut kom Nisse och Holger. De kom att bli våra vänner under de år som det gick att träffa en telereparatör i verkliga livet. När andras telefoner gick sönder stannade de alltid till hos oss. Fikade efter kaffe och hembakade bullar. Det var även Nisse och Holger som såg till att vi blev utrustade med en utomhusringklocka. En stor svart tingest som satt på ytterväggen och skramlade våldsamt när telefonen inne i köket ringde.
Larsson blev rustade med moderniteter som aldrig tidigare skådats i bygden. Sedan slog våra bekanta oss genom att införskaffa en biltelefon. En enorm låda som placerades i bilen bagageutrymme varpå det gick att föra ett telefonsamtal i luren medan bilen var i rullning.
En gång hade de en liten kattunge med sig. De trodde att våra barn ville ha en kattungen och de trodde alldeles rätt. Tankarna fanns på ungarna i Nybäck. Det skedde på den tiden då människor tänkte på varandra. Med glädje och tacksamhet.

Med utvecklingen försvann både Nisse och Holger. Vart de tog vägen vet ingen än idag. Kanske är de två fortfarande vänner. Sitter och talar med varandra genom smarta telefoner. Eller skickar sms med emoji efter varje mening.
Nu vill det mycket till om vi ska bli bästis och bundis med en telereparatör.

Hos oss vilar landskapet stilla. Hos någon annan är katastrofen ett faktum och livet blir aldrig som det varit.

Meningen med livet och picnic i vegetationen

Så där ja, nu hänger rönnbären i täta klasar. Vackra färger som meddelar att nu är det höst. Även om sommaren till sist hittat hit så är vi inne i höstens första månad. Skolstartsmånaden. Förstaklassare som med spänd förväntan knatar iväg för att se sig själva sitta i skolbänken i oändlighet. Det tänker de nog inte på, förstaklassarna. Möjligtvis de elever som nu påbörjar sitt sista gymnasieår. De måste ha sina framtida studier inplanerade. Sen, när ytterligare år är bakomvarande kanske de får ett jobb. Där de ska vistas för sitt uppehälles skull fram till sin pensionering. Jag blir matt och svag av bara tanken...

P1 Tendens ska börja en serie i fyra delar. Meningen med livet är rubriken. Det tål att fundera över. Meningen med livet. Om någon skulle ställa mig frågan skulle jag istället svara vad som ger mig mening i livet.

Själva grundtanken med meningen med livet är antagligen fortplantningen. Att vi ska utöka vår planet så den inte blir utarmad. Det har vi gjort så duktigt och i den milda grad att nu gör vi allt för att minska ner på människoantalet. Antingen genom att slå ihjäl varandra med de mest uppfinningsrika metoder eller dra på oss sjukdomar där resistenta bakterier vinner över mediciner. Eller döda varandra verbalt. Det är vi mycket duktiga på. Vi finns men märks inte för vi är inget värda. Som de där små krypen i våra madrasser. Obehagliga men icke utrotningsbara.
"Du är som ett hårstrå i röven. Rycker jag bort det växer det ut igen", sa en som en gång i tiden var mig närstående.  Jag befriade honom från detta osmakliga hårstrå och fann därefter mening med och i det liv som bara är mitt. Det gäller att ta de rätta tillfällena i akt!

Om jag släpper grundtanken fortplantning och övergår till meningen i livet så är det för min del våra barn och barnbarn. Ett led i fortplantningen, förvisso.
Att skriva är en annan del i mitt liv som är meningsfullt. Speciellt mitt frilansande tidningsjobb. Där får jag träffa människor som generöst delar med sig av deras egna liv och leverne. Som jag i min tur delar med mig av till läsaren. Responsen är god och ger mig en extra slatt påfyllning.

Jag tror att för att finna meningen med livet men även meningen i livet krävs det ett visst mått av egenskapande. Peta in det som känns bra och meningsfullt i de fogar som är fyllda av ansvar och måsten. Ge utrymme åt sig själv. Våga säga ifrån om något inte känns bekvämt. Den absolut svåraste delen i det vi kallar egenvård. Det är så lätt att den självupptagna egoiststämpeln etsas fast i pannan.

Nu har jag nått det stadiet då jag själv har möjlighet att förvalta min tid. Anpassa mina åtaganden utefter min egen bekvämlighet. Unna mig lättjan som då och då smyger sig in. Livet har helt plötsligt blivit så kravlöst.
Inte heller ältar jag gamla oförrätter lika hårt som jag gjorde förr. Det inger ett inre lugn och jag kan inse att allt som sker har en mening där lärdomen om ett ändrat beteende ger mening i livet.

Nu planerar jag en picnic med en av stortvillingarna. På tu man hand ska vi bege oss rakt ut i vegetationen för att se vad vi där kan finna. På onsdag. Inte i morgon men nästa dag.
En unge i taget ingår i mina planer. En unge och jag ska tillsammans utforska meningen i livet. Nästa gång blir den en småtvillingflicka. Sedan återstår tre ungar. För just nu är meningen i mitt liv att få vara en farmor och mormor.  Känner att tiden är relativt knapp även om tiden är lång. Förhoppningsvis lång. Jag vill göra det bästa av livet så länge jag orkar och kan. Vill se rönnbären mogna även nästa år.

Larssons kalas och sandaler i guld

Hemkommen från Värmland och Larssons släktkalas. Mat i massor, glass och härliga bakverk. Gemytligt umgänge mellan syskon, kusiner, sysslingar och brysslingar. Föräldrar, mor- och farföräldrar, barnbarn och barnbarnsbarn, mostrar och fastrar, farbröder och morbröder, svågrar och svägerskor. Gifta och ingifta. Storkusiner, småkusiner och kusiner som på grund av späd ålder inte vet om att de är släkt. Svenskar, tyskar och fransoser. De flesta med ett gemensamt, sprungna ur det Larssonska släktträdet.

Jag höll mig i köksregionerna under kalasets senare hälft. Lät de med gemensamma familjerötter språkas vid. Kunde kosta på mig det, ingift som jag är.
Det är dessutom svårt att hålla samtalstråden spänd när många är samlade. Tiden går fortare än vad orden hinner med. Många ord blir det dock och många var vi som skulle hinna med varandra. Trevligt och trivsamt men nu lär det dröja ett bra tag till innan vi alla kan sammanstråla igen.
När diskmaskinen var tömd, smulorna hopsopade, golven torkade, soporna kastade och alla kramats farväl begav vi oss till vårt övernattningshärbärge. Som alltid står dörren öppen hos familjen Wennerström i Sirbo. Vår fasta punkt i vår forna by. Antalet östgötar översteg de sedvanliga besöken varpå madrasser lagts ut, sängar bäddats upp samt en husvagn som stod till förfogande ute på gårdstunet.

Stortvillingarna, småtvillingarna och deras storasyster, utstyrslade i sandaletter i guld, pärlor och strass samt ett par pojksandaler utan bling-bling. Finbyxor, finklänningar och kjol av fluffigt tyll.
Alla sprang de omkring bland komockor, fårlortar, hönsskit och hästspillning. Matade djuren, klappade fåren, lockade på hönsen och gullade med storstorkusinen Lottas tävlingshäst.

Den gamle odlaren fick låna gårdens traktor. Fylld av nostalgi startade han motorn medan traktorhytten fylldes av finklädda stortvillingar, småtvillingar och de senares storasyster.
Ledarhunden fick på moppe av gårdens egna gårdvar och satt i familjebilens bagage och blängde sorgset ut över den festliga yran. Han hade dess för innan gjort ett försök att skrämma slag på en höna i en plötslig glömska över sitt kall.

Larssons familjefest och övernattningen i Sirbo är över för denna gång. Alla är hemkomna var och en till sitt.  Vi får minnas gårdagen med glädje samt över att vi har varandra. Även om de tillfällen vi alla ses är få. Avstånd och olika åtaganden är bidragande orsaker. Men även goda tankar om varandra betyder mycket.

Tutti och bröstverk

Så har jag då avslutat prästens arbete som är grundbulten till min kommande artikel. Om just prästens arbete framför predikstol, dopfunt, altare och kista. Eller bakom om någon hellre vill kalla det så. Arbetet som ligger bakom alla förrättningar är det hur som helst. Mitt objekt har varit vår dotter som villigt ställt upp med att ha sin mamma i hasorna med kamera och block i högsta hugg. Själv har jag tyckt att det varit både roligt, och intressant att följa hennes prästerliga yrkesroll på ett närgånget sätt.

Sista förrättningen jag idag medverkade vid på håll var en begravning. Mitt gebit efter åratal som begravningsentreprenör.  Nu har jag lagt detta yrke till handlingarna och kunde lugnt se begravningsbyråns representant pyssla med blommor och allt annat förekommande arbete inför den stundande begravningen. Jag kände ingen längtan tillbaka till yrket även om jag trivdes alldeles utmärk. Begravningsbyrån sålde vi för två år sedan och nu låter jag andra styra bäst de vill. Det kändes som ett mycket bra beslut när jag hängde över kanten på orgelläktaren och blickade ut över kistan framme vid koret.

Genom fönstret kunde jag se församlingens sommarvikarierande kantor. Hon strosade över kyrkoplanen med sina pärmar under armen. Stegade upp till mig och tog plats på orgelpallen. Plockade fram noter, tände lampan över orgeln, viftade lite med fingrarna och ämnade öva upp sig på in- och utgångsmusiken.

Hon lade fingrarna på tangenterna och hela kyrkan dånade.
"Hjälp, flämtade kantorn. Hjälp jag har fastnat med tutti!
Men hur i all sin dar har hon lyckts med det?! tänkte jag och rusade fram för att få loss henne.
Hon satt rak som en pinne, ögonen stod på skaft men brösten verkade vara där de skulle. Jag såg i alla fall inte att de satt fast någon stans.

"Där, tutti har fastnat och nu låter det som en hel symfoniorkester. När det är begravning och allt".
Kantorn såg minst sagt olycklig ut.

Hon pekade på nån sorts pedal nere vid fötterna som var prydd med en skylt som meddelade att just detta var en tutti.
Jag föll på knä och ryckte vilt i pedalen. Det satt stenhårt fast. Svetten rann på både kantorn och mig. Tutti måste loss. Till vilket pris som helst.

Vi gick bet. Tutti satt där den satt. Varpå kantorn halade upp sin telefon och väste i luren att nu var det illa, tutti ville inte släppa taget. Hon nickade och hummade. Sen la hon på. Tittade på mig och sa med stadig röst:

"Orgeln måste få utlösning om tutti ska släppa".

Jag är inte så värst insatt i hur en kyrkorgel fungerar men litade på hennes ord. Hon trampade på en annan pedal, såg nöjd ut och suckade belåtet att orgeln nu fått sin utlösning. Jag tittade på orgeln som såg precis ut som den gjorde innan så någon reaktion på den utlösningen märkte jag inget av.
Jag klev upp från mitt knästående, fnittrade lite nervöst över min skenande fantasi samtidigt som kantorn förkunnade att nu hade hon både huvudvärk och bröstvärk.

Skit också, jag som inte har några huvudvärkstabletter att dela ut, hann jag tänka innan jag fick en lektion i huvudverk och bröstverk.

Känner att jag är glad att jag inte satsat på att bli kyrkomusiker. Det tycks vara väldigt komplicerat.