Kändisvarning och rödbetssoppa

Det är kändisvarning i våra trakter. Så klart var jag på plats med min frilansutrustning. För vart ska sleven vara om inte i kastrullen.

Han satt där Lasse Åberg, Stig-Helmer, och åt rödbetssoppa i det östgötska solskenet. Jag blev erbjuden att slå mig ner för att få mig en tallrik men avböjde. Fick ett anfall av rädsla att drälla soppa på blusen. Vill inte göra bort mig när celebriteter är på besök.

Medan jag satt i bilen och körde mot mitt intervjuoffer funderade jag över hur jag skulle bli bemött av denne kändis. Ofta skapar jag mig en bild av hur en person är utifrån det jag ser och hör, genom teverutan eller radiostationerna. Lasse Åberg verkar vara den där välvilligt inställda typen. Som inte önskar någon människa ont. Lite blyg och tillbakadragen. Men det går inte att vara helt säker. Zlatan för att ta ett exempel. Han verkar dryg och otrevlig vilket han också är. I alla fall vad jag hört.
Nu verkar Lasse Åberg varken dryg eller otrevlig så jämförelsen med Zlatan var kanske inget bra exempel.
Får fundera ut någon annan. Programledaren för ett äktenskapligt program i en reklamkanal. Hon verkar söt och trevlig men är tvärt om in real life. Hörsägen vill jag nogsamt poängtera. Från en äktenskaplig deltagare i dokusåpan.

Lasse Åberg var precis som jag föreställt mig. Gråblå ögon som tittade på mig under buskiga ögonbryn. Lågmäld med ett litet leende på läpparna.
Svarade snällt på mina frågor men såg en aning barsk ut när jag försiktigt undrade om han tyckte att han blivit gammal. Det dementerade han med motiveringen att han förundras hur gamla de som är tio år yngre än honom själv är. Är benägen att hålla med. Tycker jag också, ibland. Gällande mig själv och min ungdomliga ålder.

Jag fick även ur honom personliga saker som jag inte tänker dela med någon annan. De vill jag bevara som ett hedersbevis på att han ville prata med mig efter avslutad intervju.
Mitt framför näsan på de stora  drakarna lade jag beslag på honom. En fotograf med en imponerande stor utrustning (kamerautrustning) försökte stjäla uppmärksamheten från mig. Varpå Lasse Åberg sa ifrån.
"Du får vänta, sa han. Nu är jag upptagen med Carina".

Störst är inte värst och bäst. Det enades vi om, Lasse Åberg och jag.

"Jag kan flyga. Jag är inte rädd..." Inga stora kameramän ska hädanefter skrämma mig att kliva åt sidan.

Han är en ödmjuk man, Lasse Åberg. En riktig förebild i hur mänskligt beteende borde vara.

Brunråttor och ett garageparty

Nu blommar ljungen och delar av vår trädgård är som en violett blomstermatta. Vackert men vemodigt. Ytterligare ett bevis för att hösten och med den en annalkande vinter har gjort sitt inträde.
Hoppas maken snart gör slag i saken och bokar de där flygbiljetterna till varmare breddgrader som vi talat om. Mitt i kalla vintern bär det av och vi får ett välbehövligt avbrott från vinterkylan under några dagar.

Hösten är även fladdermössens tid. Det är då vi kan bekanta oss lite närmare med dessa trevliga varelser. Nitton olika arter finns det i vårt land har jag fått undervisning i då jag deltog i en fladdermussafari härom kvällen. Samt att fladdermösshonor själva bestämmer när det ska bli bebisar efter befruktningen. De föder ungarna upp och ner då det är dags och om ungen råkar tappa taget efter födelsen är navelsträngen så anpassad att den fungerar som ett slags bungyjump.

I samlad trupp gick vi till Femöresbron vid Motala ström i Norrköping. Den fladdermusälskande guiden höll täten bärandes på pejlutrustning.
Motionärer sprang fram och tillbaka, hundar ute på rastning och svärmande par passerade oss totalt ovetande om vad som föregick sig strax ovanför deras huvuden.
Det knattrade och kvittrade i pejlingsapparaterna och aktiviteten från läderlapparna var enorm.

Småtvillingarnas storasyster och jag delar på intresset fladdermöss men eftersom ingen vet om de går att ha som direkta husdjur kommer hon och hennes systrar att få råttor utan flygförmåga. På tisdag. Maken har lovat att vara chaufför åt råttorna när de ska transporteras hem till den enorma bur med diverse lekutrustning som ska bli deras nya hemvist.
Sonen har även han haft råttor i sitt hemman. När han blev vuxen och skaffade sig egen bostad vill jag tillägga. Ilskna krabater som gärna bet sig fast i ett finger med blodvite som påföljd. Av anledning till detta är jag inte så värst begeistrad över inköpet av råttor men nu är det inte jag som ska leva tillsammans med dem utan våra barnbarn. Det var först tal om en orm men planerna ändrades och det blev istället ormens föda som i levande tillstånd får bli barnens kelgrisar.

Det är i alla fall inga brunråttor de skaffar sig. Brunråttor finns det dock gott om nu för tiden. Som knaprar och förstör i vårt samhälle. Förökar sig snabbt och de som borde försöka hålla beståndet nere är rådvilla. Eller fega, jag kan inte avgöra vilket. Det gäller att krypa fram ur hålorna och gå till attack mot de krafter som sakta håller på att ta över.

Kom plötsligt att tänka på Råttfångaren från Hameln. En ruskig saga om svek och hämnd men även en berättelse som handlar om att dansa efter någon annans pipa.

Idag har jag förresten råkat köra på en EPA-traktor, på tal om elände. Inga personskador uppstod av något slag men EPA-traktorns framskärm sprack emedan min bil klarade sig utan repor eller andra blessyrer.  Vem som orsakade olyckan låter jag vara osagt, men jag tog på mig hela skulden som den rakryggade kvinna jag är. Jag var omköraren och enligt maken är det omköraren som ska se till att inga missöden uppstår. Med det konstaterande såg pojken som körde EPAN lättad ut och vi skildes åt som goda vänner och en ifylld skadeanmälan. Nu får pojkens pappa jobba lite extra i garaget men mig veterligen är han mycket förtjust i att jobba i garage. Jag har faktiskt blivit inbjuden på kalas till just det garaget där pappan håller till. Frågan är nu om jag fortsättningsvis får någon inbjudan till garagefest. Det återstår att se...

Jodens undergång och en bångstyrig höftkula

Nästa månad ska enligt vissa siare vara den sista månaden för planeten Tellus. Vilket betyder att allt mänskligt liv tillsammans med jorden kommer att utplånas. Orsaken till denna förväntade enorma dramatik lär vara en asteroid som nalkas från det eviga universum.
Nasa går dock ut med ett pressmeddelande som lugnar. Ingen oro, någon katastrof kommer att inträffa. Inte förrän den 16 mars år 2880, då behöver den då levande befolkningen fatta varandras händer och tacka för tiden som varit. Om inte förr så är den 15 mars ett passande datum enligt mig som aldrig kommer att få uppleva den händelsen.
Å andra sidan skulle det inte skada om vi redan nu fattade varandras händer och tackade varandra för att vi har förmånen att leva sida vid sida. I medgångar såväl som motgångar.

Ibland kan det kännas att jordens undergång är nära. Besvärligheter, sorger och bedrövelser lägger sordin på glädjen och lyckan. Krig och katastrofer, fientlighet och motsättningar kanske snabbar på förloppet om utplåning. Men även små vardagsmotgångar kan få den mest positivt inställde till att vissna och förlora hoppet om en förändring. Det tillståndet brukar sällan vara permanent för det mesta löser sig på ett eller annat sätt. Bara tvi bejakar tiden ty ibland har vi allt för bråttom med att ställa saker och ting tillrätta. Det ska även finnas tid för eftertanke för att bästa tänkbara resultat ska uppnås.

För flera år sedan var maken och jag på en liten tillställning. En av festdeltagarna hade opererat sin höft. Gammalt skrot ersattes med nytt och blänkande. I och med detta blev livet med smärta och haltande gång ett minne blott.
Stärkt av mat och dryck behövdes ett toalettbesök fram på aftonens timmar. Mannen med den nya höftkulan försvann in på hemlighuset medan vi andra kalasade vidare. Efter en uppseendeväckande lång tid började mannens hustru sakna sin motpart och knackade försiktigt på toalettdörren. Vilken var ordentligt låst. Ett svagt stönade nådde ut genom den stängda dörren varpå festens värd kände sig nödd och tvungen att peta upp låset. Där på tronen av porslin satt en mycket blek höftledsopererad man. Höftkulan hade hoppat ur ditt läge och smärtan hindrade mannen att resa på sig och dra upp brallorna.

Samtliga festdeltagare rusade till för att på något sätt vara behjälplig. Någon skrek efter en ambulans medan huvudpersonen själv satt med svettiga lår fastklibbade mot toalettringen och skrek att ingen fick röra honom. Alla insåg att där kunde han inte sitta när det var fest och allt. Vi trotsade hans protester och reste med varliga händer upp honom i stående position. Varpå höftkulan lugnt och stilla gled tillbaka i sitt rätta läge. Byxorna drogs upp, mannen torkade sin panna och festligheterna kunde fortsätta i oförminskad styrka. Värdinnan blev så uppjagad av händelsen att hon fick spänna på sig sitt dragspel och vi klämde tillsammans i med några käcka allsånger.

I den stund som mannen satt i sin ensamhet på toalettringen och lyssnade till det glada sorlet runt kalasbordet kände han sig som om han nått vägs ände och jordens undergång var nära förestående. Vilket är fullt begripligt. För vem skulle inte känna så om höftkulan plötsligt kanade ner mot bäckenbotten.

Några asteroider är inte något jag ängslas över. Värre vore om jag skulle bli tvingad att av någon anledning lägga mig på operationsbordet. Det skulle kännas som jordens undergång.

Sura fiskar och dålig respons

Traditionsenligt är det dags att öppna en burk surströmming. För de som gillar denna delikatess. Jag är en av den i skaran av surströmmingsälskare, dock är det ytterst sällan som jag får njuta av en måltid bestående av fin surströmming, potatis och lök. Ingen annan i familjen har någonsin förstått sig på att ens smaka.
Jo maken, när jag tänker efter. I början av vårt förhållande. Då, när nykärleken övervinner alla hinder. När nykära vill vara till lags och dela allt med sin älskade.

För att göra en angenäm upplevelse ännu angenämare tillverkade jag efter konstens alla regler en surströmmingsklämma åt maken. Spänt följde jag klämmans väg till munnen. Ett bett och han bleknade. Öppnade köksfönstret och kastade ut hela härligheten på gräsmattan. Vår labrador var snabb, hon rusade ut och glufsade i sig klämman med fisk, lök och potatis. Sedan uppsökte hon platsen för burkans öppnade, där jag häll ut spadet, och rullade sig hänfört och lyckligt i det som inte sugits upp av markskiktet. En svärm av flugor följde hunden när den lufsade hemåt.

Maken tog risken om ett brutet förhållande och sa att han aldrig mer tänkte äta surströmming, kärleken till trots. Eftersom jag hade bestämt mig och sagt ja när han tidigare hade friat stannade jag vid hans sida även om jag visste att vi aldrig skulle dela på en burk Röda Ulven. Kärleken är starkare än en burk surströmming.

När jag berättar att jag verkligen tycker om surströmming tittar folk misstroget på mig. Lite äcklade också. Börjar argumentera om att det är hälsovådligt att äta rutten fisk. Att det luktar skit, vilket jag aldrig någonsin motsatt mig, samt att jag är konstig, dum i huvudet och inte tillhör någon kulinarisk skara med klass och finess.
Kan så vara men jag hävdar ståndaktigt, surströmming är gott. Mycket godare än lutfisk om jag nu måste göra en jämförelse mellan dessa två fiskanrättningar. Lutfisk luktar inte speciellt angenämt det heller. Enligt min mening.

Kanske köper jag i år en burk med den rätta rundningen. Går avsides för att öppna den och sätter mig i min tragiska ensamhet för att ha en liten surströmmingsskiva med mig själv som gäst..
Jag har varit på våra grannar men inte heller där får jag någon respons så jag får finna mig att vara mol allena.  Om jag inte reser till Stockholm och går till Sturehof. Där är det trendigt att äta surströmming. 900 gäster har bokat bord för att insupa ångorna av 40 nyöppnade brukar surströmming medan de njutningsfullt blir serverade en i särklass god måltid.

Telefonkiosk och ett ohederligt förfarande

När vi träffar nya människor försöker vi oss oftast på en åldersbestämning. Det är av någon anledning viktigt att veta varandras ålder. Törs vi inte fråga går det alltid att stilla sin nyfikenhet genom internets värld. Där kan vi inte hålla oss hemliga, rynkor och grått hår går att åtgärda i praktiken men inte i teorin. Allt dokumenteras och lagras i en hårddisk någonstans ute i det okända.

När vi träffades, min make och jag, var det många som bekymrade sig över åldersglappen mellan oss. För oss var kärleken viktigare än vad som stod i våra födelseattester. Så är det fortfarande även om jag stundom kan tycka att maken hör till den antika världen när han berättar om hur samhället såg ut när han var pojke.

Utvecklingen har precis inte stannat upp sedan jag var barn. Mycket har hänt under mina sextio år och ibland undrar jag om det kommer att hända revolutionerande förändringar som skapar förvåning eller om det inte längre går att förvånas över något.

Godisautomater och telefonkiosker är ett minne blott. Inte ens rättstavningsprogrammet i min dator tycks känna till ordet telefonkiosk utan vill ha det till något annat. Till vad bryr jag mig inte om att ta reda på. Jag vet själv vad en telefonkiosk är och med det är jag nöjd.

Igår när mitt barnbarn och jag skulle gå på museum frågade mannen i biljettluckan hur gammalt barnet var. Hon vägrade att svara så jag fick uppge hennes ålder. Så tittade mannen på mig och frågade om jag var en pensionär eller inte.
"Det får du avgöra själv, svarade jag. Utgå ifrån att jag en helt vanlig vardag är här med mitt barnbarn och att semestern är slut för de flesta".
Jag erbjöd honom även att se mitt körkort, som på Systembolaget ungefär även om det var länge sedan jag fick uppvisa legitimation för att styrka min ålder, men han avböjde.
Mannen funderade en stund, studerade mig uppifrån och ner. Funderade igen och beslöt sig till sist för att jag nog uppnått pensionsåldern och jag tjänade med ens tjugo kronor.
Han gav mig biljetten och sa att han också önskade att han var en pensionär. Om det berodde på att han såg intjänade biljettpengar eller att pensionärer ser vitala, snygga och fräscha ut är svårt att orda om. Eller också vantrivdes han helt enkelt på jobbet.

Efteråt grunnade jag över vad han tog det på. Att jag som inte är en folkpensionär i hans ögon såg ut som en folkpensionär.
När jag kom hem tittade jag mig i spegeln. Ser jag verkligen ut som en pensionär? Inte riktigt. Som en ung pensionär, möjligtvis. Det svarta envisa hårstråt under hakan spretade rakt ut och jag ryckte snabbt bort det med pincetten.

Nu har jag i vilket fall som helst beslutat mig för att uppge mig vara pensionär när jag ska lösa biljetter där det ingår pensionärsrabatt. Blir jag ifrågasatt och ertappad får jag väl påstå att jag är sinnesförvirrad och inte vet vilket år jag är född. Eller att jag glömt min legitimation hemma. Kan jag tjäna tjugo kronor tänker jag minsann ta chansen. Även om det är ett ohederligt förfarande.
Händelsen igår svär jag mig dock fri ifrån. Det var mannen i biljettluckans fel alltihop!